Jag menar inte att framstå som ohövlig, men ...

Jag har alltid varit blyg - åtminstone till viss del. Av den anledningen har jag aldrig riktigt varit förtjust i att vara den som tar första kontakten med andra och i sociala sammanhang har jag alltid lyckats säga fel saker vid fel tillfällen. Dock lyckades jag delvis jobba bort detta under gymnasietiden.
 
Fast det jag beskrev ovan är ingenting jämfört med hur jag har blivit sedan jag drabbades av min depression. Nu kan jag få ordentlig ångest av blotta tanken på att behöva befinna mig i större folksamlingar och hur jag känner inför att behöva prata med andra, ska vi inte tala om ... Även om det gäller att träffa nära och kära kan jag drabbas av panik och orkeslöshet, så ibland kan det sluta med att jag avstår från att delta i exempelvis julfiranden. Dock försöker jag utsätta mig för den här typen av situationer - fast ibland går det bara inte.
 
 
Jag försöker hälsa på våra grannar när jag möter dem, fast oftast orkar jag inte ta sådan kontakt och därför händer det att jag snabbt låtsas göra annat. Det handlar inte om oartighet från min sida, utan bara om att jag psykiskt inte klarar just den situationen vid just det tillfället. När jag undviker att hälsa på personer vi möter, brukar älsklingen banna mig. Jag vet att han bara vill mig väl och att han gör det för min skull, men jag klarar bara inte av det och ändå är det ingen svår uppgift egentligen att säga hej till personer man möter.
 
Antagligen är det svårt att förstå vad det är jag upplever om man inte har varit med om det själv. Jag är också medveten om att jag säkert betraktas som dryg och högfärdig och det är verkligen inte meningen. Jag menar absolut inget illa.
 
Jag sitter och försöker komma på ett sätt att enklast förklara min egen upplevelse så att andra kan förstå. Så fort jag ställs inför situationer som innebär att jag måste befinna mig i större folksamlingar eller till och med när jag ska göra något så enkelt som att säga hej till någon jag möter, föds omedelbart en stark panikkänsla inom mig. Genom åren har jag fått lära mig att handskas med olika obehagliga situationer och det är dessa min hjärna tar till för att jag ska "överleva". Vanligast blir att undvika den analkande situationen (eller springa min väg) eller att helt enkelt låtsas som att jag inte hör eller ser. Jag vet att det är dumt, men det är som sagt mina sätt att "överleva". Om jag inte gör det, riskerar jag att istället bryta ihop (vilket faktiskt har hänt ...).
 
Anledningen till att jag skriver det här inlägget är för att dels förklara vad det är jag upplever och varför jag är som jag är, dels för att visa andra som upplever samma sak att det finns fler därute med samma problem. Jag jobbar som sagt på detta. I skrivande stund har jag till och med fått ny kraft och livsglädje, så kanske kan jag få ordning på mig själv. :-) En liten bit i taget i alla fall.
 


Dagens citat:

"Du tror att dina ägodelar skyddar dig. I själva verket gör de dig sårbar."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie