Jessicas grotta

Då var det dags igen. Man känner hur det kommer krypande och man försöker panikslaget att ruska av sig det. Man vet att man inte kan. Inte egentligen. Paniken växer sig starkare i takt med att det där som kommer krypande intar mer och mer av ens kropp. Intar mer och mer av ens tankar. Redan nu är man förlorad. Det vet man.

 

Med ens rinner all ork och lust att göra något av en. Man blir tom. Det är endast ett skal som finns kvar. Oron fortsätter att sticka i det som nyss var en kropp. Samtidigt fylls man av insikten att det inte spelar någon roll vad man gör. Allt kommer ändå vara fel. Lönlöst. Värdelöst.

 

Fast än finns det lite hopp kvar i skalet. Panikslaget försöker detta hopp att rädda en. Det får inte sluta så här. Man kan lyckas ta sig till ytan igen. Bara man kämpar. Bara man försöker.

 

Kämpa? Försöka? Jo, kanske. Men man orkar inte göra det. Helst skulle man bara vilja gå och lägga sig i ett hörn och ligga där tills vidare. Kanske aldrig vakna mer?

 

Så får man inte tänka! Man måste fortsätta kämpa.

 

Tankarna snurrar allt snabbare och häftigare runt i huvudet. Man känner sig yr. Suckande lägger man sina händer runt huvudet och placerar huvudet mellan sina knän. Då tillåter man sig att gråta.