Jessicas grotta

Inte riktigt enligt plan (Denise Rudberg & Hugo Rehnberg)

Uppläsare: Denise Rudberg och Hugo Rehnberg
 
"Paula ska bli välgörenhetsarbetare, eller möjligen lärare. Hon har inte riktigt bestämt sig än men eftersom hon närmar sig 40 börjar det bli dags att sluta leva på pappas pengar.

Tom är en brottmålsadvokat som förgäves försöker få omvärlden att glömma att han har ett förflutet som barnstjärna.

På ett storslaget bröllop träffas Paula och Tom för första gången och det uppstår en omisskännlig kemi mellan dem. Problemet är att det är Paulas bröllop - och att brudgummen är Toms studentkamrat. Förutsättningarna för en eventuell kärleksrelation är alltså usla. Och ödet ser till att göra oddsen ännu sämre. Men trots det har både Tom och Paula svårt att släppa tanken på varandra.

Under ett ovanligt händelserikt år får vi följa deras historia från varsitt håll - vartannat kapitel är skrivet ur Paulas perspektiv och vartannat ur Toms."
 
 
 
Lättläst, smårolig och charmig är tre ord som jag skulle vilja beskriva Inte riktigt enligt plan med. Visst var den ganska förutsägbar och slutet var lite på gränsen för sockersöt för mig, men Denise Rudberg och Hugo Rehnberg tog mig med på en angenäm resa. Ibland kan den här typen av enkla och lättsmälta berättelser behövas.
 
Jag läser gärna mer av den här duon!
 
Det här ljudboksexemplaret har jag lyssnat på genom Mofibo.


Dagens citat:

"Vänliga ord kan vara korta och enkla att uttala, men dess eko är sannerligen ändlöst."
(Moder Teresa)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: Denise Rudberg, Hugo Rehnberg, Mofibo, inte riktigt enligt plan;

Haverdals naturreservat

Visserligen är det mysigt att promenera i Falkenbergs natur, men eftersom vi gjort det redan så många gånger (förutom vissa delar vid Ätran), vill vi gärna passa på att utforska nya ställen så snart vi får tillfälle. När vi ändå skulle ned till Halmstad i ett ärende, passade vi på att svänga in om naturreservatet i Haverdal och ta oss en titt.
 
 
 
Det blev en riktigt lång promenad. Har för mig att det troligtvis blev runt en mil (älsklingen får gärna rätta mig om jag har fel). Det var trevligt, fast fasligt blåsigt borta vid stranden. Jag trodde nästan att jag skulle blåsa bort! Fast förhoppningsvis hade älsklingen nog hunnit fånga mig innan dess. ;-)
 
 
Fåglarna retades med att sjunga, fast höll sig gärna gömda så att vi inte kunde se dem. Något annat djur såg vi inte heller skymten av, förutom några människor och någon hund. Dock tycker inte jag att de räknas riktigt. Bara lite.
 
 
 
När vi sedan var nöjda med promenerandet och skulle tillbaka till bilen, höll vi nog på att gå lite vilse. Tur att jag hade älsklingen med mig, för annars skulle jag gått vilse på riktigt och aldrig kommit hem igen! Nåväl, jag hade förvisso kunnat fråga någon i närheten om vägen, fast det låter lite läskigt. Mina föräldrar har ju lärt mig en gång i tiden att inte prata med främmande människor. ;-)
 
 


Dagens citat:

"Låt mig med öppna ögon läsa den bok mina dagar skriver – och lära."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: Haverdal, naturreservat;

När är det dags att ge upp?

Jag har skrivit om det här tidigare - mina funderingar kring hur länge man ska försöka hålla en kontakt vid liv när den andra parten inte tycks vara intresserad - men den här gången smärtar det mig ännu mer, då det handlar om en närstående som inte tycks ha något intresse av kontakt.
 
De senaste åren har det bara varit jag som tar spontana kontakter. Jag har ringt eller sms:at för att fråga hur det är med personen. Visst, våra samtal har oftast slutat med att jag blivit irriterad på denne av olika anledningar, men trots det har jag ändå inte velat ge upp. Förr hade vi en riktigt fin kontakt och vi stod varandra nära. Nu vet jag knappt vad som händer i personens liv. Vilka intressen personen har.
 
För ett tag sedan funderade jag på vår relation och insåg att det som sagt endast varit jag som hört av mig till personen spontant. De enda gångerna personen hört av sig till mig, har varit när denne behöver hjälp eller liknande. Inte för att fråga hur jag mår (även om det kan komma som hastigast när vi ändå pratar). Det händer också ganska ofta att personen inte svarar på mina sms eller mail. Trots det, förväntar sig personen (emellanåt känns det som om denne nästan kräver det) att jag ska ställa upp på vissa saker. Att jag ska komma på besök för att se än det ena, än det andra som personen införskaffat eller när personen gjort förändringar i sitt hem. Fast att komma och besöka mig är inte intressant. Jag bor ju i Falkenberg och personen bor i Malmö och jag vet ju hur tråkigt personen tycker det är att åka tåg ensam så länge (cirka 2,5 timmar, enkel väg).
 
 
Ja, jag låter nog lite bitter och det ber jag om ursäkt för. Jag är bara så himla ledsen över att det blivit så här. Jag menar, det är ju uppenbart utifrån vad jag skrivit ovan att personen egentligen inte har något intresse av att ha kontakt med mig? Jag inbillar mig nämligen att om man verkligen vill ha kontakt med någon, då hör man av sig åtminstone då och då. Det är i alla fall vad jag gör. Om jag inte är intresserad av att umgås med en viss person, då hör jag inte heller av mig. I min värld är detta enkel logik.
 
Men när ska man då ge upp? Tyvärr är det vad jag har gjort med den här personen, fast det verkar inte som om personen reagerat på att jag plötsligt inte hör av mig mer. Kanske ännu ett bevis på att vår relation är dömd att rinna ut i sanden? Av olika anledningar vill jag inte detta, men just nu orkar jag inte vara den som alltid tar initiativ. Alltid den som hör av mig och frågar hur det är. Alltid den som åker och hälsar på. Förr, när jag bodde i Mälardalen och kom ungefär en gång i månaden, tyckte personen inte att detta var tillräckligt ofta. Personen brukade också alltid fråga innan jag ens hunnit anlända till Malmö, när jag skulle komma och hälsa på nästa gång.
 
 
 
Förlåt för att detta inlägg blev en aning bittert. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig min frustration och ventilera mina funderingar. Frågan kvarstår dock. Hur länge ska man kämpa med en relation, när den andra parten inte visar någon form av intresse alls? Är jag småsint som slutar kämpa?
 
Jag förstår att jag borde prata med personen ifråga för att reda ut det hela. Förklara hur jag känner och ser på saken. Kanske kan vi komma fram till en lösning. Kanske kan jag få svar på mina frågor. Tystnad löser i alla fall inga problem.
 
Hur skulle du ha gjort? Har du upplevt något liknande?


Dagens citat:

"Skulle den som fått den yttre möjligheten att förverkliga sitt innersta öde ta risken att ej nå fram bara därför att han ej velat kasta allt annat?"
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: relationer, vänskap;