När man verkligen behövs

Jag har sedan december 2008 varit en stolt blodgivare. Lite mer än sju år sedan. Tänk vad tiden går fort! Jag har inte ångrat mitt beslut en enda sekund. Däremot ångrar jag att jag inte började ge blod så snart jag fyllt 18 år. Det tog mig lite mer än ett år innan jag kom till skott och skrev in mig på Malmödroppen (som då fanns på UMAS). Jag förstod aldrig hur viktigt mitt blod var.
 
I samband med att min pappa drabbades av cancer, behövde han en blodtransfusion (totalt två påsar blod = 9 dl). Efter det har han varit innerligt tacksam över att vi blodgivare finns. Vad skulle hänt om det inte hade funnits några blodgivare? På Geblod.nu kan du läsa om fler situationer då blodgivningen har räddat liv.
 
 
 
Idag är vi cirka 380.000 st registrerade blodgivare, varav ungefär 220.000 st är aktiva blodgivare (d.v.s. som ger blod minst en gång per år). Jag hittade dessa siffror här. Det  kan tyckas som att det är många och det är det i och för sig. Fast ännu är vi för få blodgivare;
 
"Sverige är självförsörjande på blodkomponenter, men fördelningen av blodet över tid och plats är ibland ojämn. Det innebär risk för blodbrist, ofta i storstadsområdena där den högspecialiserade vården finns. Vid blodbrist hjälper blodcentralerna varandra. Därför finns det alltid blod till de patienter som behöver blodtransfusioner akut." (citatet är hämtat från samma sida som länkats ovan)
 
Min blodgrupp tillhör landets vanligaste (se info här). Därför var det lite förvånande för mig när jag fick det här mailet samt ett flertal sms med samma innebörd:
 
 
Nu vet jag ju att det beror på att fördelningen av blodet är lite ojämn, men i mina ögon ska det inte behöva förekomma blodbrist. Framförallt inte när det gäller en av landets vanligaste blodgrupper. I min värld talar det sitt allra tydligaste språk; vi behöver bli fler aktiva blodgivare.
 
Om man är tillräckligt frisk och uppfyller de övriga kriterierna för att bli blodgivare, anser inte jag att det finns någon anledning att inte vara blodgivare. Inte ens om man har sprutskräck (vilket jag till viss del haft). Om man har sprutskräck är det bara att säga det till personalen, för då kommer de göra sitt bästa för att hjälpa till att lindra denna skräck. Jag själv är extremt känslig för blod, sår etc. Jag klarar inte av att prata om sådant än mindre se. Om vi ser filmer/serier där det förekommer blod eller liknande, måste jag titta bort och så får älsklingen säga till när det är över. Annars mår jag fysiskt dåligt och riskerar även att svimma (vilket jag höll på att göra under min första eller andra blodgivning i Malmö då jag råkade se på slangen när blodet tappades ut). Ändå tar jag mig tiden (för det tar knappt någon tid alls!) och ger blod. Jag väljer att titta på något helt annat när jag ger blod. Oftast finns det en TV som är igång. I och med att jag inte tittar vare sig när de sticker in nålen i armen eller på slangen och den lilla apparaten under tiden som blodet tappas, går det bra. Utöver denna känslighet, har jag en form av sjukhusskräck. Jag har verkligen svårt för att självmant gå till sjukhus, vårdcentraler etc. Jag undviker det om jag kan. Ändå går jag till blodcentralen på sjukhuset var fjärde månad. Om jag kan, kan du.
 
Varje påse blod behövs. Den mängden kan var och en undvara. Tillsammans kan dessa påsar rädda liv. Kanske kommer du själv eller någon av dina nära och kära behöva akut blodtransfusion. Skulle du inte vilja att det finns blod då?
 
Jag väljer att rädda liv. Gör du?


Dagens citat:

"Absolut perfektion är här och nu, inte i någon framtid, varken närbelägen eller avlägsen."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie