Jessicas grotta

Aldrig vara tillräcklig

Hon sväljer upprepade gånger. Hårt. Om och om igen. Försöker desperat komma på något annat att tänka på. Komma på något annat hon kan känna.
 
Trots alla de år som gått, tycks hon inte ha lagt känslorna och tankarna bakom sig. Eller, fram tills nu verkade hon i alla fall ha gjort det. Nu råder det endast kaos inom henne. Tårar som ständigt vill ta sig ut. Kramp i magen som får henne att vika sig dubbelt. Mörker som hotar att omsluta henne som en filt.
 
Oavsett vad hon gör - eller inte gör - har frågan som hon slutade ställa sig för så länge sedan, återigen börjar visa sig; Vad skulle de göra? Hade de gjort på det här sättet?
 
Hon vet att det är idiotiskt att ens tänka dessa frågor. Hur ska hon veta det? Hon vet inte vilka "de" är. Har aldrig träffat dem. Vet inte ens hur de ser ut. Fast trots det, har "de" ändå funnits där i bakgrunden hela tiden. Som skuggor som envetet biter sig fast. Vägrar släppa taget. Vägrar låta henne vara ifred. Ständigt detta jämförande - trots att hon inte vet vem eller vad hon egentligen jämför med!
 
Trots det kan hon inte sluta. Det går inte. Om och om igen hör hon sanningen viskas i hennes öra. Du kommer aldrig vara som dem. Du kommer aldrig vara lika vacker, lika rolig eller lika bra. Du kommer alltid att hamna längst ned. I botten. Det är där du hör hemma.
 
 
 
Hon tar ett djupt andetag och blundar. Vill att det ska sluta. Vill kunna vara glad igen. Vill kunna göra saker eller säga saker utan att ständigt fundera över hur "de" skulle ha gjort. Om det hon gör eller säger är bättre. Smartare.
 
Med en nästan ljudlös suck faller hon ihop i en hög på golvet. Det värker oerhört i bröstet. Det känns som om bröstkorgen snart kommer gå i bitar. Som att hon snart kommer falla sönder. Bit för bit.
 
Hon kan aldrig mäta sig med "dem". Det vet hon. Varför kan hon då inte sluta hoppas? Varför kan hon inte bara ... sluta?
 
På grund av rädslan. Den isande rädsla som haft sina klor om henne ända sedan starten. Ända sedan det blev de två.
 
Hon anar att han är besviken. Att han hade förväntat sig mer av henne. Att om han hade vetat att det skulle vara så här, skulle han ha valt annorlunda för alla dessa år sedan. Då skulle han hellre ha valt någon av "dem" - de som betydde så mycket för honom och som har den där speciella platsen i hans hjärta som hon själv aldrig kan få. Som hon aldrig ens kan drömma om att få.
 
Därför att hon är hon. Därför att hon inte är tillräcklig. Därför att hon aldrig kommer att vara tillräcklig.


Dagens citat:

"Ingen av oss är som förr."
(Carlos Ruiz Zafón)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: otillräcklig, ångest;
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: