Jessicas grotta

Som jag har berättat tidigare har jag en tendens att glida tillbaka till ätstörningsbeteendet när jag har dåliga dagar eller är stressad. Sedan början av sommaren har det varit väldigt stressigt på jobbet. Min chef har haft otroligt mycket att göra (förhandlingar nästan varje dag) och hösten ser inte rolig ut ... Och strax innan min första semester i sommar hade jag en dålig och stressig dag. Ingen bra kombination med andra ord.

 

Resultat? Den del av min hjärna som fortfarande är ätstörd började producera tankar i stil med att allt skulle bli bra om jag slutade äta under en period och började träna hårdare, eftersom jag då med säkerhet skulle bli snyggare och man kan ju inte må dåligt om man är snygg. Dessutom skulle jag bestraffa än den ena, än den andra, eftersom personerna i fråga skulle få så dåligt samvete när de hörde vad jag höll på med. Det skulle ju vara deras fel. Det skulle vara de som fått mig till det här.

 

 

Jag vet att detta kan låta galet och framförallt om du själv inte har upplevt en ätstörning, men hjärnan beter sig inte logiskt i en sådan situation. Min gör det i alla fall inte. Det enda jag kan göra är att försöka hantera dessa tankar när de dyker upp. Dessvärre slutade det den gången med att jag till slut gjorde som hjärnan sade åt mig. Dock varade detta endast i cirka ett dygn, för sedan tog jag mitt förnuft till fånga och insåg vad det var jag höll på med. Att göra så mot sig själv är vansinnigt! Oavsett vad jag tycker om mig själv, förtjänar jag bättre.

 

Den här erfarenheten har lärt mig fler saker om mig själv och till nästa gång är jag förhoppningsvis bättre rustad att stå emot vad min ätstörda hjärna än försöker få mig till. Jag är hur som helst glad över att dessa tankar kommer alltmer sällan och att jag oftast lyckas hantera dem på ett bra sätt när de väl dyker upp. Den som skadas allra mest med ett ätstört beteende är en själv och om man inte ser upp kan det dessvärre sluta riktigt illa.