Jessicas grotta

Jag är en rutinmänniska av stora mått. Jag ääälskar rutiner. Visst, ibland kan vissa rutiner få mig att må dåligt (eftersom vissa rutiner tenderar att locka fram känslan "består inte mitt liv av mer än det här?"), men då försöker man bara att ändra sina rutiner! Nej, att ändra rutiner är inte helt enkelt, men det går. Man får bara vara envis. Hur som helst, jag känner mig tryggast med rutiner - när jag vet vad jag har att förvänta mig. Förändringar gör mig nervös.

 

En vardaglig rutin som jag har är att jag har min nyckelknippa i ena jackfickan och i den andra jackfickan har jag övriga saker, såsom mitt pendlarkort, mp3-spelare och lypsyl. Dessa saker hamnar alltid i samma ficka. ALLTID. Jag behöver aldrig fundera över vilken ficka nycklarna ligger i, utan handen far instinktivt ned i rätt ficka och vips, så håller jag i nyckelknippan.

 

Även om jag älskar sommaren, har jag nu insett att den kan vara lite farlig också. Tror du mig inte? Ha! Då ska jag berätta följande för dig.

 

Det var en dag i slutet av maj. Strax innan jag och älsklingen skulle bege oss av hemifrån för att åka till respektive arbetsplats, skulle jag putsa till mina glasögon. Dock bestämde de sig för att gå sönder. Eller, det var en liten del som lossnade och det har den förvisso gjort tidigare, men då har jag snabbt och enkelt kunnat laga det med superlim. Nu vägrade emellertid mina glasögon att bli lagade och efter att ha stått och kämpat en stund (tyvärr lite för lång stund), fick glasögon och superlim åka ned i väskan. Tur att jag har kvar mina gamla glasögon, för dessa använder jag som reserv när det behövs. Hur som helst, vi kom iväg lite sent hemifrån, men jag hann ändå med tåget. När jag sedan satt på tåget och skulle visa mitt pendlarkort för tågvärden, kunde jag inte hitta kortet i den fickan som den alltid ligger i. Den låg inte heller i andra fickan. Lite skamset sade jag förbryllat till tågvärden att jag inte kunde hitta kortet och dök genast ned i väskan. Kortet måste ju finnas där någonstans! Tågvärden blev genast bekymrad å mina vägnar och sade att för hans del var det lugnt, för han visste ju att jag alltid har mitt månadskort. Däremot blev han orolig för att jag kanske hade tappat kortet. Han sade att jag kunde leta efter kortet i lugn och ro, så kunde vi ta det sen.

 

 

Tågvärden gick, men trots att jag fortsatte att febrilt leta efter det, kunde jag inte hitta kortet någonstans. Vad tusan?! Jag tänkte efter. Senaste gången som jag hade hållit kortet i min hand var dagen innan när jag stigit ombord på bussen när jag skulle åka hem från stationen. Dagen innan hade det varit förskräckligt varmt och därför hade jackan fått hamna i min tygpåse. Samtidigt hade jag pratat i telefon. Det innebar således att jag inte hade stoppat ned kortet i jackfickan utan ... Aha! Jag måste ha stoppat kortet i jeansfickan på de jeans som denna morgon låg kvar där hemma. Åtminstone hoppades jag det, men hade hela dagen en svag oro för att jag kanske hade tappat kortet trots allt.

 

Hur slutade det då? Lyckligtvis låg kortet kvar i de där jeansen som låg hemma. Jag har i skrivande stund ännu inte träffat på tågvärden från den morgonen och har alltså inte kunnat berätta den goda nyheten om att kortet inte är borttappat. Jag är i alla fall väldigt tacksam över att jag inte tvingades betala någon extra avgift för att jag inte kunde visa upp ett giltigt kort. Jag är tacksam över att denna tågvärd vet att jag vanligtvis har ett giltigt månadskort. På det sättet är det skönt att man pendlar dagligen och därför blir igenkänd av tågvärdarna. Det underlättar i sådana här situationer.

 

Dock var detta ett tydligt bevis på att jag INTE ska göra några avsteg från min rutiner. Nästa gång jag får för mig att göra detta, ska jag tänka på den här händelsen. Då kommer jag garanterat på andra tankar.

Dagens citat:

"Det kommer en tid när du tror att allt är slut. Det kommer att vara början."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie