Jessicas grotta

 

"Det är sent 1700-tal och Edsbergs slott i Sollentuna utanför Stockholm sjuder av liv. På ladugårdsplanen samlas drängarna och traktens torpare för att tilldelas dagens arbetsuppgifter, fiskare lägger ut sina nät på Edsvikens vatten, i köket styr kokerskan över en rad pigor och från slottets salar hörs glada röster.

I den unga Marias liv är glädjen emellertid en sällsynt gäst. Hennes far, som är förman på Edsbergs, styr sin familj med järnhand och tvekar aldrig att låta knytnävarna tala. Hans brutala uppfostringsmetoder har gett Maria en höftskada och hennes haltande gång och bortkomna sätt är ständigt föremål för grymma skämt och trakasserier.

Den enda ljuspunkten i hennes liv är musiken; då Maria sluter ögonlocken och lyssnar till mäktiga kyrkorgeln eller till spelmannens sprittande musik tonar skammen, ensamheten och hjälplösheten för ett ögonblick bort. I hemlighet lär sig Maria att spela fiol och en kväll får hon av en slump möjlighet att visa de danslystna edsbergarna vad hon kan. Föga anar hon att en ny väg nu håller på att öppnas i hennes liv, en väg som ska föra henne till Stockholm och Gustav III:s hov."

 

 

Jag ryser när jag läser om den behandling som Sten Wessman utsätter sin familj för och jag tycker att det var bra att boken slutar som den gör. Dock blev slutet, för mig, lite för sockersött och förvandlingen som en av karaktärerna genomgick, tyckte inte jag var särskilt trovärdig.

 

I och med att Ljusets dotter utspelar sig under slutet av 1700-talet, tycker jag att Elisabet Nemert valt rätt språkbruk. Fast hon hade gärna fått variera sig mer på vissa ställen, för efter att ha lyssnat på den här boken är jag tämligen trött på under sina vingars beskydd och oförättat ärende. Det finns trots allt en gräns för hur ofta man kan använda vissa uttryck.

 

Sidospåret om mordet på konungen Gustav III gav berättelsen en extra dimension och att Nemert vävt in verkliga personer och händelser så smidigt som hon gjort, gör att berättelsen känns än mer trovärdig.