Jessicas grotta

Jag har nu lyssnat klart på de avsnitt som finns av Creepypodden (jag kommer skriva mer om detta längre fram) och något som har slagit mig (nej, inte bokstavligen) är det här med att tro på saker och ting.

 

Berättelserna - åtminstone de flesta - i Creepypodden är inga som jag tror på. För mig är de helt enkelt berättelser som tycks vara skrivna för att skrämmas. Anledningen till det är att de helt enkelt låter lite för otroliga för att jag ska kunna tro att de är sanna. Ändå har jag själv upplevt en del som andra - däribland älsklingen - inte tror på. Jag vet att jag har upplevt dessa saker, men kan inte förklara dem vetenskapligt. Och dessa saker tror jag på - just för att jag själv upplevt dem.

 

Varför är det så? Varför har vi människor i allmänhet svårt att tro på sådant som vi själva inte har upplevt? Varför måste en del - däribland jag själv - ha handfasta bevis för att tro på saker och ting? Eller är det bara jag själv som är så pass skeptisk?

 

 

 

Även om jag till stor del är vetenskapligt lagd, har jag upplevt saker som gör att jag är öppen för sådant som inte kan förklaras av just vetenskapen. Fast ändå är jag tydligen fortfarande ganska skeptisk. Är inte det märkligt? Vad är det som gör att vissa saker låter rimliga, medan andra som ren galenskap?

 

Exempelvis tror älsklingen fortfarande inte på att jag har sett en zebra i en av hästhagarna vid Himle i Varberg när jag övningskörde med trafikskolan (P4 Halland har också skrivit om zebran). Innebär det då att denna halländska zebra inte existerar, trots att jag vet att jag har sett den? Är den bara inbillning?

 

Vad anser du? Har du några åsikter om det här ämnet?

Dagens citat:

"Kärleken, allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, och allt uthärdar den."
(Paulus)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie