Jessicas grotta

Jag är född med en envishet som oftast gör att jag vägrar ge upp när jag har börjat med något. Ifall jag har påbörjat något, vill jag oftast avsluta det. Även om det innebär att jag äts upp inifrån.

 

Visst finns det tillfällen då jag ger upp för lätt, men dessa gånger är inte många. Åtminstone inte i jämförelse med hur ofta jag vägrar ge upp.

 

Jag medger att det finns fördelar med att vägra ge upp, såsom att man utvecklas av utmaningar, fast i vissa sammanhang borde det kanske vara bättre att ge sig? Just nu befinner jag mig i en situation där jag upprepade gånger har blivit uppmanad av personer i min närhet att ge upp. Anledningen till dessa uppmaningar är att jag på grund av situationen, sakta men säkert bryts ned och äts upp inifrån. Detta är en stor anledning till att jag har mått som jag mått och fortfarande mår som jag till viss del gör. Personerna runt mig menar att det inte är värt det och att jag borde tänka på mig själv. Trots det klamrar jag mig fast och stannar kvar där jag är.