Den andra sidan av myntet
När jag skrev inlägget om mina tankar kring killen som våldtog Dag Öhrlunds dotter, började jag fundera kring en viktig fråga. Jag var på väg att skriva om mina tankar kring det i inlägget, men eftersom jag tyckte att det kändes respektlöst valde jag att avstå och istället skriva om det i ett eget inlägg.
Då två personer är med om en händelse, är det ganska vanligt att dessa två personer upplever händelsen på olika sätt - allt beroende på hur de har tolkat saken. Usch, nu fick jag det att låta krångligare än vad det egentligen är. Förhoppningsvis kan jag förklara det bättre genom exempel.
A och B är kompisar. A gillar att skämta och kan dra ganska grova eller sårande skämt. Oftast skämtar A på B:s bekostnad, vilket B inte tycker om men inte har hjärta att säga. I A:s värld är dessa skämt roliga och eftersom B aldrig säger motsatsen, tror A att även B tycker att det är roligt. I B:s värld är dessa "skämt" mycket sårande och får B att må mycket dåligt.
Nu säger jag inte att A gör rätt, men om A aldrig får veta att det A gör är fel och elakt - hur ska A då kunna förändra sig? Hur ska A kunna veta att det är fel? Kanske tycker B att B har försökt säga ifrån och att B har varit tydlig angående sina känslor, men det är inte säkert att A har uppfattat det så. Samma problem riskerar att uppstå vid våldtäkt.
Jag är medveten om att jag precis har gett mig ut på en ytterst minerad terräng, men jag hoppas att du har tillräckligt med tålamod för att ge mig en chans.
Många anser kanske att en del män ljuger och använder sig av just detta "trick" vid rättegångar - "Jag visste inte att hon inte ville!" Eller någon liknande formulering. Fast hur säkra kan vi egentligen vara på att de faktiskt visste? Tänk ifall det är sant att de inte uppfattade kvinnans signaler som nej (såvida hon inte uttryckligen sade nej, för i sådana fall är det svårt att inte uppfatta det - ett nej är alltid ett nej!)? Nu menar jag givetvis inte att kvinnan i det fallet varit passiv. Det kan mycket väl vara så att hon själv tycker att hon varit tydlig med vad hon vill eller inte vill. Problemet är bara hur mannen uppfattat det. Exempelvis kan jag ibland tycka att jag ger tydliga instruktioner eller på annat sätt sänder ut tydliga signaler till älsklingen om vissa saker, fast det är inte alltid han uppfattar det på samma sätt. Ett annat exempel är något som hände mig nyligen. Jag förklarade för en vän att jag tyckte att det kändes som vi glidit ifrån varandra och att det kändes som om hon inte längre ville ha mig i sitt liv. För mig var de små signaler som jag trodde mig ha uppfattat alldeles tydliga. Min kompis blev förvånad och förklarade att hon inte alls uppfattade det på samma sätt och att hon visst ville ha kvar mig i sitt liv. Jag hade helt enkelt tolkat henne på fel sätt.
Vad jag vill ha sagt är att oavsett vad det handlar om, är det viktigt att se båda sidorna av en situation eller i varje fall ha i åtanke att myntet har ytterligare en sida. Trots att en person säger att något hände eller var på ett visst sätt, måste man komma ihåg att även vara öppen för hur den andra personen uppfattade det hela. Det är väldigt lätt hänt att låsa fast sig vid en version. Tro mig, det händer mig väldigt ofta trots att jag själv försöker vara öppen för olika alternativ.
Vad har du för åsikter om saken?
Dagens citat:
"Kärlek är som en blomma – du måste låta den växa."
(John Lennon)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie