Jessicas grotta

I skrivande stund är avsnitt tjugo deckarpoddens sista och i det avsnittet pratade Sofie Sarenbrant och Emelie Schepp om att söka och skapa intriger i vardagen.

 

 

Det känner jag faktiskt igen mig i. Om en person vid något tillfälle tittar snett på mig eller liknande, brukar min hjärna vanligtvis börja jobba fram olika teorier om varför. Jag ska kanske tillägga att det inte spelar någon roll om jag känner personen eller ej. Ifall jag håller på att sms:a med min syster eller någon kompis och denne plötsligt (och för mig utan någon uppenbar anledning) slutar skriva, kan jag till en början fundera på om det beror på att jag skrev något dumt och därigenom gjorde personen sur eller ledsen.

 

Är det då bra att ständigt skapa intriger i vardagen? Om man skriver skönlitterärt kan det givetvis vara en tillgång, eftersom man kan få uppslag till nya berättelser eller nya intriger och problem att lägga till sin berättelse. Fast om jag ska vara ärlig blir det faktiskt mest jobbigt i längden. Risken för missförstånd är väldigt hög och man riskerar att (omedvetet) skapa problem som inte finns, vilket innebär att ens relationer kan bli lidande.

 

Visst mått av intrigskapande kan vara bra, men jag tror att det gäller att försöka tona ned lite och inte jämt vara "på hugget". Om man känner sig osäker är det bättre att prata om det.