Det är inget att skratta åt
Egentligen tycker jag inte om TV-serien The Simpsons, men eftersom min syster jämt satt och tittade på den när vi växte upp och med tanke på att även älsklingen gillar de gula figurerna, har jag genom åren kommit att ... inte direkt tycka om, utan snarare acceptera serien. Det går att titta på den, även om jag i första hand föredrar att titta på annat.
Nu vet jag inte hur bekant du själv är med serien om den gula familjen, men det finns tre barn i familjen Simpsons (två flickor och en pojke) och pojken har en "kompis" som heter Milhouse. Ja, jag satte citationstecken runt kompis, eftersom Bart (som sonen i familjen Simpsons heter) tycks mest tycka om att driva med Milhouse, snarare än att ha honom som vän. Och det är lite det jag började fundera kring en kväll.
Milhouse är en tönt och det tycks alla i staden Springfield vara rörande överens om. Vi tittare inbjuds till att skratta på Milhouses bekostnad. Även jag har skrattat och tänkt saker i stil med att han är hopplös och riktigt töntig. Klart att ingen tycker om honom!
Fast vänta nu här. Backa bandet. När jag tänker efter, befann jag mig inte i en liknande situation för 10-13 år sedan - när jag gick på högstadiet? I ärlighetens namn hade jag det ännu värre än Milhouse, för han har trots allt någon/några som umgås med honom. Det hade inte jag, bortsett från de tillfällen då de andra på skolan ville driva med mig och låtsades en kort stund att de ville vara med mig. Så, om man har det i åtanke borde man absolut inte skratta. Allra minst jag.
Jag vet att serien är tänkt att vara rolig och att de spelar ganska mycket på stereotyper, men jag är rätt säker på att det finns fler som genom åren känt igen sig i exempelvis Milhouses situation - och inte känt någon anledning att skratta. Nej, jag menar inte att serien borde läggas ned med anledning av det. Jag menar bara att det tyvärr finns risk för att någon som tittar kan bli sårad. Fast i och för sig finns den risken med det mesta.
Varför har jag då skrattat åt Milhouse om jag nu varit i en liknande situation? I ärlighetens namn vet jag inte. Det kan ha att göra med att jag kanske velat förneka att jag har ansetts minst lika töntig som honom - för det finns nog ingen som vill erkänna att andra betraktar en som en tönt. Dock vet jag att just Milhouse inte tar någon skada av att man skrattar åt honom, för han är trots allt bara en tecknad figur. Men om han hade varit lika verklig som jag, skulle jag fortfarande ha skrattat då? Nej. Om han hade varit av kött och blod skulle det med ens ha varit en annan sak. Då hade det plötsligt varit verkligt. Fast efter att denna fundering slagit rot hos mig, skrattar jag inte längre åt Milhouse - oavsett om han är tecknad eller verklig. Det känns bara fel.
Dagens citat:
"Att nå stillhet innebär att återvända till sin bestämmelse; att återvända till sin bestämmelse innebär att uppgå i Det evigt oföränderliga. Att äga kunskap om Det evigt oföränderliga innebär att vara upplyst."
(Lao Zi)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie