Jessicas grotta

När är det dags att ge upp?

Jag har skrivit om det här tidigare - mina funderingar kring hur länge man ska försöka hålla en kontakt vid liv när den andra parten inte tycks vara intresserad - men den här gången smärtar det mig ännu mer, då det handlar om en närstående som inte tycks ha något intresse av kontakt.
 
De senaste åren har det bara varit jag som tar spontana kontakter. Jag har ringt eller sms:at för att fråga hur det är med personen. Visst, våra samtal har oftast slutat med att jag blivit irriterad på denne av olika anledningar, men trots det har jag ändå inte velat ge upp. Förr hade vi en riktigt fin kontakt och vi stod varandra nära. Nu vet jag knappt vad som händer i personens liv. Vilka intressen personen har.
 
För ett tag sedan funderade jag på vår relation och insåg att det som sagt endast varit jag som hört av mig till personen spontant. De enda gångerna personen hört av sig till mig, har varit när denne behöver hjälp eller liknande. Inte för att fråga hur jag mår (även om det kan komma som hastigast när vi ändå pratar). Det händer också ganska ofta att personen inte svarar på mina sms eller mail. Trots det, förväntar sig personen (emellanåt känns det som om denne nästan kräver det) att jag ska ställa upp på vissa saker. Att jag ska komma på besök för att se än det ena, än det andra som personen införskaffat eller när personen gjort förändringar i sitt hem. Fast att komma och besöka mig är inte intressant. Jag bor ju i Falkenberg och personen bor i Malmö och jag vet ju hur tråkigt personen tycker det är att åka tåg ensam så länge (cirka 2,5 timmar, enkel väg).
 
 
Ja, jag låter nog lite bitter och det ber jag om ursäkt för. Jag är bara så himla ledsen över att det blivit så här. Jag menar, det är ju uppenbart utifrån vad jag skrivit ovan att personen egentligen inte har något intresse av att ha kontakt med mig? Jag inbillar mig nämligen att om man verkligen vill ha kontakt med någon, då hör man av sig åtminstone då och då. Det är i alla fall vad jag gör. Om jag inte är intresserad av att umgås med en viss person, då hör jag inte heller av mig. I min värld är detta enkel logik.
 
Men när ska man då ge upp? Tyvärr är det vad jag har gjort med den här personen, fast det verkar inte som om personen reagerat på att jag plötsligt inte hör av mig mer. Kanske ännu ett bevis på att vår relation är dömd att rinna ut i sanden? Av olika anledningar vill jag inte detta, men just nu orkar jag inte vara den som alltid tar initiativ. Alltid den som hör av mig och frågar hur det är. Alltid den som åker och hälsar på. Förr, när jag bodde i Mälardalen och kom ungefär en gång i månaden, tyckte personen inte att detta var tillräckligt ofta. Personen brukade också alltid fråga innan jag ens hunnit anlända till Malmö, när jag skulle komma och hälsa på nästa gång.
 
 
 
Förlåt för att detta inlägg blev en aning bittert. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig min frustration och ventilera mina funderingar. Frågan kvarstår dock. Hur länge ska man kämpa med en relation, när den andra parten inte visar någon form av intresse alls? Är jag småsint som slutar kämpa?
 
Jag förstår att jag borde prata med personen ifråga för att reda ut det hela. Förklara hur jag känner och ser på saken. Kanske kan vi komma fram till en lösning. Kanske kan jag få svar på mina frågor. Tystnad löser i alla fall inga problem.
 
Hur skulle du ha gjort? Har du upplevt något liknande?


Dagens citat:

"Skulle den som fått den yttre möjligheten att förverkliga sitt innersta öde ta risken att ej nå fram bara därför att han ej velat kasta allt annat?"
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: relationer, vänskap;
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: