Jessicas grotta

Kanske är det enbart jag som "utsätts" för det här, men när jag är i kontakt med personer som är äldre än mig - och då menar jag att dessa personer är mer än tio år äldre än mig - har de en tendens att tala till mig som om jag vore ett barn. Vad är grejen med det?

 

Visst, jag är yngre och hade många gånger kunnat vara deras dotter. Fast det innebär inte att jag automatiskt faktiskt är ett barn. Jag är trots allt 27 år. Okej, det händer att jag kan bete mig lite barnsligt åt, men det brukar jag aldrig göra i de här sammanhangen. De äldre bemöter mig på det här sättet ändå.

 

Är det jag som utstrålar något särskilt? Står det skrivet i pannan på mig att jag mentalt är ett barn, trots att jag utseendemässigt är en vuxen? Eller är det bara de äldre som har problem med att bemöta någon som är så pass mycket yngre än dem?

 

 

Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag är trött på det. När är man tillräckligt vuxen för att ha rätt att bli behandlad som en vuxen? Jag gör vad jag själv kan för att bli betraktad som vuxen, men i de här sammanhangen verkar det inte spela någon roll. Då tycks enbart åldersskillnaden ge de äldre rätt att bemöta mig som om jag vore ett barn.

 

Kanske borde jag sätta ned foten - utan att för den sakens skull vara ohövlig mot de äldre. Jag är trots allt uppfostrad med att visa äldre respekt och bemöta äldre respektfullt. Jag borde nog försöka träna på det där och sluta med att alltid svälja allt. Jag måste lära mig att göra mig förtjänt av titeln "vuxen".

 

Har du samma problem, eller är jag ensam om det här?

Dagens citat:

"Bättre ett ärligt nej än ett falskt ja."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie