Jessicas grotta

Tack och lov är dessa dagar färre nu, men med jämna mellanrum drabbas jag av en plötslig orkeslöshet. Vid dessa tillfällen känns det ungefär som om jag har sprungit in i en vägg och att jag i kollissionsögonblicket tappade all ork och lust att göra saker. Det känns nästan som om jag blir ett tomt skal.

 

Värst är när det händer på arbetstid, för jag måste ju trots allt jobba! Dock har jag börjat lära mig att hantera dessa situationer bättre. Jag försöker att aktivt tänka på att inte få panik när detta händer. Inget blir bättre av att få panik. Det enda som händer är att jag med stor sannolikhet får ångest och det vill jag absolut inte ha! Därför försöker jag lugna ned mig, fundera ut hur det kommer sig att jag känner så just då och sedan låter jag det ha sin gång. Känslan får försvinna av sig själv, för jag har lärt mig att ju mer jag kämpar emot det, desto värre blir det. Jag vet trots allt att det faktiskt kommer försvinna.

 

 

Hur gör jag då för att vänta ut det? På jobbet (för det är främst där jag drabbas av den här orkeslösheten) försöker jag ägna mig åt lite enklare arbetsuppgifter som inte kräver så mycket av mig. Då blir det lättare att bit för bit övergå till arbetsuppgifter som är mer krävande så att säga. Hittills har den taktiken fungerat ganska väl. Fast jag längtar tills jag slipper dessa stunder överhuvudtaget.

 

Händer detta även dig? Hur gör du för att handskas med dessa situationer i så fall?