Jessicas grotta

Jag berättade ju tidigare att jag och älsklingen införskaffat oss vars ett par inlines som vi har åkt med lite nu under sommaren. För varje gång vi är ute och åker med dem går det lite lättare, även om jag fortfarande inte lärt mig att bromsa ordentligt i backar! Fast än har jag inte brutit nacken när jag har ramlat, även om det har varit nära att bli en allvarlig olycka vid ett tillfälle när jag föll ...

 

Det var under vår sista semestervecka som vi bestämde oss en eftermiddag för att åka inlines till Slöinge (och SIAs glassbutik/-fabrik). Sagt och gjort, vi packade ned vattenflaskor i en ryggsäck och gav oss sedan av. Älsklingen hade kollat lite snabbt på mobilen hur vi skulle ta oss dit. Fast någonstans körde vi fel (troligtvis) och hamnade borta vid Skrea kyrka. Det innebar att vi fick åka längs 90-vägen som går bort till Heberg. Det gick förvisso bra, fast när vi sedan fick möjlighet att välja mellan att fortsätta längs 90-vägen eller åka in på en 70-väg, valde vi 70-vägen eftersom vi trodde att det skulle vara lugnare där jämfört med 90-vägen. Visst var det lugnare, men vi insåg senare att den vägen också var backigare. Till en början gick det i och för sig ganska bra, men när vi kom till Eftra och bara hade en liten, liten bit kvar till Slöinge, ställdes vi öga mot öga med en mycket brant nedförsbacke. Och när jag säger att den var brant, då menar jag också att den var BRANT. Fast eftersom vi inte är några fegisar, åkte vi nedför denna branta backe - med bromsarna i högsta hugg.

 

 

Efter ungefär halva backen (eller något) tyckte älsklingen att det var en bra idé om vi stannade till en stund på grus-/stenplanen vid sidan om, eftersom det lite längre ned kom en skarp kurva. Han svängde därför elegant in på denna lilla plätt och jag följde efter. Dock snubblade jag till på någon av alla stenar när jag bromsade in på denna lilla plätt och plötsligt föll jag bakåt. Jag landade på rygg, men tack vare att jag hade ryggsäcken på ryggen, slog jag mest i rumpan och svanken och skrapade upp handflatorna. Även vänster tumme och handled fick sig en smäll, men den smärtan försvann efter några dagar.

 

När den värsta chocken hade lagt sig och jag fått lugna mig lite, fortsatte vi till Slöinge. Mina ben skakade och jag kände mig en aning mörbultad. Det blev inte bättre av att en bil som kom bakom oss och körde förbi, tutade på mig bara för att djävlas. Jag kan inte förstå varför de kände sig manade att tuta, för jag höll mig ordentligt i vägrenen och blockerade inte alls deras väg. Däremot var jag inte beredd på att bilen skulle tuta på mig och därför höll jag på att snubbla omkull. Jag tittade in i bilen när de körde förbi och det såg ut som om samtliga i bilen skrattade ...

 

För att göra en lång historia kort: Vi tog oss fram till Slöinge och när vi hade ätit upp vår glass vid glassbutiken, åkte vi tillbaka hem. Dock tog vi vägen genom Heberg och slapp backarna (bortsett från den vid Heberg, men den var inte särskilt farlig). Denna lilla utflykt ägde rum i början av augusti och jag har fortfarande delvis ont i svanskotetrakten (kunde knappt sitta eller röra mig den första veckan) och rumpan ömmar också bitvis. Men i övrigt mår jag bra.

 

Jag är hur som helst tacksam över två saker. Dels över att jag hade ryggsäcken på ryggen så att den kunde ta den värsta smällen, dels (och kanske det som jag är mest tacksam över) för att jag hade cykelhjälmen på huvudet! Utan den hade det antagligen slutat värre än vad det nu gjorde.

Dagens citat:

"Motsägelse är tecknet för det falska; det sanna motsäger aldrig sig själv."
(Nisargadatta Maharaj)

Ha det så bra!
Mörbultade kramar
Jessie