Att förändras

I samband med att jag och en vän pratade om vår vänskap vid ett tillfälle, pratade vi också om det här med att förändras. Vi blev vänner för ungefär tio och ett halvt år sedan och det krävs inte något geni för att förstå att mycket har hänt under den här tiden. Min vän sade att förändring är en "naturlig följd av att bli äldre och mognare. Förändras man inte så har man stannat upp i utvecklingen."
 
Jag säger inte emot att man - åtminstone till viss del - förändras i takt med att man blir äldre. Jag är inte riktigt den flicka jag var när jag exempelvis var tio år, det medger jag. Fast jag inbillar mig dock att man kan förändras i olika utsträckning. Visst mognar man, fast en sådan förändring brukar ändå inte förändra kärnan som utgör den man är. Det är i alla fall vad jag inbillar mig. Jag skulle vilja påstå att mognad i den bemärkelsen är en liten och knappt märkbar förändring, men jag medger att jag kan ha fel. För att ta mig själv som exempel; jag har alltid skämtat mycket och allra helst i jobbiga situationer (för att lätta på stämningen). Det har (på gott och ont) inte förändrats genom åren. Däremot har jag blivit lite (fast endast en smula) bättre på att tänka mig för. Det skulle jag vilja påstå är en liten (och knappt märkbar) förändring.
 
Usch, vad detta blev rörigt. Lyckades du ändå hänga med i vad jag menar?
 
 
 
Fast om man tänker efter - är det så himla farligt att förändras? Det beror på. Jag själv är inte särskilt förtjust i förändringar och vill helst att saker och ting - eller personer i min närhet - ska vara så som det/de alltid har varit. Jag blir otrygg så snart något förändras. Dock är det mitt problem som jag själv får hantera. Alla förändringar är ju inte dåliga, exempelvis en person som tidigare varit stängd och inte velat berätta om något. Om denne plötsligt blir öppen och vill dela med sig av det mesta, är det självklart kul. Ifall det däremot är tvärtom - en mycket öppen person som plötsligt stänger sig - då kan jag blir ledsen och börja fundera på hur det kommer sig att personen blivit så. Om det beror på något jag gjort.
 
Jag antar att det helt enkelt handlar om att anpassa sig alltmedan saker och ting utvecklas och acceptera att vissa saker hör till det förflutna. Det är så vi människor alltid har gjort.
 
Hur tänker du själv kring detta?


Dagens citat:

"Hemligheten med livet är att ”dö innan du dör” – och upptäcka att det inte finns någon död."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
#1 - - ♥ Evahle.se - en blogg om psykisk hälsa ♥:

Jag känner själv att jag har förändrats till det bättre på väldigt många punkter. Jag har blivit mer vuxen, mogen, kan hantera saker på ett bättre sätt, men på vissa punkter har jag gått bakåt. Det är väl så livet är antar jag, att man hela tiden utvecklas och hittar olika delar av sig själv i olika perioder