Jessicas grotta

 

 

Det är donationskort vad gäller ens organ och vävnader när man dött. Jag var snabb med att snappa åt mig ett kort och satt sedan och läste igenom informationen. Jag hade ett svagt minne om att jag tidigare har anmält mig till donationsregistret och godkänt att mina organ och vävnader får doneras. Fast eftersom jag inte var helt säker, tänkte jag besöka hemsidan (www.livsviktigt.se) vid ett senare tillfälle och fylla i ett digitalt donationskort. Samtidigt har jag ett fysiskt kort som jag har i min plånbok.

 

Jag anser att man ska hjälpa människor om man kan och eftersom jag inte har användning av mina organ och vävnader när jag väl har dött, finns det ingen anledning för mig att inte ge möjligheten att hjälpa andra och rädda liv. Naturligtvis är detta min åsikt och mitt eget val. Om man känner att man inte vill donera organ eller vävnader, är det också helt okej. Bara man själv gör ett aktivt val. Ens anhöriga ska inte behöva tvingas ta det beslutet.

 

En tidigare kompis till mig miste sin dotter för några år sedan när dottern inte alls var gammal. Beskedet tog mig väldigt hårt, eftersom jag hade stått både mamman och dottern rätt nära under mitt sista gymnasieår samt året därefter. Hur som helst, min kompis berättade att dottern hade genom sin död räddat livet på fyra andra människor - i och med att hennes organ hade donerats. Den tanken värmer mig - att trots att hennes död var sorglig, dog hon inte förgäves. Fyra människor fick möjligheten att leva vidare tack vare henne. Hur fint är inte det?

 

Gå gärna in på Socialstyrelsens hemsida och läs om organdonation.

 

Jag har tagit ställning. Har du?