Jessicas grotta

När jag har läst beskrivningar och folks upplevelser av utmattningssyndrom, har jag tyckt att en hel del har stämt in på mig själv. Det kan kanske bero på att vissa också drabbats av depression i samband med detta? Oavsett vilket är det ett helvete (minst sagt) att leva med det.

 

Fast att vara anhörig eller på annat sätt närstående är inte heller alldeles enkelt. Tyvärr glöms de anhöriga oftast bort. När jag är mitt uppe i mitt elände och mörker, tänker jag inte alltid på att mitt mående också berör älsklingen. Mitt beteende drabbar även honom.

 

Ett problem i att vara närstående till en deprimerad eller utmattad person, kan vara att man inte riktigt förstår vad det är den andra går igenom. Jag hade själv svårt att förstå en vän till mig när denne brottades med sin depression för ett antal år sedan. Det var först när jag själv drabbades som jag till fullo förstod hur det var.

 

 

 

Bloggaren Lindbergellen tar upp vad som kan vara bra att tänka på som anhörig/närstående. Läs gärna det inlägget. För egen del skulle jag vilja lägga till en viktig punkt och det är att ha öppen dialog med varandra - både den som mår dåligt och den närstående. Genom att alla inblandade är uppriktiga med hur man mår, undviker man förhoppningsvis onödiga konflikter. Allas känslor är lika viktiga i en sådan situation. När jag mår dåligt tänker jag inte på hur älsklingen uppfattar situationen, men genom att han berättar det för mig är det enklare för mig att försöka tänka på det och försöka ta hänsyn till honom och hans känslor. Samtidigt är det viktigt att han i egenskap av anhörig försöker ha tålamod och accepterar att jag tyvärr inte mår så bra för tillfället och kanske inte alltid har ork eller lust till saker och ting. Att bli fri från detta kräver mycket mer än att bara trycka på en knapp eller tänka si eller så. Att bli fri från detta tar tid.

 

Har du några egna erfarenheter som du skulle vilja dela med dig av?