Jessicas grotta

Våra två lejon har rätt så olika personligheter. Ninjan är väldigt busig, nyfiken och allmänt vild. Och jobbig. Han har olika perioder där han försöker driva oss till vansinne. Ett tag skulle han bita oss i tårna när vi låg i sängen. I skrivande stund ska han bita oss i tårna oavsett var vi är - när man står och lagar mat, när man sitter i soffan och tittar på TV ... Fåntratten däremot är ganska skygg, kelen och ibland även lite nyfiken - fast ytterst försiktig. Han skräms lätt av olika ljud och även om han har börjat känna sig mer trygg med mig och älsklingen, händer det fortfarande att han springer iväg när vi försöker klappa honom. Och hålla honom i famnen är det knappt tal om. Då brukar han få panik, förutom de gånger då han är extremt kelen. Då funkar det att hålla honom i famnen kortare stunder.

 

De gånger vi bjuder hem folk, brukar Fåntratten springa och gömma sig eftersom han är så pass skygg mot främmande som han är. Vissa accepterar det, medan andra hela tiden ska ropa på honom, leta efter honom och försöka locka på honom. Trots att vi ber dem att sluta och bara låta Fåntratten vara, fortsätter de. Dessa personer har svårt att förstå att Fåntratten inte är som andra katter. Att det inte hjälper att locka på honom. Att han blir mer stressad av att deras uppmärksamhet ständigt är riktad mot honom.

 

 

Sedan våra båda killar blev våra nya familjemedlemmar för snart två år sedan, har vi lärt oss att om man låter Fåntratten vara - man låtsas helt enkelt inte om honom - kommer han efter en stund om han känner att det känns tillräckligt tryggt. Och om han kommer, kan man säga hej en gång men sedan låta honom vara ifred. Då är chanserna stora att han bestämmer sig för att komma närmare. Kanske till och med leka.

 

Alla djur - precis som vi människor - är olika. Ninjan kan man göra nästan vad man vill med och han älskar när det kommer hem nytt folk. Fåntratten blir bara rädd och stressad. Att då försöka tränga sig på en sådan katt gör det hela bara värre. Till viss del kan jag själv känna igen mig i Fåntratten. Just nu har jag själv problem med folksamlingar och att träffa (framförallt prata med) nya människor. Jag tenderar att bli stressad och få panikångest i sådana situationer, även om jag gör vad jag kan för att jobba bort det. Det bästa andra kan göra då, är att låta mig vara i fred. Låta mig ta den tid jag behöver för att känna mig tillräckligt trygg och säker för att våga ta steget och närma mig andra. De gånger folk (som jag inte riktigt känner) envisas med att hela tiden prata med mig, blir jag tyvärr stressad och får panikångest.

 

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Att man helt enkelt får backa några steg - både när det gäller människor och djur - om man märker att mottagaren är skygg, rädd, blyg etc. Inte hela tiden vara på och ständigt söka dennes uppmärksamhet. Visst, för vissa kan det kanske vara bra, men risken finns också att det bara kan bli värre. Det är bättre att låta denne ta den tid den behöver. Det har vi gjort med Fåntratten och oftast är han den mysigaste och keligaste katten tillsammans med mig och älsklingen.

 

Förstod du vad jag menade, eller blev inlägget för flummigt?

Dagens citat:

"Att inte ta sina tankar alltför allvarligt är en andlig övning som jag varmt rekommenderar."
(Eckhart Tolle)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie