Jessicas grotta

För ett tag sedan läste jag ett inlägg som Jonas skrivit om varför han valde att inte gå på sin skolåterträff. Givetvis satte det igång mitt eget hjärnkontor; skulle jag själv ha gått dit?

 

Om det hade varit en återträff för min gymnasieklass hade det inte varit någon tvekan om saken, under förutsättning att det inte hade funnits några förhinder. Att börja på gymnasiet kändes lite som att komma hem. Visst, jag kom kanske inte överens med alla i klassen, men över lag var det ett härligt gäng som jag saknar än idag.

 

Dock hade det varit en annan sak om skolåterträffen gällt min högstadieklass ...

 

Som du nog känner till vid det här laget, utsattes jag för relativt grov mobbing under slutet av mellanstadiet och under hela högstadiet. Jag blev utsatt för alla möjliga sorters kränkningar och blev kallad för både det ena och det andra. De flesta raster på högstadiet tillbringade jag antingen inlåst på en toalett eller gömd inne i biblioteket. Ärren som denna tid gav mig sitter tyvärr fortfarande ganska djupt i mig och även om jag har släppt större delen av ilskan gentemot mina mobbare, har jag inte förlåtit dem för det de gjort. Man behandlar inte någon människa på det grymma sätt som de behandlade bland annat mig på. Av någon anledning blev jag hela skolans hackkyckling. Alla visste vem jag var - mobboffret nummer ett.

 

 

Även om jag som sagt har släppt större delen av ilskan idag, skulle jag inte ha känt mig bekväm med att möta dessa människor igen och låtsas som att inget hänt och som om vi var vänner på högstadiet. För det är just det jag skulle tvingas göra, om de nu skulle brytt sig om mig överhuvudtaget. Jag inbillar mig att folk mognar i takt med att de blir vuxna, men det finns trots allt undantag. Men om vi nu leker med tanken på att alla från högstadieklassen skulle ha varit glada över att träffas och även låtit mig få vara en del av denna gemenskap nu när vi är vuxna, skulle det kännas falskt att låtsas att jag saknat dem eller att jag saknar den tiden. För det gör jag verkligen inte. När jag för allra sista gången - på skolavslutningen 2005 -  lämnade högstadieskolgården, kände jag en enorm lättnad. Jag var äntligen fri. Jag kände ingen saknad över vare sig skolan eller några personer där (bortsett från en del lärare).

 

Så nej, av naturliga och förklarliga skäl skulle jag inte ha gått på en skolåterträff för högstadieklassen om jag blivit inbjuden. Jag skulle bara mått illa över den falskhet som denna återträff skulle ha bestått av.

 

Skulle du gå på din skolåterträff?