Jessicas grotta

"Historien utspelar sig på två tidsplan där en mordgåta från 60-talet kommer upp till ytan i nutid. Det handlar om lokalreportern Fredrik Gransjö som via en artikel väcker ett olöst brott från 1965 till liv. Läsaren kastas genast in i berättelsen om hur en mentalpatient rymmer från Sundby sjukhus under dramatiska omständigheter. Scenen som målas upp nästkommande morgon lämnar en isklump i magen:

Snöstormen hade precis blåst över och nu stod en stor samling människor och tittade bestörta ut över fjärden. I ett område med knagglig, blåsvart is syntes en nästan överfrusen vak. Där stack överkropparna på två människor upp. Sannolikt var det en kvinna och en man, tryckta tätt mot varandra, nästan omslingrade. De såg ut att vara fastfrusna i isen.

Den före detta kriminalreportern som valt Strängnäs framför huvudstaden inser knappast vad han har bidragit till att sätta igång. Den brutala avrättningen av en okänd man i en av Strängnäs parker leder till ett bryskt uppvaknande. Maria Carlson och hennes kollegor vid Strängnäspolisen ställs inför en svårhanterlig situation vars snabba och våldsamma utveckling lämnar ansvaret helt i deras händer. Vad är det som händer och varför? I botten finns flera mäns kärlek till samma kvinna och dess följder."

 

 

Anledningen till att jag ville läsa Lars Rambes Spåren på bryggan, var för att den utspelar sig i Strängnäs i Sörmland. Jag tilltalas av berättelser som utspelar sig på platser jag känner till och under åren som vi bodde i Åkers Styckebruk (för min del var det juni 2009 till januari 2012) var vi en hel del i Strängnäs.

 

Intrigen i berättelsen är tämligen komplex och jag kunde inte lista ut vem gärningsmannen/vilka gärningsmännen var, förrän Rambe presenterade lösningen i slutet. De två parallella historierna fungerar bra och bygger upp stämningen. Dock tyckte jag att Rambe drog ned på berättelsens fart genom att ganska ofta använda sig av metoden "säg vad du vill säga, säg det och säg vad du har sagt". Ibland kan det fungera, men nu blev det istället enbart tjatigt.

 

Något annat som Rambe också gärna hade fått stryka, var epilogen och den detalj i berättelsen som var knuten till epilogen. I mina ögon tillförde det inte berättelsen något, utan var bara till för att dra ut på det.

 

Som helhet var det en helt okej debutroman och jag ser fram emot att läsa nästa del i serien om Fredrik Gransjö.