Jessicas grotta

Hon vet inte hur många gånger hon har snubblat nedför den här vägen. Alltför många, tänker hon flyktigt samtidigt som hon ruskar på huvudet som för att komma undan tankarna. Fast det borde hon vid det här laget veta att hon inte kan. Det har hon aldrig kunnat.

 

 

Om hon ändå skulle ta och... Nej, hon har varit där förut. Hon vet att den stigen inte leder till något gott. Och om hon inte gör sig själv illa, kommer hon definitivt att göra sina nära och kära illa. Kanske inte fysiskt, men åtminstone mentalt. Mentala sår gör mer ont än fysiska. Det vet hon. Det borde hon veta vid det här laget.

 

Fast å andra sidan ...

 

Hon låter tanken sjunka in. Tillåter sig själv att bekanta sig med tanken. Vrida och vända på den.

 

 

Varför inte? Varför fortsätter hon att göra motstånd när det ändå inte finns någon mening med det? Alla stigar leder ju ändå hit till slut. Det vet hon. Det borde hon veta vid det här laget. Är det inte bättre att sluta kämpa emot och bara låta det komma? Acceptera verkligheten för vad den är? Kanske kan allt bli bättre? Kanske kan hon bli bättre? Kanske kan hon bli mer älskad? Mer omtyckt? Mer eftertraktad? Mer åtråvärd?

 

Tårarna stiger i hennes ögon när hon låter tanken tänkas till slut. Hon vill det så fasligt gärna. Hon vill vara bra. Tillräckligt bra. Hon har försökt på alla sätt och vis - förutom det - men hittills har inget funkat. Allt blir bara fel ändå. Men om hon... Kanske...

 

Den förnuftiga sidan är genast där och viftar frenetiskt med armarna. Nej! Hon får inte! Hon vet vad det kommer att leda till. Varför utsätta sig för det? Utsätta sina nära och kära för det? Om hon väljer att gå längs den stigen, kommer det inte finnas någon återvändo. Allt kommer vara slut. Är hon verkligen beredd på det? Beredd på att behöva offra sig själv?

 

Hon ger sin förnuftiga sida en ordentlig smocka och njuter av tystnaden som följer. Tänker. Väger fördelar och nackdelar mot varandra. Kommer fram till att hon vid närmare eftertanke inte har något att förlora. Vad kan bli sämre eller värre än det här? Se bara på vad det har blivit av henne! Hon är inte värd att bli älskad. Hon förtjänar det inte.

 

Hon sluter ögonen och i samma stund som hon gör det, har hon bestämt sig. Det får bära eller brista. Hon tänker i alla fall ge det ett försök. Om allt går som hon vill, kommer hon efteråt vara allt hon inte är nu. Bättre. Snyggare. Värd att bli älskad.

 

Hon ler för sig själv vid tanken och ignorerar knuten i magen som vuxit sig allt större.

Dagens citat:

"När du är hungrig, ät ditt ris; när du är trött, slut ögonen. Dårar kan skratta åt mig, men den vise vet vad jag menar."
(Lin-chi)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie