Psykisk ohälsa = tabu?
Med anledning av mitt inlägg om det här med att hantera andras förväntningar på en, fick jag en intressant kommentar från Katten Jones. Eftersom kommentaren var ganska lång, tänker jag inte återge den i sin helhet, men en sak som hon nämnde och som fick mig att fundera vidare, var det här att det är "fult" att må dåligt och att alla förväntas må bra.
Visst ligger det något i det hon säger? Förvisso är det ingen som har sagt rent ut att man inte får må dåligt, men omvärldens reaktioner då man faktiskt gör det talar många gånger sitt tydliga språk. Jag själv försökte väldigt länge hålla en fasad uppe. Jag låtsades att jag var glad och att jag mådde bra. Till slut orkade jag inte längre hålla den här fasaden uppe, för även om man kanske inte tror det krävs det en hel del kraft att vara något man inte är. När jag slutligen visade och förklarade för personer i min närhet hur det egentligen låg till, fick jag kommentarer i stil med att "Oj, mår du så dåligt? Det skulle jag aldrig ha kunnat tro. Du som jämt verkar så glad." och att jag skulle/ska rycka upp mig. Givetvis vet jag att de inte menar något illa. De vill mig bara väl, men ibland kan sådana kommentarer såra. Det är inte bara att "rycka upp sig". Jag har under ett par års tid kämpat dagligen med att vara glad och att se positivt på tillvaron. Det har inte varit helt enkelt och även om jag har många fler ljusa dagar nu jämfört med för ett år sedan, händer det fortfarande att jag är ledsen utan anledning och har svårt att skaka av mig den känslan. Den känslan biter sig fast ordentligt. Men som sagt, nu går det lättare för mig att hålla modet uppe och att faktiskt vara glad på riktigt - även om jag har en bit kvar innan jag kan bli "som vanligt" igen.
Andra reaktioner som jag fått sedan jag förklarade att jag mådde dåligt, var bland annat en kommentar som en person i min närhet fällde i samband med att vi pratade om den käre Robin Williams tragiska bortgång. Den här personen ansåg nämligen att Robin Williams tog livet av sig, därför att det var fel i huvudet på honom (och med "fel" syftade personen på att Robin Williams led av depression). Den kommentaren gjorde mig både arg och ledsen och när jag frågade om det även var fel i huvudet på mig, försökte personen slingra sig men denne sade heller aldrig att det inte var fel i huvudet på mig. Efter det har vi inte pratat så mycket om mitt mående och när det väl kommer på tal, märks det att personen inte vill prata om det.
Det är inte fult att må dåligt. I dagens samhälle är det ganska många som faktiskt mår dåligt. Det är inte heller fel i huvudet på de personer som mår dåligt. Det finns olika anledningar till att man mår dåligt och det finns inget rätt eller fel. Man har rätt att känna de känslor man känner. Om man blir ledsen för att ... tja, inte vet jag, men låt oss säga, för att man inte blir medbjuden när arbetskollegorna ska träffas efter arbetstid, då är det okej att vara ledsen. Alla är vi olika och reagerar olika på saker och ting. Exempelvis mådde jag dåligt efter att ha drömt en dröm där ett djur slog ihjäl sig. Den drömmen påverkade hur jag mådde dagen efter. Det viktiga är dock att försöka att inte stanna kvar för länge i det dåliga måendet. Jag vet, det är lättare sagt än gjort, men så länge man gör sitt bästa är det tillräckligt. Ibland kan man behöva söka professionell hjälp. Jag har själv besökt en psykolog under en tid och det har hjälpt mig att hitta de verktyg jag behöver för att må bättre.
Att må dåligt är inget att skämmas över. Det är naturligt och nuförtiden även ganska vanligt. Att hålla tyst och låtsas som ingenting hjälper ingen. Däremot skadar man bara sig själv. Om man inte mår bra, då mår man inte bra. Så är det bara.
Dagens citat:
"Alla vet att droppen uppgår i havet, men få vet att havet uppgår i droppen."
(Kabir)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie