Jessicas grotta

Jag försöker ha som mål att inte ljuga. Jag tycker inte om när folk ljuger, så varför ska jag då göra det själv? Vita lögner räknas inte eftersom de är tillfälliga och oskyldiga. Fast jag måste erkänna att jag faktiskt ljög om en sak när jag var yngre. Så här i efterhand - nu när man har blivit äldre - kan jag faktiskt förlåta det eftersom det i sig ändå var ganska oskyldigt. Jag gjorde det för att passa in och det var ingen mer än jag som tog skada.

 

Det var i slutet på mellanstadiet och vid det laget hade jag mobbats ett litet tag. Mina tidigare vänner hade vänt mig ryggen och roade sig numera med att dels ta saker från min bänk, dels lägga in mina skor i papperskorgen inne på toaletten i kapprummet. Förutom att håna mig på rasterna så fort de fick tillfälle. Givetvis. Samtidigt hade det blivit lite av en hets bland mina jämnåriga att vara ihop med någon. En del bildade par med varandra i klassen, medan andra var ihop med andra som gick på andra skolor, som var äldre etc. Det kändes som att alla utom jag hade någon och det var inte mina klasskompisar sena med att påpeka. Ingen ville ha mig och jag blev således behandlad som om jag var pestsmittad.

 

 

Jag ville så desperat passa in och återigen vara med i gemenskapen, så jag bestämde mig en dag för att helt enkelt hitta på en pojkvän. Om inte en av våra grannar och hennes familj hade flyttat upp till Flen, hade det nog varit svårare att ro denna lögn i land. Men tack vare flytten, fick min pojkvän alltså bo i Flen. Vad han hette minns jag inte, men jag hade i alla fall träffat honom när jag varit uppe och hälsat på min granne och då hade det klickat mellan mig och den här killen. Förvånande nog tycktes mina klasskamrater tro på denna lögn och frågade jämt om min pojkvän, fast jag fick fortfarande inte vara med i gemenskapen.

 

På högstadiet blev jag trött på frågorna om denne pojkvän som bodde i Flen och om vårt påstådda förhållande, så jag fick helt enkelt göra slut med honom. Jag tror att min ursäkt var att känslorna mellan oss hade svalnat, men att vi fortfarande var vänner. Efter det var ingen längre intresserad av mig och jag slapp hålla på att svara på frågor om ett förhållande som inte existerade.

 

Även om jag förstår varför jag ljög och kan förlåta mig själv för det, känns det ändå tragiskt att jag behövde ljuga om något sådant. Varför denna hets kring att "ha någon"? Man är varken bättre eller sämre om man är ihop eller inte. Jag tycker att det är bättre att vara ärlig mot sig själv och sina känslor och välkomna kärleken när den väl dyker upp. Man ska strunta i att göra saker bara för att alla andra gör det. Jag menar, inte hade jag hoppat från en bro även om alla andra i klassen hade gjort det. Ens värde sitter inte i hur många förhållanden man har/haft. Verkligen inte. Var och en är bra på sitt sätt. Så enkelt är det.