Jessicas grotta

Antagligen är jag för snäll. Ganska ofta har jag svårt att sätta ned foten när pratglada klienter ringer. Det är inte så att jag inte försöker, för det gör jag. Dock verkar klienterna inte höra mig eller så bryr de sig helt enkelt inte om mina försök att få stopp på deras ordflöde. Därför slutar det oftast med att jag får lyssna på hela deras livshistoria så att säga, vilket jag för närvarande absolut inte har tid till. Det är redan stressigt som det är på jobbet.

 

Fast sedan finns det tillfällen då jag inte har hjärta att avbryta. Men vid de tillfällena tycks klienterna förvänta sig att jag ska komma med en lösning på deras problem. Jag själv brukar inte riktigt veta vad jag ska säga. Jag är ju inte deras kompis, även om jag genom åren har fått en närmare kontakt med vissa klienter. Fast faktum kvarstår. Jag är inte deras vän. Jag är deras advokats sekreterare.

 

Samtidigt vill jag inte vara helt hjärtlös. Det skulle jag inte klara av. Men vad säger man till någon som man inte känner och som förväntar sig att jag ska komma med en lösning på problemen? Jag som knappt vet hur jag ska lösa mina egna problem!

 

 

 

När det gäller mina egna vänner eller anhöriga, är det inte heller alla gånger som jag vet vad jag ska säga. Dock brukar jag i de fallen göra mitt bästa och ändå försöka säga något som kan uppmuntra etc. Då gäller det trots allt mina nära och kära och det är en självklarhet för mig att ställa upp för dem. Men till någon man inte känner ..?

 

Jag menar inte att vara elak, men just nu har jag faktiskt nog med mina egna problem. Jag har mina egna demoner att brottas med (och nära och käras när de behöver det). Är det verkligen rimligt att jag ska lägga ned min kraft och den lilla ork jag har, till att vara någon form av psykolog för klienterna? Usch, bara att skriva det där fick mig att känna mig hjärtlös - vilket jag absolut inte vill vara.

 

Jag antar att jag får fundera vidare på hur jag kan tackla de här situationerna - utan att själv dra ned mitt eget mående.