Att leva med ätstörning

När jag i höstas läste Linn Strömbergs inlägg om hennes ätstörning, rös jag i hela kroppen av igenkännande. I varje fall vad gäller tankarna och "ätstörningens röst". Jag vill kunna skriva att jag är glad över att ha blivit fri från det, men att göra det vore lögn. När jag har mina bra dagar och är glad är allt nästan bra (även om det finns bra dagar då jag behöver kämpa), men det är främst när jag har mina dåliga dagar - när jag är ledsen, stressad eller i övrigt befinner mig i depressionens mörker - som jag är tillbaka på ruta ett. Det är då jag aktivt måste kämpa för att inte trilla dit igen. Antagligen kommer jag behöva kämpa mot det här hela livet.
 
Som jag har sagt flera gånger tidigare gick det aldrig så långt för mig som det gjorde för exempelvis Linn. Fast det var ren tur. Om det inte hade varit för min underbara älskling hade det antagligen kunnat gå ganska illa för mig. Det var han som uppmärksammade mig och stoppade mig från att fortsätta. Ganska länge efter det höll han koll på mig. Han stöttade mig. Att tänka tillbaka på hur nära jag var att falla över kanten är lite läskigt.
 
 
 
Hur är det då under mina dåliga dagar, när ätstörningens röst gör sig hörd? Jag kallar det för röst, fast egentligen är det mer som en känsla av självklarhet som plötsligt dyker upp i huvudet. När jag är stressad kan jag plötsligt börja tänka tankar som Jag kommer må bättre om jag hoppar över middagen idag eller Det skadar inte att strunta i maten idag, för jag har ändå mycket fett på magen och låren eller varför inte den klassiska Jag kommer bli snyggare och vackrare om jag går ned lite till i vikt. Just det här med att försöka vara snygg har varit ett stort komplex för mig, eftersom jag aldrig har ansetts vara snygg eller vacker (tills jag träffade älsklingen). Förutom det händer det också att jag tänker att jag ska använda svält som en bestraffning. Fast inte mot mig. Mot andra. Om jag exempelvis blivit arg på älsklingen för något han gjort eller sagt (spelar ingen roll om det är en liten skitsak), kan jag plötsligt tänka att jag minsann ska straffa honom genom att inte äta något den kommande dagen eller de kommande dagarna.
 
Ha! Den enda skada älsklingen skulle ta av det, är att han skulle bli ledsen för att jag gör så mot mig själv. Den som tar störst skada är givetvis jag själv. Det är min kropp som kommer bli bestraffad. Det är mina organ som riskerar att slås ut. Fast den logiken finns inte när ätstörningens röst gör sig hörd. Den överröstar allt förnuft. Kväver all logik. Nu har jag lättare för att sekunden senare (när tanken väl har landat och gjort sig hörd) tänka ett varv till och inse vad det är jag håller på med. Nej, jag ska inte hoppa över någon middag. Nej, jag ska inte börja mixtra med maten. Jag vet vad konsekvenserna kan bli och jag vill inte hamna där.
 
När älsklingen fick stopp på mitt beteende (2009 eller 2010), hade jag börjat träna allt mer intensivt med Wii Fit. På den tiden fanns det inget gym som jag kunde gå till och tur är väl det. Istället ägnade jag timmar - varje dag - åt att gå igenom så gott som samtliga övningar på Wii Fit, bortsett från yogan. Där blev det bara en och annan övning. Jag blev besatt av att träna bort så många kalorier som möjligt och om jag inte lyckades någon dag med detta, kunde jag bli väldigt arg på mig själv och bestraffa mig genom att äta mindre den dagen. Givetvis kunde jag inte strunta helt i maten, för jag ville inte att älsklingen skulle märka det. Egentligen orkade jag inte träna över en timme varje dag, men jag tvingade mig till det. Vill man vara fin får man lida pin.
 
Jag och mina nyfunna vänner vid Åkulla bokskogar sommaren 2014. Eller, det är nog mer riktigt att säga att de var mer intresserade av att provsmaka mig än att bli mina vänner ...
 
När jag blev medlem hos Strandhälsan tränade jag till en början ganska många pass i veckan och försökte gå ned åtminstone en gång i veckan till gymmet för att springa och träna med annat. Efter ett tag började jag märka hur ätstörningens röst började smyga sig in i mina tankar mer och mer. Genom att träna mer skulle jag kunna få den där snygga kroppen som alla tjejer vill ha. Som alla andra tycker är vackra. Jag skulle kunna bli en snyggare fru åt älsklingen, för visst skulle han bli gladare över det? Han skulle såklart förstå att jag gör det för hans skull och bli glad för att jag anstränger mig så för honom. Passen började mer och mer bli lite av ett tvång. Därför drog jag ned på dem. Jag har börjat gilla att träna, men det ska inte bli till priset av att jag förlorar mig själv. Jag måste ta hand om min kropp. Inte förstöra och bryta ned den. För mig är det viktigt att träningen källs rolig. Inte som ett måste.
 
Det blev ett långt inlägg, men jag ville försöka förklara hur det kan vara att vara drabbad. Kanske blev det inte så djupgående som jag hade hoppats på, men jag hoppas i alla fall att budskapet gick fram. Det gör ont i mig att tänka på alla de - både män och kvinnor - som går runt med sådana här tankar och beteenden. Till vilken nytta skadar vi oss själva?! Inte blir vi lyckligare. Snarare tvärtom.
 
Om du har en närstående som lider av en ätstörning, är mitt råd att du antingen söker professionell hjälp åt personen eller i varje fall försiktigt pratar om situationen med denne. Det kommer inte hjälpa att du tjatar eller enhälligt bestämmer vad personen ska göra. Sådant kan bara förvärra. Det gjorde det för mig.
 
Bland annat kan man besöka Riksföreningen mot ätstörningar: www.abkontakt.se och där få råd och vägledning.


Dagens citat:

"Ingen annan kan skada dig om du inte själv vill det, och du blir aldrig sårad förrän du tycker att du har anledning att bli det."
(Epiktetos)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie