Typiskt kvinnligt?

Sedan 2011 har jag varit på fyra kvinnodominerande arbetsplatser och har nu börjat fundera kring en röd tråd som jag har tyckt mig se. Jag påstår inte att det är en obestridlig sanning, men för mig tycks det ändå finnas ett samband.
 
Vikt och mat. Kanske inte så förvånande, men ändå ganska tjatigt och emellanåt faktiskt löjligt. Framförallt på åklagarkammaren, hyresnämnden och advokatbyrån har detta varit återkommande. Jag har hört alltifrån gnäll om att personen måste kompensera i någon sorts form av svält på grund av att personen ifråga ätit en liten kaka eller liknande, till frågor som riktats till mig, såsom "Tror du att du är en skogshuggare?" (anledning: jag hade råkat fylla matlådan med mer mat än vad jag avsett eftersom det inte såg ut att vara lika mycket som det faktiskt var när jag fyllde matlådan) eller "Bantar du eller?" (anledning: jag tackade nej till en kaka eftersom jag mådde lite illa vid det aktuella tillfället).
 
 
Jag har själv problem med tankar rörande min vikt och mitt utseende, så jag förstår att dessa tankar och åsikter finns. Men i ärlighetens namn - borde vi inte försöka göra något åt det? Vill vi verkligen förmedla vidare dessa osunda tankar till de yngre generationerna? Vill vi verkligen att de felaktiga bilderna av "hur man ska se ut" ska leva kvar? Ja, jag säger osunda, därför att de som gnällt över kaloriinnehåll i kakor eller liknande inte haft något behov av att gå ned i vikt. Såvitt jag har kunnat se, har de inte haft något överflödigt fett på kroppen.
 
Jag blir bara så trött på hetsen kring hur man "ska" se ut. Håller du inte med om att det håller på att bli lite gammalmodigt? När ska vi släppa dessa tankar och gå vidare med våra liv? Jag tycker att det definitivt börjar bli dags nu.


Dagens citat:

"Det är inte vad du gör, utan vad du slutar att göra, som är avgörande."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
#1 - - Katten Jones:

Jag tycker att du har helt rätt. Har ju skrivit lite om det på min blogg också även om det var länge sedan nu. Det är alltid en sådan jävla hets om hur folks (särskilt kvinnors) kroppars "ska" se ut och ungefär vad det "ska" väga. Förut var det väl mer prat om just bantning, nu pratar man om "hälsa". Fördomen att en smal kropp är hälsosam och en tjock motsatsen lever starkt, även inom sjukvården märker man fort om man faktiskt lyssnar på de som räknas som ohälsosamma oavsett livsstil (dvs tjocka personer). "Tjock" används som skällsord, bara det visar ju på att något är fel. Samtidigt är bilden av vad som är tjock respektive smal också helt skev. Normalviktiga kvinnor häcklas i media för att de är tjocka trotts att så inte är fallet. Ätstörningar kryper än mer ner i åldrarna och ändå fortsätter folk att håna och hetsa för ett ideal som få får plats i. Vi pratar om hälsa, om styrka, om ork och glädje, men enbart utefter en modell.

En tjock person som äter bra och varierad mat varje dag. Tränar flera gånger i veckan, aldrig är sjuk och mår fantastiskt är fortfarande mindre värd än en smal person som bara äter skräpmat, aldrig rör sig mer än nödvändigt och ständigt blir sjuk. Fast det enda som är viktigt är ju hälsan...

Okej, nu har jag väl glidit runt lite och kanske gått ifrån själva ämnet. Men jag blir väldigt arg på sådana här saker. När jag var yngre var jag väldigt smal och fick höra massor onödigt elaka kommentarer just därför, men jag var fortfarande smal så det var ju ändå bra på sätt och vis. När jag gick upp och blev normalviktig, som jag är nu, så var jag plötsligt "tjock" (i vissas ögon, många som aldrig sett mig när jag var yngre skulle nog säga att jag fortfarande är smal). Jag vill inte ens veta hur det skulle bli om jag faktiskt blev tjock på riktigt. Det faktumet gör mig skitarg faktiskt. Hur man mår borde vara det viktigaste, om man nu måste lägga sig i andras liv dvs, och det syns inte på utsidan.

Svar: Jag förstår dig, för jag blir också arg. Och trött på att folk hela tiden ska lägga sig i hur man själv gör eller lever. Jag håller med dig om att hälsan är viktigast - sedan får man se ut precis hur man vill. Jo, jag kommer ihåg att du berättat om det på din blogg. Tråkigt att du fått höra elaka kommentarer om ditt utseende. :-( För nuförtiden är folk lite motsägelsefulla. Man ska vara smal, men om man är det får man höra onödiga och ibland elaka kommentarer (mina föräldrar tycker fortfarande att jag skulle må bättre om jag gick upp några kilon till och det säger de så ofta de kan). Om man inte är smal, då är man tjock - även om man egentligen är normalviktig - och får höra elaka kommentarer om det ... Jag blir så trött :-(
Jessica

#2 - - Katten Jones:

Förresten så tror jag nog inte att det är "typiskt kvinnligt" egentligen även om jag tror att vi drabbas mest och att det märks tydligare just därför. Män har väl generellt större svängrum, men en tjock man drabbas ju också av fördomar och gliringar av polarna. Jag har märkt hur närstående män fått kommentarer när de gått upp i vikt och att de mått dåligt av det, men ändå döljer det eftersom killar inte "ska" visa sådant.

Svar: Nja, det var inte just fördomarna som jag menade var typiskt kvinnliga. Jag vet mycket väl att det finns krav för hur män ska se ut (inget hår på bröstet, rutmage m.m.). Det jag menade med "typiskt kvinnligt" var just det här "gnället" om både sig själva och andra. Kanske framförallt mest mot sig själva. Jag har inte hört någon manlig arbetskollega (eller andra män i min närhet) hålla på så som kvinnor gör, t.ex. "Åh, efter den här kakan måste jag banta en vecka". Fast jag kan ha fel. Men jag har upplevt det som att det är typiskt kvinnligt att prata högt om det på det viset. Nu blev jag kanske lite rörig, men jag hoppas att du förstod ändå. :-)
Jessica

#3 - - ♥ Evahle.se - en blogg om psykisk hälsa ♥:

Väldigt bra inlägg!

Svar: Tack. :-)
Jessica