Vem tror jag att jag är?

Michael Larsen skriver i ett inlägg om ens självbild och att fokus ligger många gånger utanför oss själva. Det inlägget fick mig att börja fundera.
 
Under i princip alla år har jag brytt mig om och oroat mig för vad andra tycker om mig. Det var endast under en period när jag gick mitt sista år på gymnasiet som jag slutade bry mig om vad andra tyckte och tänkte om mig. Och vid närmare eftertanke - vad spelar det för roll vad andra tycker om mig? Jag är den jag är. Visst finns det vissa sidor av mig som jag skulle kunna slipa till, men på det stora hela ser inte jag någon egentlig anledning med att förändra den jag är. I så fall skulle jag inte längre vara jag och det som gör mig till den unika person jag är. Så länge man själv är nöjd med den man är, är det tillräckligt bra.
 
Kanske är det mitt dåliga minne som förskönar det, men såvitt jag minns var det skönt att inte bry sig om andras åsikter. Om det är som jag minns det, kände jag mig inte lika bunden och på sätt och vis kändes det som om en tyngd lyfts från mina axlar. Jag var fri att göra eller agera hur jag ville!
 
 
Varför började jag då åter bry mig om vad andra tycker om mig? Det kom omedvetet när jag och älsklingen blev tillsammans. Då kändes det viktigt för mig att bry mig om vad älsklingen tyckte eller eventuellt tyckte om mig. Jag började jämföra mig med andra tjejer och funderade ofta på vem av oss älsklingen skulle föredra. Fast vet du vad? Han älskar mig för den jag är och om han hade velat förändra mig, hade han inte blivit tillsammans med mig från början. Om jag då börjar förändra mig, är jag inte den tjej han blev förälskad i från början. Jag ska erkänna att jag emellanåt är trött på den jag är och skulle vilja förändra mig helt. Bli någon annan. Dock inser jag när jag funderar djupare på varför jag känner så, att roten till denna känsla grundar sig i min osäkerhet; duger jag som jag är? Skulle älsklingen föredra att jag är si eller så? Om jag istället försöker få mig själv att förstå och acceptera att älsklingen älskar MIG och den JAG är, då kanske jag kan slippa denna tanke och känsla av att jag behöver förändra mig.
 
Jag förstår inte varför vi är så hårda mot oss själva. Varför kan vi inte bara vara vänligare mot oss själva och nöjda med de personer vi är? Från och med nu ska jag försöka bli snällare mot mig själv. Dels för att jag faktiskt förtjänar det från mig själv efter alla år av självhat, dels för att älsklingen har lite rätt i det han sade till mig en kväll; varje gång jag säger eller tänker något negativt om mig själv hånar jag den person som älsklingen älskar och det sårar honom, vilket jag inte vill göra. Så om jag inte vill göra det för min egen skull, vill jag göra det för hans skull. Fast varför skulle jag inte vilja vara snällare mot mig? När man tänker efter är det ren och skär mobbing mot sin egen person som man håller på med och nu får det alltså räcka! Jag förtjänar mer än så och det gör du också!


Dagens citat:

"Jag ska alltid vara gränslös, så länge gränserna gör nån rättslös. Kommer alltid vara gränslös, så länge gränserna gör nån hemlös."
(Promoe)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie