Oro för minsta lilla

Jag minns inte om det var samma sak när jag var yngre och innan jag drabbades av min depression, men jag tror faktiskt inte det. Hur som haver har jag insett att jag oroar mig för allra minsta sak och då menar jag inte någon liten oro, utan den oro jag pratar om tar oftast gigantiska proportioner. Och många gånger slutar det med att jag inte alls hade behövt oroa mig. Jag oroade mig helt i onödan!
 
Du kan kanske tänka dig hur frustrerande det är? Känslan av att man först har gått och oroat sig så att man inte kan tänka på något annat och knappt kan sova. Magen är i uppror och man vill bara försvinna från jordens yta. Och så händer ingenting! Givetvis är det bra att inget dåligt hände, men det känns snopet på något vis när det visar sig att oron var obefogad. Haha, jösses vad knäppt det lät! Fast det är ju sant. Det är så det känns för mig.
 
 
Efter att det har hänt några gånger försöker jag nu varje gång sådan oro börjar bita sig fast, att tänka att jag oroar mig i onödan. Det är inte lönt att gå runt och noja och ha magvärk, eftersom det garanterat kommer att sluta bra ändå. Precis som vanligt. Önskar bara att min hjärna hade kunnat ta till sig det och samarbeta med mig.
 
Jag vet att jag i de situationerna borde tänka på saker som får mig att må bra. Dock är det lätt hänt att man glömmer bort det. Jag jobbar hur som helst på att göra det till en vana att tänka på saker som får mig att må bra och bli glad. För Cecilia Kärvegård har rätt i att det är inte svårare att tänka positiva tankar än negativa. Det handlar bara om vad man är van vid.


Dagens citat:

"Du kanske inte vet vad som händer om du försöker, men om du inte försöker händer ingenting."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie