Jessicas grotta

Evah skriver emellanåt att vi inte får glömma bort att tacka oss själva för saker vi gör - oavsett hur "små" de än kan vara. Även Mia Törnblom nämner detta i sin bok Självkänsla nu!.

 

Jag är ganska dålig på att tacka mig själv, eftersom det varje gång känns som om jag skryter och det vill jag ju inte göra. Någonstans inom mig ropar en röst något i stil med "Vem tror du att du är?! Vem säger att du är bättre än någon annan?!" Fast det handlar inte om det. Det handlar bara om att bekräfta sig själv. När älsklingen har lagat en god middag, är jag inte sen med att berätta att jag tyckte om maten. Dock är det inte lika självklart för mig att säga det om det är jag själv som har lagat maten.

 

 

Visst är det löjligt? Varför ska jag inte kunna berömma mig själv när jag har gjort något bra eller lagat en middag som jag faktiskt tycker smakar bra? Genom att bekräfta sig själv bygger man faktiskt på både sin självkänsla och sitt självförtroende och det är något som jag verkligen behöver. Jag tror inte att jag är ensam om det.

 

Det får med andra ord vara slut på min rädsla över vad andra ska tycka när jag berömmer mig själv. Vad spelar det för roll vad andra tycker? Ingen som helst roll! Gör jag något bra, ska jag faktiskt uppmärksamma det för mig själv. Det är trots allt vad jag skulle göra för andra. Man brukar ju säga att man ska behandla andra så som man själv skulle vilja bli behandlad, fast i mitt fall är det snarare tvärtom.