Komplex
Jag är antagligen inte ensam om att ha komplex. Två stora komplex som följt mig genom åren är min mage och - föga förvånande - mina bröst. Eller, snarare bristen på bröst.
Under uppväxten fick jag ganska ofta höra kommentarer från de andra i min familj som avsåg min mage. Den vanligaste kommentaren var "När är det beräknat att du ska föda, haha?" Ett oskyldigt skämt från deras sida, men ändå satte det sig djupt hos mig. Visst, min mage putade ut en del (mer än vad den gör nuförtiden), men vad gör det? Jag hade inga åkommor som berodde på min hälsa och framförallt påverkade min mage inte min hälsa negativt. Man måste trots allt tänka på att det finns ganska mycket organ i och kring denna kroppsdel och därför är det naturligt att magen putar och "korvar sig". Det är viktigt att tänka sig för innan man luftar sådana här kommentarer, för i just mitt fall lade det grunden till den ätstörning som jag senare fick. Dessa kommentarer fick mig att känna mig tjock och jag började fundera ut sätt för att gå ned i vikt.
Med tanke på att både min mamma och min syster är ganska storbystade, kan man tycka att även jag borde ha fått den genen. Men icke. Den genen nobbade mig och jag blev således vad man kallar för "planka". Även detta tyckte de i min familj var väldigt lustigt och väldigt ofta fick jag höra kommentarer även om detta. För att inte visa hur sårande dessa kommentarer var, skrattade jag med. Fast innerst inne började jag avsky mig själv och ville bara gråta. Och inte var det bara hemma som min brist på bröst kommenterades, utan även i skolan fick jag höra ett och annat nedsättande. Vid ett tillfälle blev jag så desperat att jag faktiskt stoppade strumpor i BH:n! Haha! Idag skrattar jag åt det, för det är bara dumt att göra så. Fast då mådde jag så dåligt och ville desperat också vara vacker och snygg. För alla vet ju att stora bröst per automatik innebär skönhet ... Givetvis inte, men det var den bild jag hade. Under flera år gick jag omkring med beslutet om att operera brösten när jag väl blev myndig. Då skulle alla få se att även jag var kvinna! Även jag kunde vara vacker! Tack och lov kom jag på bättre tankar när jag dels läste i tidningar, dels såg på TV om det här med att man faktiskt måste byta ut bröstimplantat med jämna mellanrum eftersom brösten annars kan spricka. Eh ... Tack, men nej tack. Idag är jag tacksam över det beslutet.
Idag påverkar komplexen mig på så sätt att jag helst inte vill se mig själv naken. Jag vet att det sårar älsklingen, men tyvärr har dessa komplex rotat sig djupt hos mig. Dock har min underbara älskling hjälpt mig en bit på vägen. För var dag som går blir dessa komplex mindre. Att läsa LCHFingenjören Mys inlägg om komplex fick mig dock att tänka efter. Vilken nytta finns det med att gå runt och - som My beskriver det - slå på sig själv? Istället för att trycka ned mig själv borde jag faktiskt vara glad och nöjd över att min kropp fungerar som den ska och att jag fysiskt sett är frisk. Dessutom finns det en underbar person i mitt liv som älskar mig för den jag är, men också tycker att jag faktiskt är vacker - även när jag är naken! Varför ska jag tycka annorlunda? Varför ska jag hålla på att slå på mig själv?
Det kommer inte vara lätt, men från och med nu måste det bli ett slut på det här. Inga fler komplex! Livet är alldeles för kort för att man ska gå och må dåligt på grund av någon kroppsdels utseende.
Dagens citat:
"Vad som görs av kärlek sker alltid bortom gott och ont."
(Friedrich Nietzsche)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie