I djävulens spår (Jean-Christophe Grangé)

"När Mathieu Durey, kriminalpolis i Paris, får veta att hans kollega och bäste vän Luc ligger i koma efter ett självmordsförsök kan han inte förstå det. Luc, troende katolik, skulle aldrig ha kunnat begå denna dödssynd. Mathieu upptäcker att Luc i hemlighet arbetade med en serie mord med kopplingar till satanistiska riter och symboler där mördarna har en sak gemensamt: de har alla själva varit en hårsmån från att dö och blivit mirakulöst räddade. De är "Djävulens mirakel" och agerar för hans räkning.

Mathieus jakt på sanningen för honom till Jurabergens ödsliga skogar, till Siciliens vulkanhotade kust, Paris etniska smältdegel, mirakelstaden Lourdes och slutligen Pyrenéernas djupaste grottor. Det blir en färd mot mörkrets hjärta, mot ondska, besatthet och djävulstro, där inget är heligt, varken kropp eller själ."
 
Nej. När jag läste på baksidan av I djävulens spår kittlades både läslusten och nyfikenheten, men efter att ha kommit en bit in i boken kunde jag konstatera följande: Nej. Det här är inte en bok för mig.
 
 
Huvudpersonen, Mathieu Durey, är lite för religiös/troende för min smak, så jag tyckte att det blev för mycket prat om Gud och Djävulen. Visserligen förstod jag redan innan att det till viss del skulle handla om det, men jag trodde inte att det skulle göra det i så stor utsträckning som det gjorde. Jag blev inte lika övertygad som Durey så snabbt blev (även om han emellanåt försökte tvivla på att det handlade om Djävulen).
 
Förutom det, förekom det för många upprepningar och Jean-Christophe Grangé skrev sina läsare på näsan nästan hela tiden. Jag lyckades aldrig knyta någon ordentlig kontakt med Durey och anledningen till det var att jag tyckte att han framställdes som alldeles för högfärdig och självgod. Jag tröttnade ganska snart på hans tjat och det tråkiga berättandet och gjorde det till den grad att jag började tappa läslusten. Det var först när det var mellan femtio och knappt hundra sidor kvar av boken som den blev "bra". Det var då twisten presenterades och jag får erkänna att den var smart. Hur hade jag kunnat undgå att det var så? Fast tyvärr räckte det inte för att rädda boken och min inställning till den.
 
Det här exemplaret har jag köpt.


Dagens citat:

" 'Jag borde ha oroat mig mer' har ingen sagt på dödsbädden."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie