Min drivkraft?
För ett tag sedan funderade Jonna Jinton kring det här med drivkraft - varför man gör det man gör. Det var intressant att läsa om hennes drivkraft och givetvis började jag själv fundera på vilka drivkrafter jag har.
Jag har några gånger fått frågan hur jag orkar fortsätta kämpa mot min depression och försöka bli glad igen. Är det inte jobbigt att kämpa? Vore det inte lättare att bara ge upp? Jo, det är skitjobbigt att kämpa och både en och två gånger har jag känt mig frestad att faktiskt ge upp. Fast så fort den tanken/känslan har dykt upp, har jag genast fått dåligt samvete. Hur skulle jag kunna göra så mot älsklingen och djuren? Hur skulle jag kunna utsätta dem för det som ett "ge upp" innebär? Svaret är enkelt. Det kan jag inte. Så just när det gäller mitt mående är det just älsklingen och djuren som är min drivkraft. Det är dessa jag lever tillsammans med och de förtjänar mer än att jag ska ge upp. Därför plockar jag ihop mig igen gång på gång och gör vad jag kan för att bli glad igen. För deras skull, men även för min. Jag förtjänar att få må bra igen. Det gör vi alla.
Innebär detta då att jag skulle ha gett upp om inte älsklingen och djuren funnits i mitt liv? Kanske. Det beror på hur mitt liv hade sett ut då. På högstadiet hade jag ju tankar på att ta mitt liv flera gånger och vid åtminstone ett tillfälle gick jag ned till en - på den tiden - ganska tungt trafikerad väg i närheten av där jag bodde och stod vid vägrenen. Beredd på att slänga mig ut framför första bästa långtradare. Den gången hindrades jag av tanken på Jocke och av förhoppningen att det nog skulle bli bättre till slut. Jag skulle inte leva i ett helvete i hela mitt liv. Fast framförallt var det för Jockes skull som jag vände om och gick hem igen. Jag kunde inte lämna Jocke. Han och jag hade ett obeskrivligt förhållande som inte liknar något annat jag haft, bortsett från mitt och älsklingens. Det var min starka kärlek till Jocke som fick mig att gå hem igen den där kvällen.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att trots att livet antagligen känns skit och eländigt - att det inte finns en enda sak som är värd att leva för, ska man försöka tänka ett varv till. Även om man själv inte bryr sig vad som händer med en, kanske det finns någon eller några som faktiskt gör det? Syskon? Föräldrar? Partner? Vänner? Husdjur? Är det verkligen rätt mot denne/dessa att ge upp? Vad skulle ditt "ge upp" innebära för dem? Om vi säger att jag den kvällen som jag beskrev ovan, faktiskt hade kastat mig ut på den där vägen framför en långtradare - vad skulle det inneburit för min familj? Mina föräldrar skulle ha förlorat en dotter och min syster skulle ha förlorat en syster. Visst, sorg mattas ut med tiden (även om den kanske aldrig helt försvinner) och de skulle säkert ha fortsatt med sina liv, men faktum kvarstår. De skulle ha förlorat en familjemedlem och en sådan sorg och saknad är obeskrivlig. Hade jag verkligen velat utsätta dem för det? Skulle jag själv ha velat bli utsatt för det - om vi säger att det istället var min syster som tagit sitt liv? Att tänka ett varv till kan ge en andra perspektiv på saker och ting. Framförallt om man ställer sig frågan "Hade jag velat uppleva det som jag är beredd att utsätta den och den för?" Kanske finns det något annat - exempelvis ett intresse - i ens liv som faktiskt kan ge en glädje. Som kan skänka tröst. Bara man väljer att öppet se på sitt liv, kan man faktiskt hitta någonting.
En annan drivkraft som jag har, har att göra med mitt skrivande. Jag har alltid älskat att skriva och såg det därför förr som en självklarhet att också göra det. När jag var yngre bekymrade jag mig aldrig för om det jag skrev var tillräckligt bra eller om något förlag skulle vara villig att vilja ge ut det. Sådana orosmoln kom senare och det är dessa orosmoln som emellanåt - till viss del - fått mig att ta paus i mitt skrivande. Varför ska jag fortsätta att skriva om det ändå inte finns något förlag som vill ge ut det? Hur kan jag ens för ett ögonblick tro att jag har en chans i jämförelse med alla dessa fantastiskt duktiga människor som skriver fruktansvärt bra böcker?
Nu ska jag tänka efter - tänka ett varv till så att säga. Varför började jag skriva? Var det för att bli en stor och känd författare och tjäna ofantliga summor? Nej. Jag har skrivit så länge jag kan minnas (åtminstone sedan jag lärde mig att skriva) och jag började för att jag tycker om att skapa berättelser. Eller, oftast känner jag inte att det är jag som skapar mina berättelser, utan att jag är mer ett verktyg. Berättelsen finns redan där. Jag hjälper bara till att visa den för omvärlden. Klä den med ord. Det är därför som mitt skrivande många gånger brukar gå lite av sig själv - berättelsen finns ju redan där! Dessutom är det en form av terapi för mig att skriva. På det sättet kan jag få ur mig tankar och känslor, så att jag kan lägga det bakom mig och gå vidare. Få utlopp för sådant jag känner och tänker.
Jaha, vad spelar det då för roll om det inte finns något förlag som vill ge ut det jag skriver? Jag kan ju ändå fortsätta att skapa och klä berättelser med ord. Visst är det roligt (och även läskigt!) om andra vill läsa det jag skriver, men just den biten kan man lösa även utan förlag. Inte sant? Om jag tycker om att skriva finns det ingen anledning att inte göra det.
Vad har du för drivkrafter till det du gör? :-)
Dagens citat:
"Om du lever i rädsla för framtiden på grund av vad som hände i det förflutna, kommer du att förlora det du har i nuet."
(Nishan Panwar)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie