Jessicas grotta

När jag läste relationcoachen Michael Larsens blogginlägg om manipulation, kom jag genast att tänka på alla de kvinnor som min chef varit/är målsägandebiträde för. De kvinnor som under åratal blivit kränkta av de män som de trodde älskade dem. De kvinnor som kränkts på olika sätt - psykiskt och fysiskt - men som inte sagt ifrån förrän det blivit riktigt illa. Samtidigt som jag kan undra varför dessa kvinnor låter det pågå så länge, kan jag dessvärre förstå dem. Jag har själv varit utsatt för den typen av manipulation, men tack och lov lyckades jag - med mina föräldrars stöd och hjälp - ta mig ur den situationen ganska snabbt.

 

Jag hade just påbörjat min andra termin på gymnasiet och höll på att bygga ihop mig själv efter flera års mobbing och trakasserier med hjälp av mina vänner Hanan och Cherry. Gymnasiet hade blivit den nystart som jag behövde och jag trivdes enormt mycket i min klass. Det var under den här perioden som jag på något sätt fick kontakt med en sju år äldre kille på Lunarstorm. Jag minns inte idag exakt hur vi fick kontakt (om det var han som började kommentera något jag skrivit eller om det var jag som kommenterade något som han skrivit), men jag minns att jag inte tyckte eller tänkte något särskilt om honom. Det var en engångskontakt så att säga. Jag hade inget intresse av att ha honom i mitt liv. Dock ville han något annat och han fortsatte skriva till mig. Eventuellt gick jag väl till slut med på att chatta med honom på MSN. Hur som helst gav han mig komplimang på komplimang - både för mitt utseende och för min personlighet. Jag - som var i desperat behov av bekräftelse - sög åt mig allt han sade och vips hade jag ändrat åsikt om honom. Eftersom han sade allt det där snälla, måste det väl betyda att han tyckte om mig? Hur kan jag då inte tycka om honom?

 

 

Det var när jag väl gått i fällan som jag blev utsatt för hans enorma kontrollbehov. Vi skulle ha kontakt dygnet runt - via sms, MSN eller telefonsamtal. I början var det gulligt, men efter ett tag tröttnade jag på att aldrig få någon tid för mig själv. Så fort jag hade rast i skolan ringde han mig och ville knappt att vi skulle lägga på trots att mina lektioner började. Hemma skulle vi prata på MSN i timmar och när jag loggade ut, ringde han mig. Vi pratade till långt ut på nätterna, vilket mina föräldrar inte var förtjusta i. När jag till slut vägrade att vara inloggad på MSN och inte heller orkade prata med honom i telefon (jag tror att jag faktiskt försökte göra mina läxor den gången), fejkade han ett epileptiskt anfall och lyckades ge mig dåligt samvete över det. Det var mitt fel, för om vi hade pratat med varandra hade det inte hänt. Dessutom sade och gjorde han en mängd saker som fick mig att känna obehag och må dåligt, men jag tänkte hela tiden att det berodde på mig. Det var jag som var löjlig. Han älskade ju mig. Det hade han sagt.

 

Slutligen hände det en sak som gjorde att jag inte orkade mer. Jag höll på att bryta ihop. Det var först då jag var mottaglig för mina föräldrars råd och stöd att ta mig ur detta. Jag förklarade för honom att det var slut och att jag inte ville ha någon kontakt mer. Då skickade han ett mail där han gav mig skulden för allt. Jag förstörde det fina mellan oss. Jag var självisk. Jag var en hemsk människa. Det mailet gav mig så fruktansvärt dåligt samvete att jag började gråta och var på väg att ta tillbaka allt jag sagt. Hur kunde jag vara så hemsk som gjorde så här?

 

 

Han ville senare ha bekräftelse på att det verkligen var slut mellan oss och då lovade han att inte kontakta mig mer. Jag skrev att det var slut. Då svarade han något i stil med att han var lycklig över att höra av mig igen och att han visste att "vår kärlek" kunde övervinna allt. Sedan började han ringa till mig. Jag blev förtvivlad och ville inte svara. Jag vågade inte svara. Varför kunde han inte bara lämna mig ifred? Till slut svarade min pappa och sade att om han inte slutade ringa eller på andra sätt kontakta mig, skulle pappa polisanmäla honom. Efter det har jag inte hört ifrån honom och då lovade jag mig själv att aldrig mer låta någon få sådan kontroll över mig. Aldrig låta någon få mig att må dåligt på det viset igen.

 

Vad är det jag vill ha sagt med allt detta? Det är svårt att inse när man är utsatt för manipulation, men mitt råd är att man ska vara ärlig mot sig själv. Man ska aldrig göra något som får en att känna obehag eller må dåligt. Säg hellre nej. Om personen verkligen tycker om eller älskar dig, förstår denne och accepterar ditt val. Det har älsklingen gjort när jag har sagt nej till vissa saker genom åren. Man har alltid rätt att bestämma över sig själv. Över sin kropp. Över sitt liv. Du har makten över dig. Ingen annan. Kom ihåg det.