Jessicas grotta

Att jag är en ovanlig skåning har jag konstaterat tidigt, men nu har jag även insett att jag också är en ovanlig svensk.

 

Som skåning förstår man danska utan vidare problem. Så är det bara. Fast där skiljer jag mig från andra skåningar. Jag kan förstå viss danska - under förutsättning att de pratar relativt tydligt och inte för fort (fast hur många sådana danskar finns det?). Dock är jag helt förlorad när de börjar rabbla summor och siffror. Då är det rena rama grekiskan för mig. Som tur är har jag hittills inte varit alltför beroende av att kunna danska. Jag och älsklingen lyckades ju klara oss i Danmark under helgen vi var där när vi firade fem år.

 

Under det senaste året har jag hur som helst insett ännu ett språkligt handikapp - och på jobbet har det varit till en nackdel. Jag förstår inte norska!

 

 

Visst, det förstod jag i och för sig redan när svägerskans sambo försökte prata med mig och älsklingen första gången vi träffade honom, men det har vi liksom lyckats lösa genom åren (det vill säga att han får prata en hel del engelska!) och när vi besökte svägerskan och hennes sambo i Oslo förra sommaren tyckte jag att jag har blivit mycket bättre på att begripa vad sambon faktiskt säger!

 

Den lyckan har dock inte varat särskilt länge ... Under det senaste året har min chef haft ett par norska klienter och det har varit rent ut sagt ett litet helsike att förstå både vad de och deras anhöriga har försökt säga. Jag försökte mig på konststycket att vid ett tillfälle artigt be den ena norrmannen att tala lite långsammare eftersom jag har lite svårt för norska, men det misstaget gör jag inte om igen ...

 

Hur är det ens möjligt att vara så här pass språkligt handikappad? Jag är ju för tusan svensk! Hur svårt kan det vara att förstå norska och danska, som är mycket likt svenska språket? Detta måste ju vara ännu ett bevis på att jag är felkonstruerad. Jag skulle behöva lämnas in för reparation ...