Att hantera andras förväntningar på en
Jag är trött på att personer i min närhet hela tiden har så förbaskat höga förväntningar på mig. Jag har försökt att prata med dem om det och förklara hur jag känner, men varje gång får jag höra att jag antingen ska sluta att underskatta mig själv och mina förmågor eller att jag ska sluta nedvärdera mig själv.
Visst, ibland underskattar jag kanske vad jag kan, men den här typen av svar får mig bara att se rött. De får det att låta som om jag inte är kapabel att själv kunna avgöra var mina gränser går eller vad jag faktiskt kan åstadkomma. Om inte jag själv kan avgöra sådant, vem ska då kunna göra det? Hur är det möjligt för andra att ha ont i mina tänder? Naturligtvis menar de inget illa. Det är jag fullt medveten om och givetvis vet jag att de försöker uppmuntra mig. Jag vet det, men ändå känns det jobbigt att jämt ha deras höga förväntningar hängandes över mig och att ingen tycks förstå.
Nu inser jag att jag har två val. Antingen kan jag fortsätta att gnälla och tycka synd om mig själv, eller så tar jag mig i kragen och arbetar på att strunta i vilka förväntningar andra har på mig. Jag har redan gnällt en massa och inte har det gjort någon nytta. Jag har tjatat på de i min närhet om att sänka sina förväntningar, för när allt kommer omkring är jag bara en människa och inte någon Super-Jessica. Jag har brister. Jag har gränser. Nu när jag har mått som jag har mått har dessa gränser blivit fler och jag har inte klarat av sådant som jag inte hade några problem med tidigare. Nej, gnälla och tjata gör som sagt ingen nytta. Därför försöker jag mig på en annan taktik; jag ska sluta bry mig om andras förväntningar på mig!
Fast hur tusan går man till väga? Det är skitlätt att sitta och säga "Ja, men det är bara att strunta i dem. Låt dem tycka vad de vill." Haha, om det vore så lätt hade jag varit drottning vid det här laget ... Nåväl, kanske inte riktigt, men du förstår kanske min poäng? För mig är det svårt att inte försöka leva upp till andras höga förväntningar eftersom jag avskyr att göra andra besvikna. Jag blir arg på mig själv och när jag blir det nuförtiden, kommer det tunga mörkret som ett brev på posten. Det ska inte mycket till för att jag ska ramla nedför kanten. Tanken på det skrämmer livet ur mig ska du veta.
Som jag ser det måste jag nog försöka tillåta mig själv att faktiskt bara vara jag och försöka att inte tänka på andras förväntningar. Jag kan bara göra mitt bästa och efter de förutsättningar som finns för mig just då. Om någon blir besviken på mig (vissa blev det när jag till slut gav upp drömmen om att komma in på juristprogrammet), ja då får de bli det helt enkelt. Jag är bara jag. Jag är bara en enkel och vanlig människa som gör så gott hon kan.
Jag säger inte att det här blir lätt. Antagligen kommer ångesten omfamna mig så snart den får chansen. Men jag behöver jobba på det här. Jag behöver bli fri från rädslan att göra andra besvikna och fri från allas förväntningar. Om jag ska kunna bli mitt gamla och glada jag, måste jag få chans att bli hel. Det kommer jag inte bli om jag hela tiden måste vara någon jag för tillfället inte är.
Just nu är jag helt enkelt trasig och orkar inte särskilt mycket på det mentala planet. Men vet du vad? Sådant som är trasigt kan bli helt igen och det är just det jag tänker bli. Hel.
Dagens citat:
"Den som styr över andra har makt. Den som styr över sig själv har styrka."
(Lao Zi)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Det här med att lära sig att liksom strunta i andra och fokusera på sig själv är kanske det svåraste som finns. Iallafall om man inte mår tiptop från början. Men jag tror som du att det är den bästa vägen att gå. Jag jobbar själv på det och någonstans när jag insåg att jag inte kan göra mer än det jag gör så kände jag att jag kommit iallafall en liten bit på vägen.
Saken är den att det är så lätt att känna skuld och att man är otillräcklig. Särskilt med tanke på hur samhället ser ut. Det finns fortfarande ett stigma över i princip alla typer av psykisk ohälsa, och då har det ändå blivit något bättre de senaste åren, det är liksom "fult" att må dåligt. Det trots att oerhört många människor gör just det. Det finns en massa förväntningar på oss oavsett hur vi mår. Mallen för hur en människa ska fungera är ganska snäv och jag tror faktiskt inte att en majoritet nödvändigtvis mår bra i den även om de lyckas klämma sig in. Jag hoppas att folk fortsätter prata om sådant här så vi kan lyfta stigmat och bredda mallen. Jag tror att det skulle göra att vi mådde bättre över lag på det sättet. För egen del kan jag iallafall säga med säkerhet att det skulle vara lättare för mig att hantera mina "demoner" om det såg annorlunda ut.
Sedan har du givetvis rätt i att folk vill väl. I regel är det ju så. Men bara för att man menar väl betyder det ju inte att man har rätt och/eller bör uttala sig. Det är en sådan sak jag önskar att folk i allmänhet lärde sig, men jag tror att de flesta av oss är alldeles för övertygade om vår egen "storhet" för att förstå att vi kanske går över gränser ibland. Men med ökad förståelse för psykisk ohälsa (t ex) tror jag att det kan bli bättre. Jag upplever att många utgår för mycket utifrån sig själva och glömmer att vi kan vara väldigt olika. Osv.
Okej, lite rörigt som vanligt. Men jag hoppas att jag går att förstå någorlunda iallafall 😊