Jessicas grotta

En av fördelarna med att vara barn är att man slipper ta mycket ansvar. Visserligen fick jag tidigt lära mig att ta ansvar - inte minst med tanke på att mina föräldrar försåg mig med en egen hemnyckel till lägenheten den dagen jag började första klass. Men i övrigt behöver man inte ta särskilt mycket ansvar. Det brukar oftast finnas någon annan som hjälper en.

 

Nu som vuxen kan jag faktiskt sakna det ibland. Att det är någon annan som kan ta hand om saker och ting så att jag själv slipper. Fast tyvärr fungerar inte livet på det sättet, så det är bara att bita i det sura äpplet och göra det man ska.

 

Sedan jag började jobba på advokatbyrån har jag vid några tillfällen funderat på det här. Det har hänt ett antal gånger att klienter (eller blivande klienter som bokat in en tid för rådgivning) inte dykt upp trots att man avtalat om tiden och personen tycktes vara införstådd med när det skulle vara. Den förra sekreteraren sade att hon brukade vänta mellan fem och tio minuter innan hon ringde personen för att höra varför personen inte kommit. Även jag började med det, men har fått lära mig att min chef vanligtvis inte vill att vi ska ringa. Hon anser inte att det är vårt ansvar att hålla reda på klienterna. Vi erbjuder dem en tid och dyker de inte upp, får de stå sitt kast.

 

 

Nu senast var det en klient som skulle ha en huvudförhandling i tingsrätten veckan därpå och denne dök inte upp på den avtalade tiden, cirka en vecka innan förhandlingen. Just nu är min chef väldigt fullbokad med förhandlingar och klientbesök, så om man missar sin tid är risken stor att man kan komma få vänta länge på en ny tid. Jag frågade min chef om hon ville att jag skulle ringa klienten, men det sade hon med sin mest bestämda röst att det skulle jag inte göra. Dagen efter ringde klienten och ville försäkra sig om vilken tid det var som denne skulle komma. Jag upplyste klienten om att det var dagen innan som personen skulle kommit hit. Förnärmat frågade klienten varför vi inte hade ringt när klienten inte dykt upp?! Lugnt förklarade jag att det var klientens eget ansvar att hålla reda på sin tid, men innan jag hade kunnat ta upp frågan om att försöka hitta en ny tid, hade klienten surt avslutat samtalet.

 

Jag kan förstå både min chef och den här klienten. Som vuxen får man själv ta ansvar för sitt liv och däribland inbokade tider. Samtidigt kan man faktiskt glömma bort eller skriva upp fel dag etc. Det är mänskligt. Fast ändå, är det verkligen vårt ansvar att agera som någon sorts förälder eller liknande åt våra klienter? Var går gränsen? Visst kan jag tycka att det är generöst om man ringer när en klient inte dyker upp, men ska det verkligen behövas?

 

Som du antagligen förstår är jag själv delad i den här frågan. Vad anser du själv?