Jessicas grotta

I ett ärende som min chef hade tidigare i år, där hon var offentlig försvarare, gällde saken smuggling och det var flera misstänkta inblandade. I det ärendet var också en hyrbil från Norge inblandad och det var rätt mycket krångel kring den här bilen. Alla trodde till en början att tullen hade ordnat så att den kommit tillbaka till Norge, men det visade sig sedan att den stod kvar i Varberg och att nyckeln fanns på Tullkriminalen i Göteborg. Med anledning av denna fördömda bil, hade jag och min chef rätt mycket kontakt med en av medförsvararna här i stan - eftersom både hans klient och min chefs klient var inblandade när det gällde den här bilen. Medförsvararen försökte ordna så att bilen kunde hämtas, men jag och min chef var beredda på att själva behöva kontakta bilfirman i Norge och få den hämtad.

 

En eftermiddag ringde medförsvararen till vårt kontor och så snart jag hörde att det var han, trodde jag att det var om bilen som han ringde. Vid det laget hade jag hunnit bli rejält trött på den där bilen som aldrig hämtades, men eftersom jag har problem med att förstå norska, oroades jag mest över att jag nu skulle behöva bli tvungen att ordna med hämtning av bilen. Alltså, att jag skulle behöva ringa till bilfirman i Norge och få till en lösning.

 

 

 

 

Istället inledde medförsvararen samtalet med följande:

 

 

Medförsvararens fråga överrumplade mig kan man säga. Jag minns inte riktigt vad det var han ringde om, men om jag minns rätt var det i alla fall inte om den där bilen. Fast under mina tre år på byrån har ingen av advokatkollegorna till min chef frågat vad jag gör under dagen. Och eftersom frågan var just oväntad, tyckte jag att det lät lite kul. Fast mest var jag lättad över att jag slapp ta itu med den där bilen. Medförsvararen löste det till slut, tack och lov.

 

Det känns som att det ganska ofta händer att när jag har gått och förberett mig på och många gånger oroat mig för något - ett problem eller annat krångel som jag måste ta itu med - brukar det lösa sig ganska smärtfritt. Med andra ord brukar min oro vara helt onödig. Jag försöker påminna mig om det och komma ihåg det i andra sammanhang, även om det ibland kan vara svårt.