Det lustiga skrivandet

Det var inte förrän jag lyssnade på deckarpoddens sjunde avsnitt som jag började reflektera över vilka "lustigheter" jag har för mig när jag skriver.
 
I och med att jag oftast lyssnar på musik när jag skriver, är det inte ovanligt att jag "sjunger" (låter dock mer som om jag ylar eller har ihjäl ett djur). Problemet med det är bara att om det är en riktigt bra låt och som jag lever mig in i, kan jag få lite problem med att koncentrera mig på skrivandet. Det har faktiskt hänt att jag har börjat skriva det jag sjunger istället för det som jag egentligen skulle skriva.
 
 
 
Dialogskrivningen kan vara lite rolig på så sätt att jag kan sitta och prata för mig själv - bara för att höra om det låter bra (detta verkar även Sofie Sarenbrant och Emelie Schepp syssla med). Det är samma sak om jag korrekturläser en text. För mig blir det enklare att upptäcka eventuella felaktigheter om jag både läser och hör texten, än om jag bara läser den.
 
Antagligen finns det fler lustigheter som jag håller på med - jag har väl antagligen inte upptäckt alla än. ;-) Hur är det för dig? Vilka lustigheter har du för dig när du skriver?


Dagens citat:

"I det enkla bor det vackra."
(Ernst Kirchsteiger)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
#1 - - Katten Jones:

Jag har ingen aning om vad jag har för mig för konstigheter... Men säkert finns det många. Jag gillar ju att ha en film eller serie i bakgrunden oavsett vad jag gör. Komedi, skräck eller annat spelar ingen roll. Jag kopplar bort det när jag behöver i vilket fall.

Tycker inte om att skriva dialoger... Alls. Men det behövs ju ibland så nu får jag träna på det. Jag läser dem inte högt, men har noterat att jag går in lite i samma sinnesstämning som karaktären som pratar (eller om jag beskriver någon). Kanske är det skådespelartakterna som gör sig påminda? Det är lite kul iallafall.

Svar: Jag tror att alla har någon konstighet för sig när man skriver, men det är ju inte säkert. Fast om man nu har det, tror jag också att det är lättare för andra att upptäcka dem. När jag läste retorik i Lund hade jag en studiekamrat som vickade på överkroppen när hon pratade inför andra, men var inte själv medveten om det! Det var först när vi blev filmade som hon insåg det. Jag antar att hon först inte ville tro oss andra när vi försökte tala om det för henne.
Ja, det kan jag också känna igen mig i. Jag brukar alltid försöka "bli" den jag skriver om för att kunna skriva så trovärdigt som möjligt. Fast med tanke på att du är skådespelare, går det säkert ännu bättre för dig. :-P
Jessica