Daisypath Anniversary tickers

Inte riktigt enligt plan (Denise Rudberg & Hugo Rehnberg)

Uppläsare: Denise Rudberg och Hugo Rehnberg
 
"Paula ska bli välgörenhetsarbetare, eller möjligen lärare. Hon har inte riktigt bestämt sig än men eftersom hon närmar sig 40 börjar det bli dags att sluta leva på pappas pengar.

Tom är en brottmålsadvokat som förgäves försöker få omvärlden att glömma att han har ett förflutet som barnstjärna.

På ett storslaget bröllop träffas Paula och Tom för första gången och det uppstår en omisskännlig kemi mellan dem. Problemet är att det är Paulas bröllop - och att brudgummen är Toms studentkamrat. Förutsättningarna för en eventuell kärleksrelation är alltså usla. Och ödet ser till att göra oddsen ännu sämre. Men trots det har både Tom och Paula svårt att släppa tanken på varandra.

Under ett ovanligt händelserikt år får vi följa deras historia från varsitt håll - vartannat kapitel är skrivet ur Paulas perspektiv och vartannat ur Toms."
 
 
 
Lättläst, smårolig och charmig är tre ord som jag skulle vilja beskriva Inte riktigt enligt plan med. Visst var den ganska förutsägbar och slutet var lite på gränsen för sockersöt för mig, men Denise Rudberg och Hugo Rehnberg tog mig med på en angenäm resa. Ibland kan den här typen av enkla och lättsmälta berättelser behövas.
 
Jag läser gärna mer av den här duon!
 
Det här ljudboksexemplaret har jag lyssnat på genom Mofibo.


Dagens citat:

"Vänliga ord kan vara korta och enkla att uttala, men dess eko är sannerligen ändlöst."
(Moder Teresa)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Haverdals naturreservat

Visserligen är det mysigt att promenera i Falkenbergs natur, men eftersom vi gjort det redan så många gånger (förutom vissa delar vid Ätran), vill vi gärna passa på att utforska nya ställen så snart vi får tillfälle. När vi ändå skulle ned till Halmstad i ett ärende, passade vi på att svänga in om naturreservatet i Haverdal och ta oss en titt.
 
 
 
Det blev en riktigt lång promenad. Har för mig att det troligtvis blev runt en mil (älsklingen får gärna rätta mig om jag har fel). Det var trevligt, fast fasligt blåsigt borta vid stranden. Jag trodde nästan att jag skulle blåsa bort! Fast förhoppningsvis hade älsklingen nog hunnit fånga mig innan dess. ;-)
 
 
Fåglarna retades med att sjunga, fast höll sig gärna gömda så att vi inte kunde se dem. Något annat djur såg vi inte heller skymten av, förutom några människor och någon hund. Dock tycker inte jag att de räknas riktigt. Bara lite.
 
 
 
När vi sedan var nöjda med promenerandet och skulle tillbaka till bilen, höll vi nog på att gå lite vilse. Tur att jag hade älsklingen med mig, för annars skulle jag gått vilse på riktigt och aldrig kommit hem igen! Nåväl, jag hade förvisso kunnat fråga någon i närheten om vägen, fast det låter lite läskigt. Mina föräldrar har ju lärt mig en gång i tiden att inte prata med främmande människor. ;-)
 
 


Dagens citat:

"Låt mig med öppna ögon läsa den bok mina dagar skriver – och lära."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När är det dags att ge upp?

Jag har skrivit om det här tidigare - mina funderingar kring hur länge man ska försöka hålla en kontakt vid liv när den andra parten inte tycks vara intresserad - men den här gången smärtar det mig ännu mer, då det handlar om en närstående som inte tycks ha något intresse av kontakt.
 
De senaste åren har det bara varit jag som tar spontana kontakter. Jag har ringt eller sms:at för att fråga hur det är med personen. Visst, våra samtal har oftast slutat med att jag blivit irriterad på denne av olika anledningar, men trots det har jag ändå inte velat ge upp. Förr hade vi en riktigt fin kontakt och vi stod varandra nära. Nu vet jag knappt vad som händer i personens liv. Vilka intressen personen har.
 
För ett tag sedan funderade jag på vår relation och insåg att det som sagt endast varit jag som hört av mig till personen spontant. De enda gångerna personen hört av sig till mig, har varit när denne behöver hjälp eller liknande. Inte för att fråga hur jag mår (även om det kan komma som hastigast när vi ändå pratar). Det händer också ganska ofta att personen inte svarar på mina sms eller mail. Trots det, förväntar sig personen (emellanåt känns det som om denne nästan kräver det) att jag ska ställa upp på vissa saker. Att jag ska komma på besök för att se än det ena, än det andra som personen införskaffat eller när personen gjort förändringar i sitt hem. Fast att komma och besöka mig är inte intressant. Jag bor ju i Falkenberg och personen bor i Malmö och jag vet ju hur tråkigt personen tycker det är att åka tåg ensam så länge (cirka 2,5 timmar, enkel väg).
 
 
Ja, jag låter nog lite bitter och det ber jag om ursäkt för. Jag är bara så himla ledsen över att det blivit så här. Jag menar, det är ju uppenbart utifrån vad jag skrivit ovan att personen egentligen inte har något intresse av att ha kontakt med mig? Jag inbillar mig nämligen att om man verkligen vill ha kontakt med någon, då hör man av sig åtminstone då och då. Det är i alla fall vad jag gör. Om jag inte är intresserad av att umgås med en viss person, då hör jag inte heller av mig. I min värld är detta enkel logik.
 
Men när ska man då ge upp? Tyvärr är det vad jag har gjort med den här personen, fast det verkar inte som om personen reagerat på att jag plötsligt inte hör av mig mer. Kanske ännu ett bevis på att vår relation är dömd att rinna ut i sanden? Av olika anledningar vill jag inte detta, men just nu orkar jag inte vara den som alltid tar initiativ. Alltid den som hör av mig och frågar hur det är. Alltid den som åker och hälsar på. Förr, när jag bodde i Mälardalen och kom ungefär en gång i månaden, tyckte personen inte att detta var tillräckligt ofta. Personen brukade också alltid fråga innan jag ens hunnit anlända till Malmö, när jag skulle komma och hälsa på nästa gång.
 
 
 
Förlåt för att detta inlägg blev en aning bittert. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig min frustration och ventilera mina funderingar. Frågan kvarstår dock. Hur länge ska man kämpa med en relation, när den andra parten inte visar någon form av intresse alls? Är jag småsint som slutar kämpa?
 
Jag förstår att jag borde prata med personen ifråga för att reda ut det hela. Förklara hur jag känner och ser på saken. Kanske kan vi komma fram till en lösning. Kanske kan jag få svar på mina frågor. Tystnad löser i alla fall inga problem.
 
Hur skulle du ha gjort? Har du upplevt något liknande?


Dagens citat:

"Skulle den som fått den yttre möjligheten att förverkliga sitt innersta öde ta risken att ej nå fram bara därför att han ej velat kasta allt annat?"
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jakten på Nilgåsen

Ja, på sista tiden har som sagt jag och älsklingen blivit lite av fågelskådare. Eller, vi åker inte land och rike runt för att få syn på någon specifik fågelart, utan vi brukar nöja oss med att titta på de fåglar som vi för tillfället hittar. Enkelt.
 
Nåväl, vi gjorde ett litet undantag i våras. Älsklingen hade fått reda på att det hade synts en nilgås vid Asigedammen (tror jag), så vi satte oss i bilen och brummade dit. Vi såg en del fåglar, men någon nilgås kunde vi inte se skymten av. Man måste ha tålamod när man fågelskådar, så efter att vi kört runt lite för att hitta exakt vilken sjö det var frågan om, ställde vi bilen mittemot det rätta stället och satt och väntade. Och väntade. Och väntade.
 
 
Nej, nilgåsen vägrade att visa sig, vilket vi tyckte var lite synd, men det fanns ju inte så mycket som vi kunde göra. Däremot såg vi en del andra fåglar som hade ganska roliga läten för sig. Alltid något.


Dagens citat:

"Förnöjelse får dig att somna och smärta väcker dig. Om du inte vill lida, somna inte."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dammsugarkladdkaka

Till midsommar satt jag och letade efter något trevligt som jag och älsklingen kunde ha som efterrätt. Jag hade inte som krav på att det skulle vara sockerfritt. Bara något gott som vi kunde njuta av. Det var då jag snubblade över det här receptet hos SweetandSimple på dammsugarkladdkaka. Jag är barnsligt förtjust i kladdkakor och dammsugare är inte heller så dumma. Min slutsats blev att en kombination av båda måste vara riktigt gott.
 
 
 
 
Jag hade rätt. Det blev en väldigt god kladdkaka och den var inte heller så svår att göra. Det mest kluriga var att få på marsipanlocket ordentligt och ha på choklad så att det täckte allt. Men utöver det var det ett mycket enkelt recept att följa.
 
Jag har redan planerat att göra den här kakan igen.
 


Dagens citat:

"Jag måste inte förklara mina brister. Jag behöver inte rättfärdiga mina misstag, mitt förflutna eller min osäkerhet. Jag växer och jag lär mig."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Varför ska det bli en grej av att man inte dricker alkohol?

Som du redan vet dricker jag ingen alkohol överhuvudtaget av den enkla anledningen att jag inte tycker att det smakar gott. Punkt slut. Jag har tidigare skrivit om att det provocerar och till en början var det vissa personer i min närmaste omgivning som inte tycktes klara av eller förstå att jag inte ville dricka alkohol. Jag ombads hela tiden att smaka detta, att smaka bara lite av det ena eller det andra. Nu verkar de allra flesta förstå och acceptera när jag säger nej och det är ytterst sällan som någon ändå försöker få mig att dricka någon alkoholdryck.
 
Jag blev mest arg när jag läste artikeln om Lisa och att hon fick kritik för att hon valde att vara nykter på sin student. Precis som Lisa undrar jag varför det alltid måste vara en så stor grej när vissa väljer att inte dricka alkohol? Varför kan man inte bara acceptera att vissa vill dricka det, medan andra väljer att avstå? Att man inte dricker alkohol innebär inte per automatik att man har tråkigare. Förvisso är jag fortfarande väldigt blyg i sociala sammanhang, men om jag är med någon/några som jag känner mig trygg med, kan jag ha minst lika roligt som om jag skulle ha druckit alkohol. Ibland har det till och med hänt att jag funderat på om jag inte blivit full i alla fall - trots att jag inte dricker alkohol! Så jo, man kan visst ha roligt utan att dricka.
 
 
 
 
Jag kan snarare tycka att det är konstigt om man måste ha alkohol i kroppen för att alls kunna ha kul. Fast det är naturligtvis min egen åsikt och jag respekterar som sagt om andra väljer att dricka alkohol. Varför kan inte andra göra samma sak?
 
Katten Jones skrev en tänkvärd kommentar till mitt tidigare inlägg om att nykterism provocerar och menar att här i landet har vi en stark alkoholnorm och att det är lite prestige i att kunna dricka mer än andra. Jag tycker att det är skrämmande att det är så, för hon har ju rätt. Det är mer regel än undantag att man dricker alkohol och därför blir folk förvånade om det plötsligt dyker upp en nykterist. Det är ytterst sällan som jag stöter på andra nykterister och jag minns att min syster frågade mig vid en kräftskiva när vi båda fortfarande bodde hemma, om jag skulle låta min blivande make sitta ensam och dricka snaps etc. vid exempelvis kräftskivor? Ja, eftersom jag inte tycker om alkohol, skulle min blivande make bli tvungen till att dricka själv om han ville dricka alkohol. Varför skulle jag dricka något jag inte tycker om, bara för att göra någon annan sällskap? Om personen ifråga inte tycker om att dricka ensam, är det väl inte mitt problem? Varför skulle det inte vara en självklarhet att personen avstår från att dricka i så fall? Varför är det mer accepterat att jag tvingas dricka något jag inte tycker om eller vill dricka? Nu tycker tack och lov älsklingen inte heller om alkohol, så vi nöjer oss med att supa vatten hemma. ;-)
 
Jag hoppas att samhället förändras och att samhället kan börja acceptera och respektera de som väljer att avstå från att dricka alkohol. Alla har rätt att välja vad man själv vill dricka eller äta utan att någon ska få kritisera eller ifrågasätta ens val. Jag dricker/äter vad jag vill och du dricker/äter vad du vill. Punkt slut.


Dagens citat:

"Att leva är ovanligt här i världen. De flesta människor existerar, det är allt."
(Oscar Wilde)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Organisera böcker?

Bokbloggsfråga: Hur har du organiserat dina bokhyllor? Efter tema, efter ämne, efter format, efter färg, efter författare, eller…
 
Främst är bokhyllorna här hemma (åtminstone bland de lästa böckerna) organiserade efter författare. Jag ställer alltid böcker av samma författare jämte varandra. Näst efter det är böckerna organiserade efter respektive serie och vilken ordning i serien de har. Till sist har jag bestämt mig för att pocketböcker får ligga ovanpå böckerna med hård pärm, bara för att ta mindre plats och för att de inte väger så mycket.
 
 
 
Exempelvis: Alla böcker som Henning Mankell har skrivit står tillsammans och bland dessa böcker står serien om Kurt Wallander tillsammans, i den ordning de skrevs.
 
Jag har funderat på att organisera böckerna ytterligare, utöver vad jag nämnt ovan. Fast jag vet inte. Nu är det visserligen småsvårt att direkt veta vart vilken bok står, fast en del böcker har jag redan koll på och vet exakt vilken hylla jag ska leta på. Kanske borde man sortera efter författarnamn och sätta små etiketter på hyllorna ... Hmm ... Det är i alla fall något att fundera över!
 
Hur är dina böcker/bokhyllor organiserade?


Dagens citat:

"Att vara lycklig betyder inte att allt är perfekt. Det betyder att du har bestämt dig för att se bortom brister."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Provokativt att tjäna pengar på sin blogg?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om en del av det näthat som jag har upptäckt på LCHFingenjörens och Jonna Jintons bloggar. Jag tänkte försöka spinna vidare på det i dagens inlägg.
 
För ett tag sedan fick Jonna Jinton ett erbjudande om ett samarbete med Hyundai, vilket innebar att hon fick möjlighet att ge sig ut på en fantastisk resa upp till norra Sverige. Under resans gång tog hon magiskt fina bilder och vid endast två tillfällen skrev hon direkta "reklaminlägg" för Hyundai - men då var hon också väldigt tydlig med att de inläggen var ett samarbete. För mig var det inget konstigt med det och jag blev glad för Jonnas skull. Jag hade själv velat göra en sådan där resa!
 
 
 
Dock tycktes det vara flera (eller så var det bara ett enda troll som utgav sig för att vara flera?) som tyckte att det var dumt gjort av Jonna, de ansåg att hon sålde sig, de skulle sluta följa bloggen etc. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det skulle vara så hemskt att Jonna då och då ingår samarbete med företag? Just det här samarbetet passade ju hennes blogg alldeles utmärkt. Det var ju knappast tal om att hon gjorde reklam för något sminkmärke? Varför skulle inte Jonna få möjlighet att tjäna pengar på uppdrag som hon anser passar henne? Dessutom var hon som sagt väldigt tydlig när hon skrev inlägg som var direkt samarbete med Hyundai (fet stil i början av inlägget = svårt att missa). Vissa andra bloggare skriver en liten rad i slutet av inlägget och det kan jag faktiskt irritera mig på. Jag vill kunna välja om jag vill läsa ett sponsrat inlägg eller inte, men om jag får den informationen först i slutet, då blir jag lurad på det valet. Å andra sidan finns det de bloggare som inte alls talar om att det är ett samarbete överhuvudtaget och det är värre.
 
Jag minns inte om det var på Jonnas blogg eller någon annans, men det var någon som skrev något om att bloggare har det allt lyxigt som bara kan sitta hemma och skriva inlägg och få pengar för det. Kommentaren gick ut på att personen i fråga tyckte att det var orättvist. Inte heller det kan jag riktigt förstå. På vilket sätt skulle det vara orättvist? I och för sig har jag ingen större erfarenhet av just det här med att tjäna pengar på bloggen, men såvitt jag vet kräver det ganska mycket jobb bakom om man ska kunna tjäna åtminstone lite på sin blogg? Idag finns det en uppsjö av olika bloggar och därför har konkurrensen blivit stor. Det är svårt att "bli stor". Det kräver att man lägger ned mycket tid och arbete om man har som mål att kunna tjäna pengar på sin blogg. Varför det skulle vara orättvist förstår jag inte? Alla har möjlighet att starta en egen blogg och skriva om det man vill.
 
 
 
Världen förändras. Idag finns det en massa olika sätt att försörja sig på och det är bara att gratulera dem som lyckas försörja sig på något som de tycker om eller brinner för. Alla har inte den turen. Jag hade gärna velat kunna försörja mig på skrivandet (även om jag var av motsatt åsikt när jag var yngre), men jag vet att det är väldigt svårt att göra det och just nu känner jag inte att det är läge att ta en sådan chansning. Jag har inga problem med att folk tjänar pengar på sin blogg - bara de är tydliga med när de skriver inlägg som är ett samarbete med något företag. Om man inte skulle tycka om detta försörjningssätt, är det bara att sluta följa bloggen.
 
Varför skulle vissa jobb vara bättre eller sämre än andra? Ett jobb är ett jobb. Man får lön så att man kan betala räkningar, handla mat och leva. Så länge man inte försörjer sig på något som olagligt, spelar det väl ingen roll hur man försörjer sig? I dagens samhälle är det ju svårt att få ett "traditionellt" jobb, så då är det väl utmärkt att det finns andra sätt att tjäna pengar på? Varför skulle det vara ett problem?
 
Kan det helt enkelt handla om käre gamle Jante och att man inte ska tro att man är något? Eller är det ren och skär avundsjuka som ligger bakom?
 
Vad tror du själv?


Dagens citat:

"Den som inte ger upp visar viljestyrka."
(Lao Zi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När man har minne som en ...

För kanske ett och ett halvt till två år sedan fick advokatbyrån där jag jobbar en ny telefonväxel. Med den nya växeln blev det mycket enklare att exempelvis koppla över samtal - både till de interna telefonerna, men också till mobiler. Till växelnumret finns en mobil kopplad och tack vare detta är jag inte lika bunden av att hela tiden vara på kontoret för att "passa" telefonen. Nu kan jag till exempel gå och hämta posten, utföra ärenden på banken eller handla till kontoret och ändå kunna svara i telefonen om det ringer. Skitsmart!
 
Min privata mobil - inte den jag har på kontoret för att koppla över växeln till.
 
Fast det förutsätter naturligtvis att man - efter att ha kopplat över växeln till denna mobil - kommer ihåg att ta med sig mobiltelefonen i fråga. Just den biten kan vara lite knivig. I alla fall om man heter Jessica och har minne som en ... Tja, något som inte har särskilt bra eller långt minne. Guldfiskar har man ju kommit fram till att de faktiskt har rätt bra minne! Därför väljer jag att inte säga att jag har minne som en guldfisk. Men något annat. En sten kanske? Ja, jag har minne som en sten!


Dagens citat:

"Det enda säkra är att inget är säkert."
(Plinius)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Mississippi (Hillary Jordan)

Uppläsare: Anna Maria Käll
 
"År 1946 slår sig Henry McAllan och hans hustru Laura ner på en nedfallen bomullsfarm i Mississippideltat. För Laura, som växt upp i storstaden Memphis, är den nya miljön både främmande och skrämmande. Hon delar inte sin makes kärlek till lantlivet och får slita hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiska och rasistiska svärfar. När det regnar stiger vattnet och slukar bron som leder till staden. Familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja.

Mot sin vilja dras Laura till Henrys yngre bror Jamie, som återvänder från andra världskriget och nu hemsöks av ohyggliga minnen från det han upplevt. Jamie är raka motsatsen till Henry charmig, vacker och lyhörd för Lauras känslor. Från kriget återvänder också Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkare som arbetar för Henry. Under sin tid i Europa har han fått uppleva hur det är att behandlas som en jämlike av den vita befolkningen, men nu tvingas han återigen underkasta sig sitt hemlands hårda segregationslagar. Mellan Ronsel och Jamie uppstår en osannolik vänskap som snart väcker ont blod."
 
 
 
Om man bortser från Hillary Jordans intresseväckande inledning, tar det tid innan något faktiskt händer på riktigt i Mississippi. Fast Hillary Jordan lyckas ändå bygga upp spänning kring varje huvudperson som får komma till tals och hon gör det så skickligt att man inte vill sluta lyssna. Man inser att något hemskt kommer att hända och när det väl gör det, kan man inte bli annat än berörd och upprörd.
 
På ett trovärdigt sätt skildrar Hillary Jordan det hat som de svarta blev utsatta för i USA. Jag mår illa vid blotta tanken på att det faktiskt har sett ut så här och att det till viss del fortfarande gör det runt om i världen - och då menar jag inte att endast de med "svart" hudfärg blir utsatta. Varför ska det vara så svårt att inse att vi alla är människor och att vi är lika mycket värda, oavsett varifrån vi kommer eller hur vi ser ut?
 
Det här ljudboksexemplaret lånade jag på Varbergs bibliotek.


Dagens citat:

"Alla enskilda ting förgår."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

En tur runt Ätran

I år tycker jag faktiskt att jag och älsklingen har varit hyfsat bra på att ta tillvara på de fina dagarna och vara ute när vädret tillåter. Exempelvis tog vi en liten promenad kring Ätran en helgeftermiddag när älsklingen hade kommit hem från jobbet. Det fanns nämligen en sträcka kring Ätran som vi inte hade promenerat vid tidigare och därför var jag sugen på att göra det.
 
 
Som vanligt var det mysigt att promenera med älsklingen. Vi pratade om allt möjligt och njöt av den fina naturen. Vi har riktig tur som har sådan fin natur så pass nära oss. Vi behöver inte åka särskilt långt för att få uppleva detta. Det räcker med en kortare promenad. Jag hoppas att Falkenberg behåller detta naturområde, för sådant behövs verkligen!
 
 
 
För mig är det väldigt avkopplande att få komma ut såhär i naturen. Oftast lyckas jag koppla bort vardagsstressen och andra orosmoment och bara njuter av allt det vackra. Det ska definitivt bli fler promenader här i sommar! :-D


Dagens citat:

"Somliga tror att hålla i sig är ett tecken på styrka, men ibland är det att släppa taget."
(Hermann Hesse)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Konsekvens av att ändra på rutiner

Jag är en rutinmänniska av stora mått. Jag ääälskar rutiner. Visst, ibland kan vissa rutiner få mig att må dåligt (eftersom vissa rutiner tenderar att locka fram känslan "består inte mitt liv av mer än det här?"), men då försöker man bara att ändra sina rutiner! Nej, att ändra rutiner är inte helt enkelt, men det går. Man får bara vara envis. Hur som helst, jag känner mig tryggast med rutiner - när jag vet vad jag har att förvänta mig. Förändringar gör mig nervös.
 
En vardaglig rutin som jag har är att jag har min nyckelknippa i ena jackfickan och i den andra jackfickan har jag övriga saker, såsom mitt pendlarkort, mp3-spelare och lypsyl. Dessa saker hamnar alltid i samma ficka. ALLTID. Jag behöver aldrig fundera över vilken ficka nycklarna ligger i, utan handen far instinktivt ned i rätt ficka och vips, så håller jag i nyckelknippan.
 
Även om jag älskar sommaren, har jag nu insett att den kan vara lite farlig också. Tror du mig inte? Ha! Då ska jag berätta följande för dig.
 
Det var en dag i slutet av maj. Strax innan jag och älsklingen skulle bege oss av hemifrån för att åka till respektive arbetsplats, skulle jag putsa till mina glasögon. Dock bestämde de sig för att gå sönder. Eller, det var en liten del som lossnade och det har den förvisso gjort tidigare, men då har jag snabbt och enkelt kunnat laga det med superlim. Nu vägrade emellertid mina glasögon att bli lagade och efter att ha stått och kämpat en stund (tyvärr lite för lång stund), fick glasögon och superlim åka ned i väskan. Tur att jag har kvar mina gamla glasögon, för dessa använder jag som reserv när det behövs. Hur som helst, vi kom iväg lite sent hemifrån, men jag hann ändå med tåget. När jag sedan satt på tåget och skulle visa mitt pendlarkort för tågvärden, kunde jag inte hitta kortet i den fickan som den alltid ligger i. Den låg inte heller i andra fickan. Lite skamset sade jag förbryllat till tågvärden att jag inte kunde hitta kortet och dök genast ned i väskan. Kortet måste ju finnas där någonstans! Tågvärden blev genast bekymrad å mina vägnar och sade att för hans del var det lugnt, för han visste ju att jag alltid har mitt månadskort. Däremot blev han orolig för att jag kanske hade tappat kortet. Han sade att jag kunde leta efter kortet i lugn och ro, så kunde vi ta det sen.
 
 
 
Tågvärden gick, men trots att jag fortsatte att febrilt leta efter det, kunde jag inte hitta kortet någonstans. Vad tusan?! Jag tänkte efter. Senaste gången som jag hade hållit kortet i min hand var dagen innan när jag stigit ombord på bussen när jag skulle åka hem från stationen. Dagen innan hade det varit förskräckligt varmt och därför hade jackan fått hamna i min tygpåse. Samtidigt hade jag pratat i telefon. Det innebar således att jag inte hade stoppat ned kortet i jackfickan utan ... Aha! Jag måste ha stoppat kortet i jeansfickan på de jeans som denna morgon låg kvar där hemma. Åtminstone hoppades jag det, men hade hela dagen en svag oro för att jag kanske hade tappat kortet trots allt.
 
Hur slutade det då? Lyckligtvis låg kortet kvar i de där jeansen som låg hemma. Jag har i skrivande stund ännu inte träffat på tågvärden från den morgonen och har alltså inte kunnat berätta den goda nyheten om att kortet inte är borttappat. Jag är i alla fall väldigt tacksam över att jag inte tvingades betala någon extra avgift för att jag inte kunde visa upp ett giltigt kort. Jag är tacksam över att denna tågvärd vet att jag vanligtvis har ett giltigt månadskort. På det sättet är det skönt att man pendlar dagligen och därför blir igenkänd av tågvärdarna. Det underlättar i sådana här situationer.
 
Dock var detta ett tydligt bevis på att jag INTE ska göra några avsteg från min rutiner. Nästa gång jag får för mig att göra detta, ska jag tänka på den här händelsen. Då kommer jag garanterat på andra tankar.


Dagens citat:

"Det kommer en tid när du tror att allt är slut. Det kommer att vara början."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Den berättande bokhyllan återvänder

Jag har precis insett att det var ett tag sedan som jag gjorde ett inlägg där jag låter min bokhylla berätta en historia genom att slumpmässigt välja tio böcker och sedan ta första meningen ur var och en för att sedan sätta ihop dessa till en kort berättelse. Jag tänkte därför med det här inlägget göra det igen.
 
"Jag minns hur vi dog. Att ta livet av sig genom att hoppa från ett tak var ett trist sätt att tillbringa St. Patrick's Day. Som ett knytnävssöag i bröstet - det var ungefär så det kändes. På sätt och vis var de lyckligt lottade, latrintömmarna i Sydafrikas största kåkstad. Fången stapplade in genom dörren. Theresa McKay ryckte kontakten på mixern ur vägguttaget och tittade över skålen med den gula kaksmeten på den elvaåriga flickan. Den 24 februari 1815 signalerade utkiken på Notre Dame de la Garde tremastaren Pharaon, som kom från Smyrna, Triest och Neapel. Klockorna i Marstrands kyrka ringde in till söndagsgudstjänsten 10:30, men det hördes inte ut till Hamneskär där de båda polska murarna just hade återupptagit arbetet. Kvinnan grävde efter avgiften i handskfacket. Familjen Glads hus låg i den delen av staden Eskilstuna som under 30- och 40-talet bebyggdes med stora enfamiljshus."
 
 
 
Tja, början verkade ju lovande! Fast sedan gick det bara utför ... Som vanligt skulle jag nog slutat läsa en bok om den hade börjat så här förvirrande. Håller du inte med?
 
Böckerna som användes var (de är angivna i den ordning de användes): Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson, På slaget tolv av Nora Roberts, [bubble] av Anders de la Motte, Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson, Rymmaren av Thomas Bodström, Hjärtats barn av Sally Garrett, Greven av Montecristo av Alexandre Dumas, Fyrmästarens dotter av Ann Rosman, Nattsystern av Unni Lindell samt Döden i Strängnäs av Clas Persson.


Dagens citat:

"Den som visar fram sig själv framstår inte som lysande."
(Lao Zi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det är svårt att vara hövlig

I jobbet har jag en hel del kontakter med olika häkten och anstalter, eftersom min chef emellanåt har klienter som sitter häktade eller avtjänar någon påföljd. Jag har noterat att rutinerna skiljer sig ganska mycket från häkte till häkte, men även från person till person. Ena dagen kan personalen låta mig få prata med en av min chefs klienter, medan en annan (samma dag) kan svara att det är min chef som personligen måste ringa (jag får alltså inte ringa upp åt henne och sedan koppla över, vilket jag gjort i över tre år). På de mindre häktena brukar de efter ett kort tag känna igen mig och då brukar kontakterna gå smidigare.
 
En anledning till att det kan vara bökigt att ha att göra med häkten, är för att det råder sekretess. Många gånger vill de motringa för att kontrollera att jag ringer från den advokatfirman jag ringer ifrån, fast ibland räcker det att de ser mitt telefonnummer på sin display. Det är fullt förståeligt och det har jag respekt för. Vad jag däremot kan irritera mig på, är när jag ringer ett häkte eller en anstalt och förklarar att vi antingen behöver prata med eller bara få bekräftat att en viss klient finns hos dem. Jag brukar nämligen då få svaret att de återkommer om klienten finns där.
 
Hade det inte varit för att jag vet att det faktiskt kan dröja innan de får möjlighet att återkomma, hade det inte varit några problem. Och visst, de har kanske för mycket att göra för att hinna ringa tillbaka, men är det egentligen för mycket begärt att önska att de faktiskt ringer tillbaka och meddelar att klienten inte finns där? Det hade sparat tid och en del arbete. För om det nu är så att klienten har flyttats till en annan anstalt eller annat häkte, då är det ju bra för oss att veta det. Det är nämligen långt ifrån alla ställen som ringer och meddelar oss sådan information. Nu senast då de skulle återkomma om klienten fanns hos dem, väntade jag en timme och därefter ringde jag centralvakten. Jag förklarade att avdelningen inte ringt tillbaka och undrade om det möjligen var så att klienten hade flyttats? Japp. Till en annan avdelning på häktet.
 
 
 
 
Suck!
 
Är det verkligen så svårt att lite snabbt bara motringa och tala om att nej, klienten finns inte här eller tala om var vi numera kan få tag i klienten? Ett sådant samtal brukar gå ganska snabbt. En gång ringde jag runt för att få reda på var en av min chefs klienter hade blivit placerad. Jag hade nämligen sett på en av handlingarna från tingsrätten att de skickat handlingen till häktet i Göteborg. Jag ringde därför dit. Klienten fanns inte på häktet i Göteborg. Borås då? Det häktet tillhör ju också Göteborg. Nej, inte i Borås heller. När jag slutligen ringde till häktet i Halmstad (och hoppades få napp) fick jag samma besked där. Fast då motringde faktiskt det vakthavande befälet och talade om det för mig. Han var dessutom så gullig och hjälpte mig att försöka lokalisera klienten. Till slut kom vi fram till att klienten fanns i Borås (minns dock inte varför jag inte fick någon bekräftelse därifrån). Men det var just det att det vakthavande befälet tog sig tid att dels ringa tillbaka och säga att klienten tyvärr inte fanns där, dels hjälpte mig så gott han kunde med att försöka få fram var klienten fanns - det uppskattade jag otroligt mycket!
 
Fast givetvis kan det ju vara så att det bara är jag som är gnällig. Som vanligt.


Dagens citat:

"Kärleken klänger sig inte fast; att klänga sig fast är inte kärlek."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Balansgång när man skriver om någon som finns

Nyligen lyssnade jag på en ljudbok, där författaren har skrivit om en verklig - och förvisso numera död - person. Det i sig är väl inget konstigt. Jag har läst både den ena och den andra romanen där författaren valt att ta med verkliga personer i berättelsen. Vad som dock gjorde den här situationen lite mer komplicerad, är att författaren valt att skildra personen på ett mycket negativt sätt. Det fick mig att tänka till några gånger och fundera på huruvida det kan vara okej eller inte.
 
Genast kom jag att tänka på förtalsparagrafen i brottsbalken (5 kap 1 § brottsbalken, grovt förtal tas upp i 5 kap 2 § brottsbalken). Så här står det om förtal;
 
"Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar."
 
 
 
Genom porträtteringen i romanen tycker jag absolut att den verkliga personen framstod som klandervärd i sitt levnadssätt och det som skrevs om denne riskerar att utsätta personen (trots att han är död) för andras missaktning. Dock vet jag inte om man verkligen kan säga att författaren skrev på det här sättet just för att utsätta personen för andras missaktning. Jag kan heller inte uttala mig om andra stycket i paragrafen, för jag kände inte den verkliga personen och vet alltså inte hur denne var till sin person.
 
I lagkommentaren till paragrafen uppges att brottet är fullbordat när uppgiften kommit till tredje mans kännedom. För att det ska handla om en uppgift, krävs det enligt lagkommentaren att det handlar om ett påstående som "är så bestämt att dess sanningshalt kan prövas". Uppgiften kan lämnas både i tal och i skrift.
 
Så långt anser jag att romanen faktiskt uppfyller kriterierna för att det ska handla om förtal. Fast när man läser vidare i kommentaren, får man veta att paragrafen inte omfattar avlidna personer. Häpp, där föll ju det. Dock finns det en annan paragraf som inriktar sig just på avlidna personer och det är 5 kap 4 § i brottsbalken;
 
"Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne."
 
 
 
 
Jag kan personligen tycka att porträtteringen i romanen mycket väl skulle kunna framstå som sårande för de efterlevande. Vem som avses som efterlevande stadgas i 5 kap 5 § brottsbalken. Om förtalet sker i tryckt skrift ska - enligt lagkommentaren - tryckfrihetsförordningen tillämpas.
 
Jag väljer nu att inte fortsätta gräva i författningarna i det här inlägget. Fast om du som läsare tycker att det skulle vara intressant, kan jag göra det i ett annat inlägg. Däremot tänkte jag skriva om mina egna tankar kring detta med att skriva om verkliga personer.
 
Själv är jag inte helt förtjust i att skriva om verkliga personer, utan jag föredrar att bygga upp helt nya. Men om jag nu skulle ha skrivit om en levande person, skulle jag nog först ha kontaktat denne, förklarat hur jag tänkt att jag ska skriva och slutligen frågat hur personen ställer sig till detta. Om det hade gällt en avliden, hade jag kontaktat dennes anhöriga - om det hade varit möjligt. För mig skulle det kännas bäst om man ändå har ett godkännande som man kan luta sig mot.
 
Kanske är jag omständlig, men jag tänker på hur jag själv skulle ha reagerat om någon skrivit om mig. Kanske hade jag blivit smickrad om det stod något trevligt, men antagligen skulle jag mest ha reagerat negativt på att inte ha blivit tillfrågad först. Vem ger någon annan rätt att skriva om mig och framförallt utan mitt samtycke? Sedan spelar det ingen roll om det är positivt eller negativt. Ska jag behöva förekomma i en roman om jag inte själv vill det?
 
Jag säger inte att det finns något rätt eller fel, bara att man måste tänka ett varv till innan man ger sig in i den här sortens lek. Man måste fråga sig hur man själv skulle ha reagerat om någon skulle gjort samma sak mot en själv. Och om man är inne på att skriva om något negativt, ska man nog titta igenom lagstiftningen noga innan man börjar skriva. Är det värt att riskera att begå ett brott, bara för att man känner ett behov av att skriva just det där som man skulle vilja skriva om?
 


Dagens citat:

"Även i den minsta gåva måste du ha viljan att ge allt."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det vackra Falkenberg

Jag tycker om att gå på promenad här i Falkenberg. Det är så himla fint här och framförallt på sommaren! Då är det supermysigt att vistas exempelvis på Vallarna. Jag och älsklingen tog oss en promenad där i slutet av maj.
 
 
Precis som varje år hade de släppt ut grisarna och i år var det fullt av "smånassar". De var väldigt nyfikna och söta. Under tiden vi stod där kom en familj, bestående av mamma, pappa, barn och hund. Pappan i familjen betedde sig väldigt respektlöst, för han manade hela tiden hunden att attackera grisarna och uppmuntrade den att skälla etc. Den gjorde det vid något tillfälle och när jag då tittade bak på dem, väste mamman åt pappan. Pappan fattade inte alls vad problemet var. I hans ögon tyckte ju grisarna att det var kul. Hur som helst gick de efter en stund, men jag och älsklingen stod kvar en stund till och fortsatte fotografera. Då kom suggan fram och grymtade irriterat åt oss. Hon trodde väl att vi var som de med hunden och tänkte göra hennes små illa.
 
 
När vi sedan kom bort till fåglarna, stod jag och "pratade" (visslade) med både undulaterna och nymfparakiterna. Jag är egentligen inte så förtjust i just nymfparakiter, eftersom de är ganska elaka av sig. När jag hade prao i en djuraffär när jag gick i nian, djävlades en nymfparakit med mig när jag vid ett tillfälle städade burarna. Helt plötsligt hördes ett högt alarm, vilket gjorde att jag fick panik. Tills jag fick syn på nymfparakiten. Det var den som satt och lät som ett alarm, medan den såg småelakt på mig. Hur som helst, jag tror att jag väckte visst intresse hos fåglarna, men det blev dessvärre inte mer än så.
 
 
 
Det var mysigt att gå omkring där och prata om allt och inget med älsklingen. Om vädret tillåter kommer det definitivt bli fler promenader nu i sommar! Man måste ju passa på. :-)


Dagens citat:

"Varje gång vi väljer säkerhet, stärker vi rädslan."
(Cheri Huber)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det här med lästid

Bokbloggsfråga: När läser du oftast? I sängen innan du somnar, under resan till jobbet, på kvällarna istället för att titta på TV…? Hur gör du för att få tid för att läsa? Har du tillräckligt med lästid eller önskar du att du hade kunnat läsa mer?
 
Nuförtiden läser jag oftast på tåget till jobbet och emellanåt läser jag även under lunchen. Förr läste jag mest i sängen innan jag skulle somna om kvällarna, men eftersom jag och älsklingen oftast går och lägger oss samtidigt när det är jobbdag dagen därpå, vill jag inte slösa bort tiden med att ligga och läsa. Då tycker jag att det kan vara mysigare att ligga och prata om allt och inget. Nackdelen med att läsa på tåget till jobbet är att restiden numera är väldigt kort. Mellan Falkenberg och Varberg tar det cirka 15 minuter. Jag som inte är någon direkt snabbläsare, hinner inte ta mig igenom alltför många sidor på den stunden. Mellan Köping och Stockholm var det däremot lite mer än en timme, vilket gjorde att jag hann läsa många fler sidor. Fast jag ska i och för sig inte klaga. Jag föredrar ju såklart att pendlingstiden är kortare. Lästid kan man alltid hitta vid andra tillfällen.
 
 
 
Jag kan inte påstå att jag har tillräckligt med lästid som det ser ut just nu, fast det beror såklart på att det finns så mycket annat som jag också vill göra och försöka hinna med. Därför försöker jag hela tiden att planera min tid och försöka prioritera saker och ting. Exempelvis försöker jag under min lunchrast att göra olika saker. Vissa dagar läser jag, medan jag andra dagar skriver.  De dagar då jag är ledig och älsklingen jobbar, försöker jag alltid ta mig tid att läsa åtminstone en liten stund. Nu senast gjorde jag det medan jag satt och åt frukost.
 
 


Dagens citat:

"Ha tålamod! I sinom tid blir till och med gräs till mjölk."
(Charan Singh)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ett annorlunda jag

Den 29 juni i år genomgick jag en liten förändring. Det är något som jag länge har funderat över att göra, men inte vågat. Men nu. Nu vågade jag.
 
Innan jag visar en bild, tänkte jag först ge dig en ledtråd. För det fall du inte kan se förändringen på en gång.
 
Jag har inte skaffat linser. ;-)
 
Jag poserar vid Stenshuvud nere i Skåne.
 
Japp. Jag har färgat håret. Efter noggrant övervägande, valde jag till slut din frisör i Gallerian i Falkenberg och fick tid hos fantastiska Jessica (och nej, jag pratar inte om mig själv!). När jag läste omdömen om de olika frisörerna i Falkenberg, var din frisör den som hade fått väldigt fina omdömen. Det här var ju första gången någonsin som jag färgade håret och då ville jag gärna att det skulle bli ett bra resultat. Här ville jag inte chansa.
 
Jag och Jessica kom fram till att en brun nyans bestående av koppar och mahogny skulle passa mig bäst. Dock rekommenderade Jessica att jag skulle välja en färg som mattas av efter hand, för att inte förstöra min naturliga hårfärg. Och så kunde jag känna efter under sommaren om jag vill fortsätta med den här färgen eller om jag vill bli jag igen. Eller kanske testa en annan nyans.
 
Jag blev supernöjd med resultatet. Det blev en väldigt fin färg och den känns som jag. Jessica var så himla proffsig, duktig och otroligt trevlig! Hon är den bästa frisör jag har haft hittills, så hon kan räkna med att jag kommer bli stamkund hos henne. Hon ser verkligen till kundens bästa och jag fick förtroende för henne så snart jag satt mig i stolen. Jag har aldrig känt så för någon annan frisör jag haft genom åren (bortsett från den trevliga frisören jag hade i Åker sista tiden vi bodde där).
 
Tack Jessica för all hjälp! Du kan räkna med att vi ses efter sommaren igen. ;-)

Lite för nära

I skrivande stund har jag följt Dag Öhrlunds blogg ett litet tag och jag tycker att han förtjänar beröm för att han vågar ta upp en del saker som många inte vågar prata om i dagens samhälle. Jag blir lite mörkrädd när jag tänker på det klimat som vårt samhälle har idag. Att man inte kan säga vissa saker, eftersom man riskerar att bli kallad för både det ena och det andra och kanske till och med bli uthängd både här och där. Att våld och andra hemskheter nu tycks ha tagit över samhället helt. Allt detta och lite till tar Dag Öhrlund upp i sin blogg. Det känns bra att någon vågar ta upp alla dessa känsliga ämnen, för det är bara när vi vågar se hur samhället har blivit som man kan försöka göra något åt det.
 
Fast det var inte detta som dagens inlägg skulle handla om. Nej, jag ville faktiskt sprida vidare den video som Dag Öhrlunds dotter har gjort - baserad på den våldtäkt hon utsattes för 2015. Att jag väljer att dela videon vidare är för att jag själv blev oerhört berörd när jag såg den. Ja, mina ögon blev till och med tårfyllda. Det kändes i magen på mig. Där och då kände jag en stark lust att krama om alla som blivit offer för sexuella utnyttjanden och trösta dem. Hjälpa dem.
 
Kanske kan inte den här videon få folk där ute att helt upphöra med dessa vidriga brott (sexuella utnyttjanden av alla dess slag), men kanske kan den bidra till att förändra lite. Kanske kan den göra så att åtminstone någon får sig en tankeställare och tänker ett extra varv innan personen utsätter någon annan för sexuellt utnyttjande.
 
 
Bland kommentarerna till videon såg jag att någon hade kritiserat Isabell för att hon valt att göra filmen ur det kvinnliga perspektivet och att våldtagna män återigen inte blir tagna på allvar. Isabell har i ett inlägg på sin blogg förklarat varför hon valt just det perspektiv hon valt. Läs det gärna.
 
Givetvis kan även män bli våldtagna, även om det är vanligare att kvinnor blir det. Oavsett vem som blir utsatt, är sexuella utnyttjanden lika hemska och vidriga. Ingen ska behöva blir utsatt för det. Någonsin.
 
Kanske är det bara jag, men när jag såg Isabells kortfilm såg jag den automatiskt ur ett könsneutralt perspektiv - trots att den är gjord ur ett kvinnligt. Isabells budskap är tydligt. Och träffande. Jag hoppas att fler tar till sig detta budskap. Ensam är man inte stark. Tillsammans kan man flytta berg.


Dagens citat:

"Lycka är inte någonting färdiglagat. Den kommer från dina egna handlingar."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Retorik & Juridik (Mikael Persson)

"Retorik och juridik är den första kompletta framställningen inom området juridisk retorik. Boken har två delar. I den första delen "retorikens grunder" behandlas retorikens centrala begrepp och historik samt förhållandet mellan juridik och retorik.

Bokens andra del behandlar juridisk kommunikation och ger praktiska råd vad gäller bl a sakframställning, förhör och plädering. Boken innehåller talrika exempel, såväl aktuella som klassiska."
 
 
 
I Mikael Perssons Retorik & Juridik går han igenom retorikens grunder på ett lättförståeligt sätt och ger praktiska och tänkvärda råd för juristen som uppträder i domstol.
 
Det var intressant att läsa Mikael Perssons redogörelse, även om jag själv inte talar inför domstol. Fast om jag börjar arbeta på domstol igen och återigen får möjlighet att skriva förslag på domar, kan Mikael Perssons råd komma till användning.
 
Dock tror jag att Retorik & Juridik kan vara användbar även om man inte jobbar med juridik. Retorik är en nyttig kunskap att ha och framförallt om man ägnar sig åt skrivande eller talar inför publik. Och tack vare att Mikael Persson har skrivit på ett så pedagogiskt och lättförståeligt sätt, tror jag inte att det kommer vara några problem att applicera hans råd på andra situationer.
 
Det här exemplaret har jag köpt.


Dagens citat:

"Ett öppet hjärta är ett öppet sinne."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Barncyklar är inte endast för barn

När jag var uppe i Stockholm i början av maj med min mamma och min syster, upptäckte jag följande reklam på pendeltåget när vi var på väg in till city en av dagarna;
 
 
 
Jaha. Jag som ända fram till dess har gått och trott att barncyklar ÄR till för barn. Fast uppenbarligen är barncyklar även till för andra som inte är barn, om man tror på vad som sägs i reklamen.
 
Man lär sig något nytt varje dag!
 
Uppdatering: När jag lade upp bilden, såg jag att de i den vita texten intill rubriken skrivit något om just detta med barncyklar för barn (tydligen menar de att inte alla barncyklar är anpassade för barn). Det missade jag när jag tog bilden och tyvärr fick jag inte med hela texten när jag tog bilden. Fast jag tyckte ändå att rubriken var skojig!


Dagens citat:

"Skänk din fulla uppmärksamhet till det innevarande ögonblicket."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Så var vi där igen

Hon vet inte hur många gånger hon har snubblat nedför den här vägen. Alltför många, tänker hon flyktigt samtidigt som hon ruskar på huvudet som för att komma undan tankarna. Fast det borde hon vid det här laget veta att hon inte kan. Det har hon aldrig kunnat.
 
Om jag bara gör si. Om jag bara gör så. Fan, vad ful jag är! Hur kan någon ens komma på tanken att tycka om detta? Det är ju omöjligt! Kanske säger de det bara för att vara snälla - för att inte såra? - när de i själva verket tänker något annat. Tänker det motsatta. Håller med mig i smyg.
 
Om hon ändå skulle ta och... Nej, hon har varit där förut. Hon vet att den stigen inte leder till något gott. Och om hon inte gör sig själv illa, kommer hon definitivt att göra sina nära och kära illa. Kanske inte fysiskt, men åtminstone mentalt. Mentala sår gör mer ont än fysiska. Det vet hon. Det borde hon veta vid det här laget.
 
Fast å andra sidan ...
 
Hon låter tanken sjunka in. Tillåter sig själv att bekanta sig med tanken. Vrida och vända på den.
 
 
 
Varför inte? Varför fortsätter hon att göra motstånd när det ändå inte finns någon mening med det? Alla stigar leder ju ändå hit till slut. Det vet hon. Det borde hon veta vid det här laget. Är det inte bättre att sluta kämpa emot och bara låta det komma? Acceptera verkligheten för vad den är? Kanske kan allt bli bättre? Kanske kan hon bli bättre? Kanske kan hon bli mer älskad? Mer omtyckt? Mer eftertraktad? Mer åtråvärd?
 
Tårarna stiger i hennes ögon när hon låter tanken tänkas till slut. Hon vill det så fasligt gärna. Hon vill vara bra. Tillräckligt bra. Hon har försökt på alla sätt och vis - förutom det - men hittills har inget funkat. Allt blir bara fel ändå. Men om hon... Kanske...
 
Den förnuftiga sidan är genast där och viftar frenetiskt med armarna. Nej! Hon får inte! Hon vet vad det kommer att leda till. Varför utsätta sig för det? Utsätta sina nära och kära för det? Om hon väljer att gå längs den stigen, kommer det inte finnas någon återvändo. Allt kommer vara slut. Är hon verkligen beredd på det? Beredd på att behöva offra sig själv?
 
Hon ger sin förnuftiga sida en ordentlig smocka och njuter av tystnaden som följer. Tänker. Väger fördelar och nackdelar mot varandra. Kommer fram till att hon vid närmare eftertanke inte har något att förlora. Vad kan bli sämre eller värre än det här? Se bara på vad det har blivit av henne! Hon är inte värd att bli älskad. Hon förtjänar det inte.
 
Hon sluter ögonen och i samma stund som hon gör det, har hon bestämt sig. Det får bära eller brista. Hon tänker i alla fall ge det ett försök. Om allt går som hon vill, kommer hon efteråt vara allt hon inte är nu. Bättre. Snyggare. Värd att bli älskad.
 
Hon ler för sig själv vid tanken och ignorerar knuten i magen som vuxit sig allt större.


Dagens citat:

"När du är hungrig, ät ditt ris; när du är trött, slut ögonen. Dårar kan skratta åt mig, men den vise vet vad jag menar."
(Lin-chi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Varför leta när man kan fråga?

LCHFingenjören My skrev i något inlägg om att hon är trött på att folk mailar henne och frågar om sådana saker som man ganska enkelt kan googla fram. Sådant som helt enkelt är en sökning bort. Givetvis var det några stycken som reagerade på att My skrev detta och menade att den inställningen går emot att hon vill vara en förebild och hjälpa andra etc.
 
Jag kan faktiskt förstå My. Nu är det inte så många som mailar mig med frågor kring den här bloggen, men det är ju för att min blogg inte är inriktat på något särskilt. Däremot får jag med jämna mellanrum mail angående min paralegal-blogg och där ställer personerna många gånger frågor som de själva faktiskt hade kunnat söka sig fram. De ställer även ibland frågor som jag redan skrivit om i andra inlägg och vid sådana tillfällen brukar jag förklara detta och även skicka med länken till det specifika inlägget. Senast var det någon som undrade exakt vad personen skulle skriva i sitt personliga brev för att komma in på utbildningen. Andra gånger vill personerna veta vilka krav som ställs på att få komma in på utbildningen, hur inträdesproven är utformade etc. Vid de senare frågorna (kraven, utformningen av proven etc), brukar jag hänvisa dem till att ta kontakt med de olika lärosätena och fråga. Jag vet hur det såg ut när jag sökte (för jag ringde Påhlmans Handelsinstitut och frågade hur antagningsprocessen såg ut, hur de bedömde de sökande osv), men jag kom in på utbildeningen 2010. Det är ganska många år sedan. Hur kraven såg ut då kan mycket väl ha förändrats.
 
 
 
Precis som My vill jag gärna hjälpa andra om jag kan det, men det känns faktiskt tröttsamt när man får frågor som personerna enkelt skulle kunna söka fram. Ett tag fick jag en del frågor angående vilken lön man har som utbildad paralegal. Just den frågan är ganska svår för mig att svara på eftersom det beror på vilken sorts arbetsplats man jobbar på och var i landet man befinner sig. Däremot är det ganska enkelt att söka fram någon form av lönestatistik - vilket jag faktiskt gjorde när jag höll på att söka jobb inför min examen. Och det där med personligt brev ... Jag är ingen expert. Långt ifrån. Visst skrev jag en B-uppsats en gång i tiden om hur man bör formulera sitt personliga brev, men allt beror på situation. Det bästa råd jag kunde ge personen var att tänka på det som en jobbsituation och försöka framhålla varför personen borde få komma in på utbildningen. På nätet finns det otroligt många sidor som beskriver hur man bör formulera sitt personliga brev och vad man bör tänka på. Allt man behöver göra är att googla.
 
Visst kan det vara dumt att behöva uppfinna hjulet på nytt, men jag tycker inte att det är att uppfinna hjulet på nytt om man söker fram lönestatistik eller information om hur man bör formulera sitt personliga brev - för just de sakerna skulle man kunna säga är hjulet. Det hade varit skillnad om ingen annan hade skrivit om dessa saker tidigare. Men nu finns det information. Det enda man behöver göra är att lägga ned lite av sin tid på att söka fram det.
 
 
 
Hur kommer det sig att det har blivit så här? När slutade folk att söka upp information på egen hand? För mig är det en självklarhet att i första hand själv söka upp den information jag behöver och om jag inte hittar det, kan jag tänka mig att fråga någon som kanske vet. Men då har jag i alla fall själv försökt hitta det jag behöver. I min värld är det smidigare så och jag själv tjänar tid på att göra det istället för att vänta på ett svar, som för övrigt kanske aldrig kommer.
 
Jag ber om ursäkt för om jag låter elak. Det är verkligen inte min avsikt. Jag är bara förundrad över att en del människor tycks ha blivit lite lata och litar på att andra ska servera svaren på en silverbricka, istället för att själv lägga ned tid och jobb på att ta fram informationen på egen hand. Är det verkligen hit vi har kommit?


Dagens citat:

"Vi blir det vi tänker."
(Earl Nightingale)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Efter fem år får man ta i trä

Precis som idag, var den 9 juli en lördag för exakt fem år sedan. I Mora var det strålande solsken, efter en natt av storm. Idag för exakt fem år sedan gick jag och älsklingen hand i hand längs altargången i Mora kyrka. Idag för exakt fem år sedan blev vi man och hustru.
 
Det känns konstigt att tänka att vi har varit gifta i fem år idag. Har tiden verkligen gått så fort? Tänk vad mycket vi har fått vara med om under dessa åren! Tänk att vi fortfarande håller ihop. <3
 
Om man får tro den här sidan, firar vi träbröllop idag. Haha! Jag tycker att det låter lite tråkigt, men vi kommer säkert kunna göra något fantasifullt utav det.
 
Vandrarhemmet som vi bodde på under helgen för fem år sedan.
 
 
Jag är otroligt tacksam över att få ha älsklingen i mitt liv och vid min sida. Utan honom hade jag nog gått under vid det här laget. Han har förgyllt mitt liv på ett sätt som jag faktiskt aldrig trodde var möjligt. Han är min trygghet och lycka, även om jag dessvärre har varit dålig på att visa det på sista tiden. Förlåt. <3 Men det ska bli bättre, jag lovar. Jag ser fram emot de kommande åren tillsammans med mitt livs kärlek. <3
 
Idag har vi faktiskt planerat in lite saker, men jag väljer att hålla detta hemligt tills vidare. Kanske berättar jag om det när vi har kommit hem igen (ja, för ovanlighetens skull är vi faktiskt bortresta den här helgen!). Kanske behåller jag det för mig själv. Oavsett vilket, är jag övertygad om att vår femårsdag kommer bli fantastisk. Och hur skulle den inte kunna bli det, när jag har den jag älskar vid min sida?
 


Dagens citat:

"När du inser att du är världens ljus, då kommer du också inse att du är dess kärlek; att veta är att älska och att älska är att veta."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

De poetiska böckerna

Det var länge sedan jag hade ett bokryggspoesi-inlägg, så jag tänkte ha ett sådant idag. Dock får det räcka med en dikt, bestående av fyra böcker. Om du inte har läst de tidigare bokryggspoesi-inläggen, kan jag kort förklara att de går ut på att man tar exempelvis fyra böcker och sätter ihop titlarna till en dikt.
 
Idag får det bli följande dikt:
 
 
 
Flickan som lekte med elden,
försvunnen.
Möte under misteln,
femtio nyanser av mörker.
 
 
Vilken dikt skulle dina böcker åstadkomma?


Dagens citat:

"Den furste som fyller sina salar med guld och jade kan inte trygga dem."
(Lao Zi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Säkerhet framför allt!

Antagligen är jag bara knäpp, men när jag går över en gata/väg ser jag mig alltid åt båda hållen. ALLTID. Nu tycker du kanske inte att det låter så fasligt konstigt med det. Fast om jag säger enkelriktad gata, vad säger du då? Japp, även när jag VET att jag går över en enkelriktad gata, ser jag mig alltid åt båda hållen för det fall det skulle komma en bil ...
 
 
Visst, ibland kan ju detta nitiska beteende vara bra, för det händer ju att det finns cykelbanor jämte enkelriktade gator och där kan det komma cyklister från båda hållen. Fast många gånger ser jag mig åt båda hållen, även om det är endast den enkelriktade gatan. Uppenbarligen har min hjärna svårt att skilja på gata och gata. Å andra sidan är det kanske bra i det långa loppet? Då riskerar jag ju inte att glömma bort att se mig för när jag passerar andra gator. Det är i alla fall vad jag intalar mig. För att känna mig mindre knäpp.


Dagens citat:

"Naturen rusar aldrig efter det hon så småningom kommer att åstadkomma."
(Johann Wolfgang von Goethe)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att kunna skratta med varandra

Jag och älsklingen är rätt så lika i vårt sätt att tänka, vilket jag många gånger kan tycka är skönt. Det känns som om vi förstår varandra lite bättre. Till det kommer att vi då många gånger delar samma typ av humor (även om jag under de senaste åren, på grund av depressionen, haft svårare för att förstå när älsklingen skämtar med mig). Genom åren har vi haft interna skämt som vi tillsammans har kunnat skratta åt - och många gånger har vi kunnat börja skratta helt plötsligt genom att bara nämna dessa, medan utomstående står och ser konfunderade ut.
 
 
Jag kom att tänka på det här med att kunna skratta tillsammans, när jag läste En anhörigs dagboks inlägg om just skratt. Det fick mig att tänka på hur viktigt det är att kunna skratta tillsammans. Hur skönt det är att ha någon att dela skratt med. Inlägget fick mig att inse hur gärna jag vill hitta tillbaka till den skrattande Jessica. Den Jessica som förstod när hennes älskling skämtade med henne. Den Jessica som inte tog varje ord på så stort allvar, som jag tyvärr tenderar att göra nu.
 
För det här med att kunna skratta med varandra skapar en viss sorts samhörighet, samtidigt som jag kan tycka att det känns både skönt och tryggt att kunna skratta åt precis vad som helst med rätt person. Oavsett hur hemsk dagen har varit. Det är med värme som jag tänker tillbaka på mina och älsklingens skratt.
 
Dina tankar?


Dagens citat:

"Vishet är att veta att jag är ingenting, kärlek är att veta att jag är allt, och mellan dessa två rör mitt liv sig."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Herrgården (Anna-Karin Palm)

Uppläsare: Krister Henriksson
 
"Overkligt och hemlighetsfullt ligger det graciöst harmoniska huset plötsligt framför dem, Ben, Alex, Leila och Juri, som gått flera nätter i sträck genom skogar och plundrade byar. Ingen syns till, och där inne finns allt de behöver, där råder ordning och skönhet. De kan inte fatta sin osannolika tur, att så av en slump ha funnit en fristad när omvärlden befinner sig i upplösning.

För berättaren, Ben, ter sig de där månaderna i Herrgården efteråt som en ogripbar dröm, svävande likt dimman som steg upp från sjön. Vad var det som hände, när den bräckliga tryggheten de skapat i sin isolering började rubbas, när de personliga erfarenheterna inte längre gick att förtränga? Alltmer vaksamma blev de mot varandra, tills kaos och katastrof nådde också Herrgården...

Men huset finns kvar, och Ben vet att han för alltid hör hemma där."
 
 
 
 
Herrgården innehöll en viss spänning fram mot upplösningen strax innan slutet. För min del hade berättelsen gärna fått sluta där, eftersom det som kom efteråt kändes mest som utfyllnad. Visserligen fick man veta en detalj som förklarar ena karaktärens inställning till en viss sak, men det hade Anna-Karin Palm säkert kunnat få in tidigare i berättelsen.
 
I övrigt tyckte jag att Herrgården var lite för spretig, trots spänningen. Det var svårt att veta när berättaren Ben talade om nutid, dåtid eller läste från sina anteckningar. Det gjorde mig förvirrad och fick mig att tappa visst intresse. Det kan i och för sig bero på mig och vilket humör jag var på när jag lyssnade, men tyvärr var detta ingen bok som föll mig i smaken.
 
Det här ljudboksexemplaret har jag lyssnat på genom Mofibo.


Dagens citat:

"Livet mäts inte med antalet andetag vi tar, utan med de stunder som tar andan ur oss."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Morotstryfflar

Jag har alltid tyckt om chokladbollar och sedan jag flyttade ihop med älsklingen sommaren 2009, har jag under åren som gått testat på en rad olika bollar - både med och utan choklad.
 
Jag tycker om att ha något enkelt, mindre och gott att kunna ta fram på kvällarna när jag och älsklingen dricker te, ifall suget faller på. Dessa sockerfria morotstryfflar är den sorts tilltugg som fungerar att ha i frysen och sedan plocka fram när det behagar. De är dessutom mycket enkla att göra och smakar gott!
 
 
 
Jag gjorde morotstryfflarna i matberedare och inte med stavmixer som det stod i receptet och det fungerade rätt bra. Nackdelen var bara att jag med jämna mellanrum fick stanna matberedaren och pilla ned smeten, eftersom den tenderade att fastna längs kanterna.


Dagens citat:

"Den som skryter framstår inte som framgångsrik."
(Lao Zi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ibland måste man backa några steg

Våra två lejon har rätt så olika personligheter. Ninjan är väldigt busig, nyfiken och allmänt vild. Och jobbig. Han har olika perioder där han försöker driva oss till vansinne. Ett tag skulle han bita oss i tårna när vi låg i sängen. I skrivande stund ska han bita oss i tårna oavsett var vi är - när man står och lagar mat, när man sitter i soffan och tittar på TV ... Fåntratten däremot är ganska skygg, kelen och ibland även lite nyfiken - fast ytterst försiktig. Han skräms lätt av olika ljud och även om han har börjat känna sig mer trygg med mig och älsklingen, händer det fortfarande att han springer iväg när vi försöker klappa honom. Och hålla honom i famnen är det knappt tal om. Då brukar han få panik, förutom de gånger då han är extremt kelen. Då funkar det att hålla honom i famnen kortare stunder.
 
De gånger vi bjuder hem folk, brukar Fåntratten springa och gömma sig eftersom han är så pass skygg mot främmande som han är. Vissa accepterar det, medan andra hela tiden ska ropa på honom, leta efter honom och försöka locka på honom. Trots att vi ber dem att sluta och bara låta Fåntratten vara, fortsätter de. Dessa personer har svårt att förstå att Fåntratten inte är som andra katter. Att det inte hjälper att locka på honom. Att han blir mer stressad av att deras uppmärksamhet ständigt är riktad mot honom.
 
 
Sedan våra båda killar blev våra nya familjemedlemmar för snart två år sedan, har vi lärt oss att om man låter Fåntratten vara - man låtsas helt enkelt inte om honom - kommer han efter en stund om han känner att det känns tillräckligt tryggt. Och om han kommer, kan man säga hej en gång men sedan låta honom vara ifred. Då är chanserna stora att han bestämmer sig för att komma närmare. Kanske till och med leka.
 
Alla djur - precis som vi människor - är olika. Ninjan kan man göra nästan vad man vill med och han älskar när det kommer hem nytt folk. Fåntratten blir bara rädd och stressad. Att då försöka tränga sig på en sådan katt gör det hela bara värre. Till viss del kan jag själv känna igen mig i Fåntratten. Just nu har jag själv problem med folksamlingar och att träffa (framförallt prata med) nya människor. Jag tenderar att bli stressad och få panikångest i sådana situationer, även om jag gör vad jag kan för att jobba bort det. Det bästa andra kan göra då, är att låta mig vara i fred. Låta mig ta den tid jag behöver för att känna mig tillräckligt trygg och säker för att våga ta steget och närma mig andra. De gånger folk (som jag inte riktigt känner) envisas med att hela tiden prata med mig, blir jag tyvärr stressad och får panikångest.
 
Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Att man helt enkelt får backa några steg - både när det gäller människor och djur - om man märker att mottagaren är skygg, rädd, blyg etc. Inte hela tiden vara på och ständigt söka dennes uppmärksamhet. Visst, för vissa kan det kanske vara bra, men risken finns också att det bara kan bli värre. Det är bättre att låta denne ta den tid den behöver. Det har vi gjort med Fåntratten och oftast är han den mysigaste och keligaste katten tillsammans med mig och älsklingen.
 
Förstod du vad jag menade, eller blev inlägget för flummigt?


Dagens citat:

"Att inte ta sina tankar alltför allvarligt är en andlig övning som jag varmt rekommenderar."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Pride Falkenberg 2016

Den 17 - 19 juni i år var det alltså pridefestival i Falkenberg. Som jag längtat! Visserligen brukar jag inte ägna så stor tid åt de olika stånden och utställarna, men det är en så himla fin och härlig känsla i hela stan och framförallt i "Pride park" (trädgården vid Storan). Alla är så glada och stämningen är på topp! Det var så himla mysigt att de allra flesta butiker i centrum visade - var och en på sitt sätt - att de stöttade festivalen och dess värderingar.
 
 
 
Till och med fåglarna festade till det:
 
Tydligen är popcorn smaskens för sparvar.
 
Jag träffade återigen Niclas Christoffer (författaren till bl.a. Som Zlatan fast bättre), men dessvärre blev det aldrig riktigt tid för oss att prata ordentligt. Fast vi har bestämt att försöka få till något till nästa år istället! Jag ser fram emot det. Det är alltid lika kul att träffa Niclas, trots att han tjatar på mig om att jag borde skaffa Facebook ...
 
 
 
Precis som tidigare år deltog jag i paraden som ringlade sig genom stan och när jag gick där bredvid älsklingen och såg alla glada människor - både i tåget och de som stod längs med gatorna och tittade på - kände jag en obeskrivlig lycka och stolthet. Man kanske frågar sig vad detta marscherande gör för nytta och vad det ska vara bra för? Vi som deltog/deltar visar att vi bryr oss om alla människors lika värde och att alla ska få vara precis så som de är. Det spelar ingen roll om man är homo, hetero, trans, bi, queer, stor, liten, lång, kort, träningsfreak, soffpotatis eller vad man nu än är. Man ska få vara precis så som man själv vill och ingen - och då menar jag INGEN - ska få kränka en för det. Vi är alla bra exakt som vi är. Vi är alla olika och det är just så det ska vara! Världen är en härlig kompott av olika slags människor. Vad spelar det för roll vem jag älskar? Om jag gillar att klä mig på ett visst sätt? Det gör inte mig till någon sämre människa.
 
 
 
När vi kom till Rådhustorget höll vi en tyst minut för de som föll offer för det fruktansvärda dådet i Orlando. Det var en mäktig känsla när alla på torget fattade varandras händer och sedan tystnade i denna minut. <3 Därefter var det olika tal som hölls och Andrés Esteche - som var årets artist så att säga - framförde några låtar.
 
 
Det är sorgligt att vi 2016 ska behöva ha den här sortens festivaler. Varför är detta ingen självklarhet ännu att man ska få vara precis så som man själv vill vara utan att någon ska få kränka någon annan? Jag kommer i alla fall att delta i Pride Falkenberg så länge jag kan. Funderar till och med på att eventuellt anmäla mig som volontär till nästa år.
 
Till skillnad från de andra två åren, var det inte kommunen som höll i festivalen utan den "nystartade" föreningen Pride Falkenberg. Därför blev loggan utbytt, men jag tycker att den nya loggan är minst lika fin som den tidigare regnbågsfärgade falken. Något annat som var nytt för i år, var att man skulle anmäla sig om man ville gå i paraden (dock fanns det platser för oss som inte anmält sig) och om man var en grupp på minst åtta utklädda personer hade man möjlighet att tävla om 10.000 kr! I år var det Falkenbergs scoutkår som vann. Älsklingen tycker att vi ska delta i den här tävlingen till nästa år och har kommit på en supergullig idé för vilket tema vi ska ha. Nu gäller det bara att skramla ihop ytterligare sex personer som är villiga att klä ut sig till detta. ;-)
 
Kvällen - åtminstone för mig och älsklingen - avslutades på Rådhustorget med en schlagerkonsert. De som ville stack tillbaka till Storan och festade på nattklubben de hade där.
 
 
 
Under dagen (dock mest från paraden och från scenen) blev det lite filmklipp som jag har klippt ihop till videon nedan. Håll till godo! Om du hellre vill se Hallands Nyheters bilder (ca 400 st) från festivalen, hittar du dem här.
 
 
Pride Falkenberg kommer till nästa år att äga rum den 16-18 juni. Ses vi där? :-D
 


Dagens citat:

"Om du anser att egot att är ditt personliga problem, då är det bara mer ego."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Antagligen den tråkigaste flickan i stan

Jag har insett att jag inser fler och fler saker om mig själv för varje dag som går. En del saker behöver jag jobba på, medan andra är som de är. Nyligen insåg jag att jag är en ganska tråkig person.
 
Nu undrar du kanske på vilket sätt jag menar att jag är tråkig (och om du inte gör det, får du ändå svaret här - så snäll är jag). Jo, även om jag är medlem på ganska många sociala medier, nobbar jag de som antagligen är störst; Facebook, Instagram, Snapchat ...
 
 
För flera år sedan (på den tiden jag gick på gymnasiet och det är ju eeevigheter sedan), funderade jag på att skaffa Facebook eftersom alla andra i klassen tycktes ha det. Fast strax innan jag tog tag i saken, slogs det upp en hel del i medierna om det där med att Facebook lagt in i avtalet att de ägde ALLT man lade upp och ALLA uppgifter man uppgav. Grundaren "skröt" med att de hade lagt det ganska långt ned i avtalet, eftersom de visste att folk oftast inte orkar läsa allt. Häpp. Då fick det vara. När jag sedan funderade på att kanske kika på Instagram, fick jag veta att det ägdes av Facebook. Tack, men nej tack. För ett tag sedan ville min vän Cherry att jag skulle skaffa Snapchat. När jag och min chef var på Svalbard i vintras, visade en av de andra expeditionsdeltagarna oss lite hur Snappis funkar och när Cherry då föreslog att jag skulle skaffa det, tänkte jag att det i alla fall inte kunde skada att åtminstone titta på avtalet. Jag hade inte kommit långt förrän jag stängde ned sidan och bestämde mig för att inte heller Snappis är något jag ger mig i kast med. Anledningen? Enligt användaravtalet ger man Snapchats ägare rätt att i vilket sammanhang som helst och på vilket sätt de än väljer, använda det material man laddar upp - och man själv får ingen ersättning för det. Tack, men nej tack.
 
Någon gång i maj när jag hade en av mina sämre dagar, bestämde jag mig för att titta på användaravtalet för Facebook. Kanske hade jag varit för hård i min dom mot dem? Fast enda anledningen till att jag överhuvudtaget övervägde att skaffa Facebook trots allt, var för att man blir ganska utanför om man inte har det. Allt ska ske via Facebook. Exempelvis novellantologin #Älskanoveller. De hade skapat en Facebookgrupp och precis i början fick jag ett mail från den som skapat gruppen eftersom hon inte hittade mig där. Jag förklarade att jag inte hade Facebook och inte heller tänkte skaffa det. Då lovade hon att hålla mig uppdaterad om det som diskuterades där. Jag hörde inget. Inte förrän det bara var kanske ett par, tre veckor innan boken skulle tryckas. Då hade en på förlaget insett att jag inte var med i gruppen. Jag förklarade återigen varför och då åtog sig en annan i gruppen att hålla mig informerad om saker som diskuterades där. Fast då var det för sent.
 
 
Visst, jag får stå mitt kast som inte skaffar ett sådant konto, men det känns ändå fel att vi som väljer att inte ha något sådant konto, på sätt och vis blir utstötta. Varför måste allt ske via Facebook? Hur som helst, jag läste i alla fall avtalet, men ganska snart slutade jag läsa och tackade för mig. De är ju värre än Snappis! Inte nog med att man ger dem rätt att använda allt man lägger upp där hur de vill och i vilka sammanhang som helst utan att man själv får kompensation, man ger dem också rätt att sälja vidare denna rätt till andra. SÄLJA VIDARE. Och jag får fortfarande ingen ersättning? Det kan jag dessvärre inte gå med på, även om de troligtvis inte skulle bry sig om det jag lägger upp.
 
Så ja, jag är nog den tråkigaste flickan i stan. Kanske till och med i landet? Aja, då får jag vara det. Synd bara att man som sagt hamnar utanför i så många sammanhang. Jag kan bara hoppas att samhället blir mer förstående för att inte alla väljer att ansluta sig till Facebook.


Dagens citat:

"Mina idéer kommer vanligtvis inte när jag sitter vid skrivbordet utan när jag lever livet."
(Anais Nin)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!