Daisypath Anniversary tickers

De skumma Twitter-människorna

Är folk på nätet i allmänhet knäppa? På Twitter finns det i alla fall en hel drös med människor som verkar vara tappade bakom en vagn eller något. Åtminstone om man klickar sig in till kändisars inlägg. Eller så är det bara skådespelaren Ryan Reynolds som har maximal otur att råka ut för dessa nissar. Se nedanstående exempel:
 
 
Ska detta vara roligt? Jag skrattar i alla fall inte, utan tycker mest synd om Ryan Reynolds. Vad är det som driver folk till att skriva sådana här saker? Jag förstår verkligen inte!
 
Återigen vill jag slå ett slag för det här med att tänka hur man själv skulle ha reagerat om man fått exakt samma meddelande. Jag tror nämligen att om rollerna hade varit omvända, skulle detta inte vara lika roligt. Varför ska kändisar behöva tåla detta?!
 
Jag blir så himla ledsen av att folk tycks tro att man kan bete sig hur som helst på nätet. Som om internetbeteende inte kan såra lika mycket som öga-mot-öga-beteende. Är folk verkligen så pass dumma att de tror det?! Eller gör de sig bara till?
 


Dagens citat:

"Jag vill bli den bästa versionen i världen av mig själv."
(Stina Nilsson)


Ha det så bra!
Skumma kramar
Jessie

Är det någon där? (Marian Keyes)

Uppläsare: Rachel Mohlin
 
"Vattenmelonen hade sin Claire, i En oväntad semester handlade det om Rachel och i Änglar hette hon Maggie - alla tre är systrar i familjen Walsh. Nu drar det ihop sig igen. I romanen Är det någon där? får vi möta den förut så vilda och "galna" Anna, den fjärde systern, som skärpt sig och skaffat sig drömjobbet på sminkföretaget Candy Girrrl (med obegränsad tillgång på gratisprover) - och gift sig med drömprinsen, Aidan. Vi får förstås också veta hur det har gått för de tre andra systrarna sedan sist.

Världens bästa jobb och världens bästa man - hur kunde det ändå gå så snett?! Men det gjorde det.

Nedbruten och omskakad ligger hon på soffan hemma hos mor och far i Dublin. Hon är ett vrak i allas ögon men har bara en sak i huvudet: hon måste tillbaka till NewYork! New York betyder allt: hennes lägenhet, drömjobbet - och världens bästa man och make, Aidan. Men inget är sig längre likt i Annas liv...

Tillbaka på Manhattan - och ruta ett - är det inte bara de fysiska och själsliga ärren som gör återkomsten komplicerad utan också det faktum att Aidan verkar ha försvunnit.

Är det dags för Anna att gå vidare i ny relation - är det över huvud taget möjligt? Frågorna tornar upp sig, men en brokig skara av olycksbröder - och systrar - två födslar och ett helknäppt bröllop verkar för att få henne på rätt köl igen."
 
 
 
 
Jag har tidigare läst två av Marian Keyes böcker om familjen Walsh; Änglar (som handlade om Maggie) och Hemligheten på Mercy Close (som handlade om Helen). I Är det någon där? handlar det den här gången om Anna.
 
Boken är uppdelad i tre delar, där man i första delen sakta men säkert får veta vad som hänt. Den delen är bokens styrka och den del jag tyckte bäst om. För trots att Marian Keyes skriver på ett mycket underhållande sätt, kändes andra delen mest som en tråkig och väldigt lång transportsträcka. Den delen hade med fördel kunnat kortas ned betydligt. Även om bokens tredje och sista del inte var lika spännande som den första, var den betydligt bättre än del två, även om den kanske var lite väl sockersöt mot slutet.
 
Är det någon där? är egentligen en mycket sorglig historia, men tack vare Marian Keyes ständiga humor blir den inte så mörk som den annars hade kunnat bli. Jag tycker om att Marian Keyes skildrar Annas känslor och reaktioner på ett realistiskt sätt. Jag gillar att karaktärerna inte alltid handlar "rätt" och så som man kanske förväntar sig att någon ska göra. Det gör att karaktärerna blir mer mänskliga.
 
Jag vågar inte säga mer eftersom det finns en risk för att jag avslöjar för mycket då, men Marian Keyes lyckades väcka en hel del känslor inom mig under lyssnandets gång och fick mig även att känna med Anna. Jag önskar att varken jag eller någon jag känner ska behöva uppleva det Anna tvingades göra.
 
Trots det tunga ämnet är detta en lättsam bok som inte kräver något särskilt av läsaren. En behaglig avkoppling helt enkelt.
 
Det här ljudboksexemplaret har jag lånat på Falkenbergs bibliotek.


Dagens citat:

"Det är när vi ger, som vi får."
(Franciskus av Assisi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Fegen-sjön och Kummeludden

Under sommaren som var, besökte jag och älsklingen Fegen-sjön vid ett par tillfällen. Dels ensamma, dels med mina föräldrar. Utifrån vad jag läst, lät det som om man kunde promenera runt sjön vid vattnet, men när vi var där med mina föräldrar och försökte gå en bit, insåg vi att om vi skulle ta oss runt sjön, var vi tvungna att promenera genom ett bostadsområde. Inte riktigt vad jag hade föreställt mig, men men.
 
Det fanns en väldigt gullig berättelse om gumman och krukan som finns vid hennes fötter.
 
 
 
Vad som däremot inte var en besvikelse var det gravfält från järnåldern som finns vid sjön (vid Kummeludden närmare bestämt). Det var lite spännande att gå runt och titta och veta att man betraktade ett så pass gammalt gravfält.
 
 
 
 
 
När vi besökte Fegen-sjön den andra gången, var som sagt med mina föräldrar och då fick både älsklingen och min mamma en liten pratstund med fåren som sprang runt i hagen. När jag försökte prata med dem bemöttes vi enbart av tystnad, vilket fick övriga i sällskapet att brista ut i skratt. Dock var dessa får inte heller särskilt intresserade av att bli filmade och sprang således iväg så snart jag fått till inspelningsfunktionen på kameran. Just min tur. Jag tror att de tyckte särskilt illa om just mig? Dock gick de med på att bli fotograferade.
 
 
 
 
Att ta sig till gravfältet är faktiskt inte det lättaste. Antagligen skulle vi ha missat det om vi inte hade använt GPS:en, vilket är synd.


Dagens citat:

"Det enda absolut verkliga under din resa är det steg du tar just nu."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jobblista

För ett tag sedan hittade jag en ganska rolig lista hos Atilio som handlar om ens jobb. Så nu tänker jag äntligen ta mig tid att besvara den. Ska bli spännande att se resultatet. ;-) Då kör vi!
 
 
1. Vad ville du bli när du var liten?
Jösses ... Vad ville jag INTE bli? Nåväl, jag ville i alla fall bli bland annat sångerska, skådespelerska, veterinär och lärare. Tror att det var redan på lågstadiet som jag bestämde mig för just lärare.

2. Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Tonåring ... Hmm ... Fram till vårterminen i åttan (då var jag ca 14,5 år) ville jag som sagt bli lärare. Fast under den våren (vågar inte räkna ut vilket årtal det var, haha!) kände jag mig inte lika säker på val av yrke. En i klassen som sporadiskt pratade med mig (när ingen annan var i närheten och såg förstås) föreslog att jag kunde bli advokat, med tanke på vilka bra betyg jag hade. Just då var jag väldigt anti mot just advokater, i och med att jag inte förstod hur Peter Althin kunde försvara Anna Lindhs mördare (vilket jag förstår idag), så advokat var inget alternativ. När jag tog upp saken med min pappa föreslog han advokatens motsats - åklagare.
 
Kort och gott: Under halva tonårstiden trodde jag att jag skulle bli lärare och under den senare halvan var jag övertygad om att det var åklagare som jag skulle utbilda mig till.

3. Vilka var dina bästa / sämsta ämnen i skolan?
Jag tolkar bästa resp. sämsta ämnen som de ämnen man tyckte bäst resp. minst om. Om man ska gå efter vilka betyg jag fick, kommer listan i så fall se annorlunda ut. Dessa ämnen förändrades dock genom åren, så jag listar dem efter högstadiet samt gymnasiet.
 
Högstadiet
Bästa ämnen: Svenska, musik (så länge ingen annan hörde mig sjunga), franska och syslöjd.
 
Notering: Jag gillade svenska och musik, men läraren tycktes ogilla mig (han erkände vid ett utvecklingssamtal att han ständigt letade efter brister hos mig), så jag hade inte direkt några varmare känslor för läraren.
 
Sämsta ämnen: Engelska, gymnastik, matematik och NO.
 
Gymnasiet
Bästa ämnen: Svenska, musik/kör (så länge ingen annan hörde mig sjunga), rättskunskap, psykologi, geografi  och franska.
 
Sämsta ämnen: Engelska, gymnastik, matematik, filosofi och internationella relationer.
 
 

4. Vad gjorde du efter gymnasiet?
Året ditekt efter gymnasiet studerade jag retorik (grundkurs och sedan fortsättningskurs vid Lunds universitet). Därefter blev det en termin med två juridiska distanskurser. Halvåret därefter var jag arbetslös, men hösten 2010 kom jag in på paralegalutbildningen och tog min paralegalexamen sommaren 2012.

5. Vilket var ditt allra första jobb?
Räknas praktik in? För min allra första prao/praktik var på Bellevuegårdsbiblioteket i Malmö (våren 2004 om jag inte minns fel).
 
Mitt första (och enda) sommarjobb var som fastighetsskötare (typ?) på Stena Fastigheter, sommaren 2007.
 
Mitt första "riktiga" jobb var på Hyresnämnden. Där jobbade jag från juni 2012 till juni 2013 (blev nästan exakt ett år, var nog bara en vecka ifrån).

6. Vad har du haft mer för yrken?
Haha! Okej, för att det här svaret inte ska bli alltför tråkigt (för jag har ju inte haft särskilt många jobb i mitt 27-åriga liv), räknar jag även med de praktikplatser jag haft (men räknar inte upp jobben ovan).
 
Två veckors praktik i djuraffär, en månads praktik i matbutik, tre månaders praktik på tingsrätt, tre månaders praktik på åklagarkammare samt ungefär ett års arbete på hyresnämnden.
 
 

7. Vad går ditt nuvarande jobb ut på?
Vill du ha den långa eller korta versionen?
 
Den extremt korta versionen: Att finnas till hands för min chef.
 
Den något längre versionen (men ändå i korta drag): Främst sköter jag det administrativa på kontoret, såsom hantering av inkommande post från klienter, privatpersoner, myndigheter m.m., svarar på diverse inkommande samtal, har kontakt med myndigheter m.fl. i olika sammanhang, bokar in klientbesök, förhandlingar m.m., upprättar förslag på yttranden, kostnadsräkningar, skrivelser m.m., beställer kontorsmaterial vid behov, sköter den löpande redovisningen (noterar inkommande och utgående betalningar). Etc. Utöver det hjälper jag min chef med diverse privata ärenden när hon behöver det. Och om hennes hund är på kontoret medan hon själv är på förhandling, får jag agera hundvakt.

8. Vilka är dina starka / svaga sidor på ditt jobb?
Starka sidor: Oavsett hur jag själv mår, försöker jag alltid se till att svara så trevligt jag kan i telefon samt ha ett trevligt bemötande. Jag gör alltid mitt allra bästa på jobbet. Bortsett från några få undantag, ser jag till att alltid komma till jobbet och vara här i tid.
 
Svaga sidor: Jag har blivit mindre stresstålig sedan min depression (men jag jobbar på det). Att boka in möten och förhandlingar så att chefen blir nöjd är svårt. Att säga ifrån till babbliga klienter - framförallt när jag inte har tid att lyssna på deras livshistorier.

9. Nämn något som du är extra stolt över att ha gjort i ditt jobb?
Tyvärr tror jag inte att det finns något på mitt nuvarande jobb som jag är extra stolt över. Inget som jag kan komma på i dagsläget.

10. Vad skulle du vilja jobba med om du inte hade det yrke du har i dagsläget?
Domstolshandläggare, åklagaradministratör eller författare. Just nu är det dessa yrken som ligger mig varmast om hjärtat. Jag ser fram emot den dagen jag kan jobba med något av dem.

11. Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Advokatsekreterare. Jag känner inte att jag passar för det här jobbet, men jag är i alla fall tacksam över att ha ett jobb. Det är inte alla som har den turen.

12. Vad gör du om fem år?
Om fem år skriver jag definitivt mer regelbundet och har även fått en del manus publicerade, samtidigt som jag jobbar på domstol eller åklagarkammare.
 
 
Hur skulle din egen lista se ut? :-)


Dagens citat:

"Tiden är alltid lång för barnet som väntar – på julen, på nästa sommar, på att bli vuxen. Lång också när det ger hela sin själ åt varje ögonblick av en lyckodag."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

För mycket tacksamhet?

Jag försöker alltid visa min tacksamhet när andra gör något snällt mot mig. Jag tackar älsklingen när han ger mig komplimanger och tackar andra när jag får presenter eller liknande. Frågan är bara när det är tillräckligt och när man går över gränsen för att visa sin tacksamhet?
 
Jag har genom åren inbillat mig att jag har lärt mig att läsa av andra människor - jag kan känna av ifall de inte vill ha mig i närheten eller när de förväntar sig att jag ska reagera på ett visst sätt. Visst, ibland har jag misstolkat, men vad då? Även solen har sina fläckar. ;-)
 
 
Att tacka för en present en gång borde väl vara tillräckligt? Jag kan tycka det, fast ibland blir jag osäker och då händer det att jag upprepade gånger tackar (naturligtvis inte på raken). Men kan det bli för mycket? Kan mottagaren av dessa tack känna att det räcker? Hur skulle jag själv reagera om jag gav någon något och personen gång på gång tackade eller visade sin tacksamhet? Skulle jag till slut tröttna?
 
Naturligtvis blir jag glad om personen som får något av mig blir glad och visar det, men samtidigt kan jag känna att det också kan bli för mycket om personen upprepade gånger tackar för något. Då kan jag istället känna att personen kanske endast gör sig till. Å andra sidan, om någon verkligen är tacksam över något borde personen få visa det. Det kan ju sända fel signaler om man visar att personens tacksamhet inte är välkommen. Fast var går gränsen?
 
Är all tacksamhet okej, eller kan det som sagt bli för mycket? Vad tycker du?


Dagens citat:

"Instrumentets brister avspeglar inte dess användare."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Uppmuntran i vardagen

När jag nu senast var uppe i Stockholm och umgicks med mina två vänner Hanan och Cherry, upptäckte jag en mycket trevlig överraskning när vi var ute och handlade i city.
 
Vi sprang in till Pralinhuset på Drottninggatan, eftersom jag var på jakt efter en födelsedagspresent till min syster. Jag brukar alltid försöka att besöka Pralinhuset när jag är i Stockholm, då jag tycker att deras chokladfigurer är så fina och de brukar ha spännande chokladkakor. Hur som helst, när jag hade plockat på mig det jag skulle ha och sedan betalt för detta, stod jag och väntade på att kassörskan skulle slå in det jag handlat. Det var först då jag upptäckte detta:
 
 
 
Hur gulligt är inte det?! Dock var ju som sagt det lustiga att jag inte upptäckte det medan jag betalade, utan först efteråt. Men upptäckten gjorde mig varm i kroppen. Tänk vilken glädje och uppmuntran ett sådant här litet budskap kan skänka en i vår stressade vardag. Vi behöver fler sådana här små meddelanden. Jag hoppas att fler företagare uppmärksammar detta och tar det till sig. Även vi "vanliga" människor kan bli bättre på att visa vår uppskattning gentemot varandra i vardagen och inte endast på speciella dagar. Se bara hur glad jag blev av att läsa ett kärleksfullt meddelande som någon hade lämnat på ett Öresundståg! Jag försöker själv att göra liknande med jämna mellanrum, men jag kan definitivt bli bättre på det.
 
Vårt samhälle behöver mer kärlek och uppskattning. Så är det bara.


Dagens citat:

"Där hatet gror, låt mig så kärlek."
(Joann Davis)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Mer musuk åt folket!

När vi senast åkte bort till Ullared, var tanken att vi dels skulle besöka Gekås, dels springa in till NetOnNet. Dock var det en så förskräckligt lång kö in till Gekås, så vi struntade att gå in dit och besökte därför endast NetOnNet. Det var då jag såg den här skylten:
 
 
 
Kanske är det bara jag som är mindre vetande, men vad tusan är "musuk" för något? Är det någon nymodighet som vi äldre (80-talister och äldre) inte förstår oss på? Eller är det ett internt skämt? Utländskt?
 
Att det skulle röra sig om något så oskyldigt som att Tryckfels-Nisse varit i farten vill jag inte tro. Nej, det skulle göra det hela så mycket tråkigare.


Dagens citat:

"Ögonen är blinda. Man måste söka med hjärtat."
(Antoine de Saint-Exupéry)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Är bloggen död som fenomen?"

Bokbloggsfråga: Vad anser du – är bloggen död som fenomen? Har de sociala medierna tagit över eller är det snarare så att de sociala medierna bara är ett komplement till bloggen? Vilka är dina upplevelser och erfarenheter av att vara bokbloggare och att läsa bokbloggar?
 
Då jag inte är en bokbloggare, kan jag inte svara på delen om erfarenhet av att vara bokbloggare (jag har ju endast minst ett bokomdöme i veckan på bloggen), men i övrigt ska jag göra ett försök, utifrån mitt eget perspektiv.
 
Nej, jag anser inte att bloggen är död som fenomen. Det känns som om det aldrig tidigare har funnits så många bloggar som det gör nu. Nuförtiden har nästan var och varannan människa en blogg. Jag själv har tre. Blogg är ett relativt enkelt sätt att dels nå ut med sina åsikter och erfarenheter, dels uppdatera nära och kära (som man kanske inte har daglig kontakt med) om vad som händer i ens liv. För egen del är den här bloggen ett sätt för mig att skriva av mig olika tankar och känslor som dyker upp med jämna mellanrum - och så har älsklingen något att läsa förstås.
 
 
 
När det gäller de sociala medierna, anser jag att de enbart är ett komplement till bloggen. Oftast har man ett begränsat antal tecken som man kan använda på sociala medier (kanske främst på Twitter - där jag är relativt aktiv nuförtiden) - vilket man inte har på sin blogg. Jag själv brukar därför använda Twitter som ett sätt att locka fler till min skrivblogg, genom att lägga upp länkar till mina olika inlägg eller videoklipp på YouTube.
 
Jag har förvisso dragit ned på bokbloggsläsandet (ett tag följde jag alldeles för många), men det verkar gå rätt bra för de bokbloggar som jag följer. För författare kan bokbloggare vara ovärderliga, då man genom dem kan nå ut till en stor mängd boknördar och på så vis sprida sina böcker. För boknördar är bokbloggar ett bra sätt att upptäcka böcker som man kanske inte skulle upptäckt annars. Och så får man ett hum om ifall boken kan vara värd att ge sig kast med eller ej.


Dagens citat:

"Det är när vi förlåter som vi blir förlåtna."
(Joann Davis)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Hets kan se ut på olika sätt

För ett bra tag sedan såg jag det här inlägget på Twitter:
 
 
 
Jag läste aldrig artikeln, men min spontana tanke var "Jaha? Än sen?" För min del hade räckt att få veta att det är en tioårig pojke som är först ut med att recensera den nya Harry Potter-boken. Varför är det viktigt att poängtera att han läste ut den på 59 minuter? Visst, pojken är kanske stolt över det, men sedan när blev bokläsning en tävling? Spelar det någon roll hur snabbt om man läser en bok? Är inte det viktigaste att man faktiskt läser och tillgodogör sig innehållet?
 
Jag vet, antagligen gör jag en höna av en fjäder. Fast jag kan inte rå för att jag blir irriterad över att det anses viktigt att poängtera hur snabbt pojken läste klart boken. För mig känns det som om DN på något sätt säger "Oj, en tioåring klarade av att läsa den på 59 minuter - gör du?" Alla läser olika snabbt. Exempelvis läser jag mycket långsammare än älsklingen och om det är engelska texter behöver jag ytterligare en stund på mig för att vara säker på att jag tagit till mig innehållet. Jag skulle inte klara av att läsa Harry Potter-boken på 59 minuter. Så nej, jag - som är 27 år - slår inte den här tioåringen i snabbläsning. Dock spelar det ingen roll för mig. Jag tar den tid jag behöver för att läsa de böcker jag vill läsa. Fast jag kan tänka mig att det finns de som kan börja jämföra sig med den här tioåringen och känna sig dåliga då de kanske inte själva klarar av att läsa ut boken på knappt en timme. Jag skulle antagligen ha gjort det i den åldern. När jag var i 12-årsåldern kände jag något liknande när jag upptäckte en bok på skolbiblioteket som hade skrivits av just en 12-åring. Men givetvis kan det enbart vara jag som är extra känslig och jämt och ständigt jämför mig med andra. Vad vet jag.
 
Vad är det då jag vill ha sagt? Visst är det kul för den här killen att han lyckades läsa ut boken så snabbt - det är kanske första gången han åstadkommer något sådant. Fast vad är det DN egentligen vill ha sagt med att poängtera hur lång (eller snarare kort?) tid det tog för honom att läsa boken? Är boken för dåligt skriven och att det är därför en tioåring kan läsa den så snabbt? Är 59 minuter ett mått på någon form av begåvning eller duglighet och om man inte klarar av att läsa boken på så kort tid - är man i så fall dålig? Skulle de ha skrivit ut tiden om en vuxen läst ut den på tio minuter? Om en tioåring läst ut den på sju dagar?
 
Vissa fakta är viktiga att ha med. Andra kan vara mindre viktiga och kanske passa bättre som någon form av kuriosa.
 
Dina tankar?


Dagens citat:

"Klargör ditt sinne, rena ditt hjärta, helga ditt liv – det är det snabbaste sättet att förändra världen."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Många samtal i luften

Det händer ganska ofta att min chef ber mig ringa upp vissa personer åt henne. Även om jag kan tycka att det ibland känns ganska onödigt, kan jag faktiskt förstå henne. För tillfället har hon mycket att göra och om jag då ringer upp åt henne, kan hon ägna den stunden åt annat arbete istället för att sitta och vänta på att personen eventuellt ska svara.
 
Dock händer det minst lika många gånger att min chef - strax efter att hon bett mig söka en viss person - själv har börjat ringa andra samtal.
 
 
 
...
 
Just det beteendet har jag svårt att förstå. Varför ber man någon ringa upp en person, om man själv ska ringa andra samtal under tiden? Visst, vissa samtal (exempel när jag ringer till vissa häkten) kan ta tid innan jag får tag på den vi söker, men oftast får jag tag på personen ganska omgående om personen ifråga svarar. Vid åtminstone ett tillfälle har jag blivit tvungen att - direkt efter att jag fått tag på en klient som då befann sig på ett häkte - be att få ringa upp senare. För mig är det otroligt pinsamt när det händer. Vad tror egentligen den uppringde om oss? I just det fallet har jag för mig att jag slätade över det med att min chef blivit tvungen att ta ett annat brådskande samtal - en oskyldig vit lögn.
 
Har du varit med om något liknande?


Dagens citat:

"Det dyrbaraste kan man aldrig se."
(Antoine de Saint-Exupéry)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Lappugglespaning

Jag och älsklingen har verkligen otur när det kommer till att få se spännande djur. Under vår lilla bilutflykt sommaren 2014, då vi åkte uppåt landet, fick vi aldrig se någon björn eller annat spännande (även om jag var övertygad om att det var en björn utanför vårt tält samma kväll/natt då vi haft vår nära-döden-upplevelse). När vi var vid Kullaberg fick vi aldrig syn på någon tumlare (fast älsklingen fick kanske en liten skymt av en). Det är bara när vi besöker djurparker som vi får se spännande djur. Fast till och med då händer det att vi har otur ...
 
 
 
Hur som helst, en kväll fick älsklingen för sig att vi skulle ut på en utflykt lite söderut, eftersom han hade sett att det hade funnits en lappuggla någonstans neråt (nej, jag minns inte var vi var någonstans ...). Vi satte oss därför i bilen och åkte förväntansfulla ned.
 
 
 
När vi kom fram till platsen där ugglan tidigare synts, insåg vi att vi inte var de enda som ville träffa herr Uggla. Vi var nog cirka tio personer som stod och väntade. Och väntade. Och väntade. Jag småpratade med ett par kor under tiden, fast de tittade i och för sig mest föraktfullt på mig.
 
 
 
 
Till slut bestämde vi oss för att köra en liten runda och se om ugglan kanske hängde någon annanstans. Sagt och gjort, vi satte oss i bilen och brummade iväg. Dock var denna mytomspunna lappuggla som bortblåst. Antagligen kände den på sig att vi två skulle komma för att försöka se den och därför gömde den sig. Vår vanliga tur med andra ord ...
 
Aja, det var i alla fall en mysig utflykt. :-) Fast det hade inte skadat om vi fått se åtminstone en liten skymt av ugglan. Typ en vinge eller något. Jag är inte så kräsen av mig!


Dagens citat:

"En optimist är en person som bara ser ett grönt ljus överallt, medan en pessimist bara ser det röda stoppljuset. Den verkligt kloka människan är färgblind."
(Albert Schweizer)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

14 år till salu (Caroline Engvall)

"Detta är den sanna historien om 14-åriga Tessan, som lever ett liv som de flesta välanpassade svenska tonåringar: hon bor i radhus i en mellansvensk stad, harmonisk med mamma, pappa, storasyster och lillebror. I skolan går det bra och stunderna i stallet är många och lyckliga.

Men någonting går snett, riktigt snett. Startskottet är en våldtäkt, och av alla oväntade är gärningsmannen den "hyggliga" killen i stallet. Tessan tiger, lider och självkänslan faller. När kompisen föreslår sexförsäljning via nätet för att tjäna litet snabba pengar, rycker hon på axlarna: varför inte? Värre kan det ju ändå inte bli, eller?

Jo, det kunde det. Och Tessan dras in i en ond cirkel av självförnedring, bekräftelsesökande och ytterligare prostitution. Snart får hon inte ens betalt av de män som regelbundet ringer och kräver att få utnyttja henne. Syrrans ex-kille är en av de värsta. Tessan byter gymnasium och flyr långt från hemstaden, men männen hittar henne. Ingen omkring henne märker vad som pågår. Finns det inget slut?"
 
 
 
 
14 år till salu - historien om Tessan - är en hemsk berättelse, som då och då berör mig djupt. Jag läste någon kommentar till boken där personen tyckte att Tessan fick skylla sig själv som själv tog kontakt med männen. Visst, hon gjorde det ett flertal gånger och jag som aldrig varit i den situationen kan nog heller aldrig riktigt förstå varför hon gjorde det. Men det man får ha i åtanke är just varför hon behövde männen och varför hon kände ett behov av att utsätta sig för det hon gjorde. Psykisk ohälsa är inte alltid logisk. Många gånger gör man saker eller fattar beslut som egentligen är helt uppåt väggarna. Därför anser inte jag att Tessan får skylla sig själv, men däremot borde samhället och de vuxna ha gjort mer.
 
Det är svårt att tänka sig att barnprostitution, så som i Tessans fall, förekommer i vårt trygga Sverige. Jag ryser och äcklas vid tanken på att det faktiskt gör det. Hur kan man utnyttja ett barn på det sättet - oavsett om barnet själv tar initiativ?! I mina ögon är det aldrig okej!
 
Tessans berättelse är viktig, fast språket i 14 år till salu är tyvärr inte det bästa. Det är för många satsradningar och för många korta meningar för att jag till fullo ska kunna ta till mig budskapet. För visso kan jag till viss del ana syftet - det är nog tänkt att vara Tessans berättelse och hennes sätt att uttrycka sig - men de delar som inte är kursiverade (Tessans egna ord var just kursiverade) hade nog mått bra av ytterligare en språklig genomgång.
 
I övrigt tycker jag att 14 år till salu är en berörande berättelse som alla borde läsa.
 
Det här exemplaret har jag fått.


Dagens citat:

"Tala sanning med kärlek och älska sanningen i var och en."
(James Gray)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Lämna mig inte!"

I allmänhet kan jag tycka att det kan vara bra när man håller på att stänga av program, webbläsaren etc, att man då får frågan om man verkligen vill göra det man håller på med. För mig händer det ibland att jag faktiskt glömmer bort att jag exempelvis har två webbsidor igång och påminns då om att jag egentligen bara vill stänga en viss flik och inte hela fönstret.
 
Fast när det gäller att avsluta Skype, kan jag tycka att fönstret som dyker upp bara är ... onödigt?
 
 
 
Jag menar, vanligtvis stänger man ned ett program genom att trycka på krysset i övre högra hörnet. När det gäller Skype går inte detta. Om man då - aktivt - väljer att högerklicka på ikonen nere i startfältet (heter det väl?) och sedan väljer att "avsluta" Skype, då borde man väl vara ganska säker på att det är just det man vill göra? Eller är det jag som är ute och cyklar?


Dagens citat:

"Den som handlar av kärlek har rätt, även om han inte får rätt."
(Peter Egge)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Slutet på berättelsen om den för korta badkarskranen

Minns du att jag har berättat om Fabos agerande vid felanmälningar? De är duktiga på att komma så snart man felanmält, men om det behövs göras återkopplingar (exempelvis att en reservdel behöver beställas) har de hittills  varit mindre bra på att återkomma. I ovannämnda inlägg berättade jag bland annat om vår badkarskran som var för kort efter bytet av badkar i vår lägenhet.
 
Under min första semesterperiod i somras, besökte jag Fabos kontor för att hämta ut ett återvinningskort som alla hyresgäster hos Fabo nu erbjuds. Under det besöket passade jag på att återlämna slangen som vi fått, men inte hade behov av, och förklarade vad det hela gällde. Kvinnan i disken noterade allt och skulle genast prata med vår kundvärd.
 
Den gamla kranen
 
En stund efter att jag kommit hem ringde kundvärden mig och han kom också förbi vår lägenhet och tittade på kranen. Han förklarade att den som tagit hand om vår felanmälan i januari hade i samma veva slutat hos Fabo och lämnat allt i en enda röra. Det var anledningen till att vi inte hört något mer om kranen, men han skulle genast ta tag i saken. Därefter kom en hantverkare förbi och om jag förstod saken rätt skulle han beställa hem lite saker. Detta var i slutet av juni.
 
Sommaren kom och gick och jag visste inte om det skulle vara lönt att höra av sig till Fabo igen under hösten. Jag anade ju att det skulle bli samma visa igen - de skulle komma och titta, men sedan skulle inget bli gjort. Så har det ju varit sedan vi flyttat in i lägenheten i februari 2014. Dessutom var det här med kranen inget akut. Vi kunde ju fortfarande tappa upp vatten. Enda problemet var att det inte gick att skölja av saker eller fylla på behållare (typ vattenkanna o.dyl.).
 
Men kan du tänka dig? I början av hösten blev vi kontaktade av den där hantverkaren och efter ett samtal med älsklingen (för att få lov att gå in i vår lägenhet när vi inte var hemma) hade han fixat problemet. Vi har fått en ny och tillräckligt lång kran! Vi kan äntligen skölja av saker under kranen igen!
 
 
 
Tack Fabo. Trots att ni inte har varit så bra på återkopplingar under de senaste 2,5 åren, är ni ändå en av de bättre hyresvärdar som jag bott hos. Jag hoppas bara att ni blir bättre på återkopplingar. Då hade jag varit nöjdare.
 
 


Dagens citat:

"Så snart kärlek undanhålls och lidande tillåts att spridas, då är krig oundvikligt."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Inte så okänd trots allt ...

I jämförelse med andra bloggar, är min egen blogg relativt liten och för mig är det inget fel i det. Syftet med bloggen var från början att älsklingen skulle ha något att läsa samt att uppdatera vissa nära och kära om lite vad som händer i mitt liv etc. Och att ha en liten blogg har trots allt sina fördelar! Eftersom jag vet att det inte är så många som besöker bloggen, kan jag vara mer öppen med saker och ting. Antalet besökare på bloggen varierar från dag till dag, men oftast ligger det runt 30-50 läsare - vilket i och för sig är väldigt många för mig. Hur har alla dessa hittat till min blogg?
 
Vad som gör mig än mer förvånad är att det då och då trillar in kommentarer från företag eller författare som jag skrivit om. Någon från TiM (Trafik i Mälardalen) kommenterade ett inlägg för några år sedan där jag var kritisk mot SJ och en och annan författare har genom åren uppmärksammat mina inlägg om deras böcker. Jag blev för ett tag sedan till och med kontaktad av min körlärare (tror inte att det för övrigt är ett riktigt ord, men det ordet beskriver rätt bra vad denne gör) med anledning av inlägget jag skrev för snart ett år sedan med anledning av att jag lyckats med körkortet.
 
 
 
Samtidigt som jag naturligtvis blir glad över att personerna som jag skriver om faktiskt läser mina inlägg, känns det skrämmande. Visst vill jag att mina budskap ska nå fram till rätt person - både om det rör sig om beröm eller kritik, men jag blir samtidigt nervös över hur inläggen kan komma att uppfattas. Hur skulle jag själv reagera om jag plötsligt hittade ett inlägg på nätet som handlade om mig själv?
 
Jag tycker att det är bra att det är möjligt för var och en att kunna ventilera åsikter och tankar. Både ris och ros behöver komma fram. Och det är viktigt att kunna vara ärlig och inte bli påverkad av vem som kan tänkas bli mottagare för det man skriver. Om man inte tycker om en viss sak, ska man inte skriva att man tycker om det bara för att man får betalt eller vill bli omtyckt eller liknande. Ärlighet varar längst! Fast jag blir mer och mer medveten om att det jag skriver faktiskt kan komma att läsas av den berörda personen i fråga. Det gäller alltså att tänka lite på hur man formulerar sig, även om man för den sakens skull inte ska vara mindre ärlig med vad man tycker.
 


Dagens citat:

"Endast den värdighet är verklig som icke förringas av andras likgiltighet."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Vad är syftet med "priset" Skämskudden?!

För ett tag sedan blev jag uppmärksammad på ett - i mina ögon mycket märkligt - pris; Skämskudden. På den sida där jag läste om "priset" stod det att Skämskudden delas ut till bland annat sämsta programledaren under året och att tidigare vinnare av priset är Malou von Sivers.
 
Naturligtvis förstår jag att det här priset är lite av ett skämt, men jag förstår faktiskt inte det roliga? Vilken ära ligger det i att bli utsedd till årets sämsta programledare? För mig är det samma sak som om varje arbetsplats skulle ha pris för årets sämsta medarbetare. Vilka signaler sänder ett sådant "pris" egentligen ut?
 
Jag förstår faktiskt inte varför man ska uppmärksamma insatser som man kanske tycker är dåliga. Är det inte bättre att fokusera på sådant som folk gör bra? Att utse någon till "årets sämsta ..." kommer antagligen få personen att enbart må dåligt. Jag skulle ha blivit väldigt ledsen över ett sådant "pris". Det är viktigare att lyfta fram sådant man gör bra, tycker jag. Såvida det inte rör sig om riktigt allvarliga fel, för då är det bra att uppmärksamma dessa så att man inte gör om det. Men det ska man inte få något "pris" för.
 
 
 
Det är lättare att ha roligt åt andras olycka. Men hur skulle man själv ha känt om man fått ett sådant här "pris"? Hade man tyckt att det hade varit lika kul? Även om en person på utsidan visar upp en stark fasad och säger att personen inte bryr sig, är risken fortfarande stor att det är just en fasad och att personen faktiskt tar illa vid sig av sådan här "utmärkelse". Att dela ut ett sådant här "pris" kan faktiskt knäcka mottagaren. Har de som ligger bakom Skämskudden tänkt på det?
 
Vi människor är redan bra på att haka upp oss på dåliga saker - framförallt sina egna misstag. Jag är åtminstone en sådan person och oavsett hur litet misstag jag än begår, kan det ge mig olidlig ångest. Jag kämpar dagligen med att jobba bort sådana tankar och försöker låta saker och ting rinna av mig. Jag tycker att vi i allmänhet borde bli bättre på att se det positiva runt oss. Uppmärksamma saker som görs bra. Jag är nämligen övertygad att sådant agerande kommer generera i fler bra saker.
 
Vad tycker du själv om Skämskudden?


Dagens citat:

"Säg kraftfulla saker på ett vänligt sätt och vänliga saker på ett kraftfullt sätt."
(James Gray)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tusenskönor (Kristina Ohlsson)

Tusenskönor är andra delen i serien om Fredrika Bergman och hennes kollegor. Den första delen i serien heter Askungar.
 
 
Uppläsare: Mirja Turestedt
 
"Ett äldre prästpar hittas skjutna i sin lägenhet vid Odenplan. Mannen verkar ha tagit livet av sin hustru och därefter sig själv. Ett avskedsbrev förklarar att han inte kunde fortsätta leva efter att hans dotter begått självmord.

Inlåst i en lägenhet väntar Ali på besked. Han har flytt från ett brinnande Irak och hoppas på en ny framtid i Sverige. Det enda hans välgörare kräver är en enkel byteshandel. Och att han tiger om deras uppgörelse.

I Bangkok håller en ung svensk kvinna på att bli avskuren från omvärlden. Någon monterar ner hennes liv, bit för bit. Efterlyst av thailändsk polis tar hon upp jakten på den som försöker ödelägga hennes tillvaro.

Fredrika Bergman och hennes kollegor i Alex Rechts utredningsgrupp tar sig an dubbelmordet vid Odenplan. De får snart klart för sig att de står inför någonting långt mer komplicerat än ett självmord som urartat. Vitt skilda händelser som även utspelar sig utanför Sveriges gränser tycks hänga samman utan att de förstår hur. Klockan går och de som vet tiger."
 
 
 
 
 
Förvisso är Tusenskönor en fortsättning på Askungar och antydningar om vad som hände i den första boken nämns några gånger, men jag tycker att det skulle kunna fungera att läsa Tusenskönor även om man inte har läst den första delen. Kristina Ohlsson lyckas på ett skickligt sätt att förklara vilka de olika karaktärerna är och lite av deras bakgrund utan att det blir tjatigt för de som redan läst första boken, men ger samtidigt tillräckligt med information för att de som inte gjort det ska förstå.
 
Dock tycker jag att handlingen i Tusenskönor är en aning spretig och förvirrande, trots att Kristina Ohlsson ändå lyckas få in både lite spänning och en del vändningar. När jag trodde att jag hade listat ut hur allt låg till, visade det sig att jag hade fel. Fast över lag tyckte jag att Kristina Ohlsson lagt ut lite för många trådar och när hon mot slutet försökte binda ihop dessa, tyckte åtminstone jag att förklaringen lät en smula långsökt.
 
Jag har fortfarande inte riktigt fattat tycke för någon av bokens karaktärer, men förhoppningsvis blir det ändring på det när jag har lyssnat på tredje delen i serien.
 
Det här ljudboksexemplaret har jag lånat på Varbergs bibliotek.


Dagens citat:

"Mannen åtrår två ting: fara och lek. Kvinnan är hans farligaste leksak."
(Friedrich Nietzsche)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Varierande utseende

Nuförtiden är det inte ovanligt att en potentiell arbetsgivare gärna vill se utdrag från ens belastningsregister när man söker vissa jobb och det kan jag ha förståelse för. När älsklingen sökte jobb tidigare var det inte ovanligt att den potentiella arbetsgivaren till och med ville att kuvertet från Rikspolisstyrelsen (RPS) skulle vara oöppnat. Här uppstår dock ett problem om man söker flera jobb och alla kräver att utdraget ska överlämnas oöppnat, i och med att man endast får beställa ett utdrag per tolv månader (om jag minns rätt).
 
Till en början förstod jag inte varför det var så viktigt för dessa arbetsgivare att få kuvertet oöppnat. Vilken betydelse kan det egentligen ha? Älsklingen förklarade detta med att utdragen till privatpersoner - till skillnad från de utdrag som tingsrätterna begär in via ärendehanteringssystemet (se bild nedan - uppe i övre högra hörnet) - inte talar om hur många sidor ens belastningsregisterutdrag (BRU) totalt har. Därför kan man - om man är så pass oschysst - visa upp endast den första sidan och strunta i de andra. Om man lämnar över det oöppnade kuvertet går det inte att fuska på det sättet.
 
 
 
Med den förklaringen blev det genast logiskt för mig. Fast jag kan dock inte förstå varför ens belastningsregisterutdrag inte utvisar hur många sidor det innehåller? Visst, jag förstår att det antagligen har med ens integritet att göra, men ifall informationen om sidantalet fanns på utdraget skulle det lösa problemet om flera arbetsgivare inom ett år vill se ett oöppnat kuvert från RPS. Man kan säkert be att den första arbetsgivaren som får utdraget i oöppnat kuvert, på något sätt intygar att utdraget ser ut så som det faktiskt gör. Fast skulle nästa arbetsgivare godta ett sådant intyg? Och hur passar ett sådant intyg ihop med integriteten?
 
Kanske är det bara jag som förstorar upp det hela och skapar ett problem som inte finns. Fast hypotetiskt kan det problemet uppstå. Å andra sidan är jag av den åsikten att när man väl har avtjänat en påföljd för brott man dömts för, borde man kunna få lägga det bakom sig. Det kan finnas förklaringar till varför man dömts för ett visst brott, utan att det måste betyda att man jämt och ständigt begår brott eller att man kommer begå nya brott i framtiden (även om sådana personer också förekommer). Ska då det behöva förfölja en resten av livet och eventuellt påverka ens möjligheter att få jobb i framtiden? Och bara för att jag inte förekommer i belastningsregistret idag - vem säger att jag inte kommer dömas för brott i framtiden? Ett "rent" BRU idag är ingen garanti för att det kommer se likadant ut imorgon.


Dagens citat:

"Ingenting kan hindra dig så effektivt som kompromisser, eftersom det visar brist på äkthet, utan vilken ingenting kan göras."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Älskade ÖSG

I lördags var jag nere i Malmö och firade min syster som sedan fyllde år dagen därpå. När jag därefter tog bussen bort till tågstationen vid Triangeln för att åka hem till Falkenberg igen, fylldes jag av enorm saknad och längtan när jag gick från busshållplatsen till tågstationen. Ena stationsingången ligger nämligen på vad som tidigare var en parkeringsplats (om jag inte minns alldeles galet? Är ju trots allt tio år sedan som jag lämnade denna byggnad) tillhörande den gymnasieskola där jag gick mitt första år - Öresundsgymnasiet (bland elever och lärare kallad ÖSG).
 
 
 
Älskade ÖSG. <3  Det var den bästa skola som jag gått på. Visst var Pauli gymnasium (som vi fick flytta till på grund av just Citytunneln) trevlig, men den kan aldrig komma i närheten av vad jag känner för ÖSG. För mig var detta en nystart. Ett nytt kapitel i mitt liv, där jag kunde lägga alla år av mobbing och trakasserier bakom mig och äntligen få vara en del av samhörigheten i en klass. Äntligen fick jag två underbara vänner som jag än idag har kontakt med. Jag fick äntligen vara jag. Kanske är det därför som mina känslor för denna skola är så starka. Oavsett vilket kommer jag alltid älska den här skolan. Den kommer alltid att ligga mig mycket varmt om hjärtat och jag kommer alltid att minnas den med sorgblandad glädje.
 
Jag är tacksam över att skolan fick stå kvar. Inte bara för att jag nu kan ha ett minne av detta speciella första gymnasieår. Utan även för att det är en väldigt vacker byggnad - både invändigt och utvändigt. Och lite kuriosa är att en gång i tiden gick även den tidigare statsministern Per Albin Hansson i skola här. Det du! Eller, det är åtminstone vad vi elever fick berättat för oss innan vi flyttade till Pauli.


Dagens citat:

"Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen."
(Antoine de Saint-Exupéry)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Min bokhylla berättar

Eftersom det var ett tag sedan min bokhylla fick berätta något, tänkte jag att det var på tiden för ett sådant inlägg igen.
 
 
"- Nej!
 
Det var en natt de helst ville glömma, men alltid skulle minnas. Han borde aldrig ha tagit den där genvägen. Per Mörners vänsterhand var sönderbränd, hans revben var brutna och blicken blöt och suddig, men känseln i hans kropp fanns fortfarande kvar. Det finns en spegel hemma. Ryssen som satt mitt emot honom vid det lilla slitna skrivbordet var hans klient. Fredagen den tjugofemte oktober, exakt en vecka innan man fann det första liket i Dupaynemuseet, besökte Adam Dalgliesh för första gången muséet. Decembersolen silade ner mellan träden, blekgul som spunnet guld, och kastade violetta skuggor på den slingrande stigen och bildade en skimrande dimma mellan de mörka, snötäckta tallarna. Vargen ylar fortfarande. Blää."
 
 
 
Haha! Jag skulle ha undrat vad författaren tagit om jag läst en bok med så här förvirrande början. Fast det är det roliga med en sådan här utmaning. Att få slumpvis utvalda meningar att gå ihop. Hade du kunnat få meningarna mer sammanhängande?
 
 
Böckerna som användes var (de är angivna i den ordning de användes): Vakande ängel av Stella Cameron, Blått blod av Lars Ragnar Forssberg, Timeline av Michael Crichton, Blodläge av Johan Theorin, Divergent av Veronica Roth, Dirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander Engström, I mördarens rum av P.D. James, Tre barn och en man av Margot Dalton, Farlig mark av Justine Dare samt Bridget Jones dagbok av Helen Fielding.


Dagens citat:

"Om du är medveten om att du gör korkade saker, då är du inte korkad."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jobb- och flyttproblematik i tvåsamhet

Att lyckas få jobb i dag kan vara väldigt svårt. Jag hade väldig tur när jag höll på att söka jobb här nere i Halland, för hade det inte varit för att advokatbyrån där jag jobbar nu faktiskt sökte en sekreterare (eftersom den dåvarande skulle gå i pension), hade jag antagligen inte fått något jobb. Åtminstone inte just då när jag behövde det. Jobbproblematiken kan bli än svårare om man dessutom lever tillsammans med någon och den ena i denna tvåsamhet behöver byta jobb.
 
En förklaring kring hur jag tänker är kanske på sin plats. När man lever tillsammans med någon, innebär det att båda behöver jobb. Därför är det inte alls så enkelt att bara söka efter ett jobb på annan ort och sedan flytta. Inte om inte den andre också har lyckats få ett jobb. Oftast behöver båda ha ett jobb för att få ekonomin att gå ihop. Om inte annat så för att slippa vrida och vända på varje krona.
 
 
 
Under de senaste åren har nära och kära till mig uppmanat mig att söka nytt jobb och en och annan har till och med föreslagit jobb på andra orter som innebär att jag och älsklingen måste flytta. Visst, jag hade säkert kunnat söka dessa jobb, men hur blir det med älsklingen om jag skulle få något av jobben? Med hans utbildning är det inte så enkelt att få jobb bara så där. Och att förvänta sig att han ska gå hemma och vara arbetslös igen i väntan på att ett jobbtillfälle kanske dyker upp, är inget jag tänker begära av honom. Det har jag också sagt till dessa nära och kära. Dock är det skillnad om älsklingen skulle få för sig att söka jobb på annan ort, för som utbildad paralegal har jag i alla fall enklare att få jobb, även om det som sagt inte är helt enkelt. 
 
Vad jag ville ha sagt är att det är ett pussel att få ihop jobbsituationen om den ena i en tvåsamhet behöver byta jobb. Särskilt om man vill jobba med något som har med ens utbildning att göra och det inte finns den typen av jobb överallt. När man lever i tvåsamhet går det inte att alltid vara självisk. Man behöver tänka på båda två, vilket många gånger innebär att man får kompromissa.
 
Har du några egna tankar kring det här?


Dagens citat:

"Ingen annan kan åstadkomma just de förändringar som du kan bidra med."
(Joann Davis)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Kullaberg

En annan utflykt som jag och älsklingen gjorde i somras, var ned till naturreservatet Kullaberg. Förhoppningen var att få se tumlare, men dessvärre blev just det en liten besvikelse. Åtminstone för mig. Eventuellt lyckades älsklingen få en liten skymt av en tumlare, men helt säker var han inte.
 
 
 
Fast på det stora hela gjorde det faktiskt inte så mycket. Vi fick istället se en fantastisk natur - trots att jag gjorde mig lite illa när vi klättrade bland klipporna - och höjdpunkten på utflykten var det lilla minkskådespelet som vi fick se. Av en slump hade vi tagit oss ned till ett litet tillhåll för några minkar. Vi skyndade oss att sätta oss och fick sedan se när de rusade fram och tillbaka och till slut kom en annan mink med dagens stora fångst: en fisk som var större än minken själv. Dessvärre kom en annan mink och stal fisken från den mink som stått för fångsten. Till slut lät vi de små liven vara ifred och begav oss vidare, tillbaka till Naturum.
 
 
 
Vi har pratat om att kanske åka dit igen för att göra ett nytt försök och förhoppningsvis få se tumlare. I skrivande stund har det inte blivit av än, men vi får se. :-) Fast troligtvis är det för sent nu att se några tumlare. Får nog försöka igen ett annat år.
 


Dagens citat:

"Räkna inte fåren, tala med fåraherden."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När resenärerna kommer i kläm

2008 flyttades Falkenbergs tågstation ut från centrum till den plats där stationen idag är belägen (en liten bit utanför centrum). I samband med detta infördes en busslinje - linje 10 - som går mellan den nuvarande tågstationen och bussterminalen (den gamla tågstationen). Mycket praktiskt, eftersom denna linje är anpassad efter de olika tågavgångarna. Oftast ska det finnas en anslutande buss till det ankommande tåget.
 
Dock uppstår det lite problem när tågen är försenade, vilket jag under senaste tiden fått uppleva ganska ofta. Bussarna väntar nämligen endast tre minuter efter sin egen avgång - därefter kör de in till centrum. Det innebär att om tåget är cirka fem minuter sent, finns det inte alla gånger en buss som väntar. Den har redan kört. Har man då en tid att passa - som jag har på onsdagar - blir detta problematiskt eftersom nästa buss avgår först cirka 17 minuter senare. Sedan tar det runt 7 minuter att komma in till centrum. När detta inträffar på onsdagar, blir jag illa tvungen att skippa zumbaträningen, eftersom jag då inte hinner till Vesterhavshallen.
 
 
 
Jag kan till viss del förstå varför bussarna behöver avgå hyfsat i tid från stationen, i och med att de många gånger sedan ska köra tillbaka till stationen och för att hinna i tid till de kommande tågavgångarna behöver de avgå i tid för att hela schemat ska fungera. Fast det känns rätt snopet för oss resenärer att bussen - som ska vara anpassad för tågavgångarna och blivit till för att ta resenärer till och från tågstationen - inte står och väntar. Varför då ha en specifik linje för detta ändamål?
 
Det borde kunna gå att ordna på något sätt. Det är åtminstone vad jag gärna vill tro. Jag menar, ska min träning behöva bli lidande för att tåget är enbart fem minuter försenat? Det känns inte rimligt kan jag tycka och jag ska inte behöva stressa för att hinna. Min träning är naturligtvis bara ett exempel. Såklart finns det andra anledningar eller viktigare saker som folk behöver komma i tid till och riskerar att inte göra det när bussen inte väntar på oss.
 
Nåväl, det finns värre saker att vara med om. Jag behövde bara ventilera lite tankar kring detta.


Dagens citat:

"Hämnas oförätter med goda gärningar!"
(Lao-Tse)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Den otåliga klienten

Under de tre år som jag varit på byrån har jag fått uppleva olika slags klientkontakter. Vissa kan vara trevliga, medan andra kan vara utmattande.
 
Ett exempel på utmattande klientkontakt, är en av min chefs nyare klienter. I början ringde klienten flera gånger nästan varje dag och ställde frågor - innan min chef hade åtagit sig klientens ärende! Samma dag som klienten skulle komma på besök hos oss under eftermiddagen, ringde klienten två eller tre gånger under förmiddagen och ställde frågor till mig angående den specifika process som klienten blivit indragen i av motparten. Jag svarade att jag dessvärre inte kunde besvara dennes frågor och förklarade att det fick klienten ta upp med min chef under eftermiddagens besök. Gång på gång fick jag förklara detta för klienten, för denne fortsatte att ställa den ena frågan efter den andra, trots att jag sagt att dessa inte var några frågor som jag kunde besvara.
 
 
Jag kan ha förståelse för att man känner sig förvirrad när man plötsligt blir indragen i en tvist eller brottmål och att man då har massvis av frågor. Fast om man ska träffa sitt ombud samma dag, borde man inte då kunna vänta med dessa frågor till dess? Och framför allt om man faktiskt inte har något pågående ärende hos advokaten/juristen? Visst hade klienten - som för övrigt inte varit klient hos oss tidigare - fått en tid för besök, men en tid för ett första besök innebär inte per automatik att man har ett pågående ärende. Därför kan man inte heller förvänta sig att advokaten (eller ens dennes sekreterare) ska ställa upp närhelst man har en fråga som behöver besvaras. Det får helt enkelt vänta till det första besöket. Det är först efter detta första besök som man har ett pågående ärende, om inte besöket enbart slutar i en rådgivning. I sådana fall anses ärendet avslutat och om man vill ha fortsatt hjälp, får man boka in ett nytt besök.


Dagens citat:

"Hellre en ände med förskräckelse än en förskräckelse utan ände."
(Ferdinand von Schirr)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Drivkraften - en podd om personlig utveckling

Jag har ju bestämt mig för att börja dra ned lite på ljudbokslyssnandet och istället försöka lyssna på lite fler poddar. Jag prenumererar på en massa poddar genom appen CastBox, men jag har inte riktigt lyckats ta mig tid att lyssna på dem. Istället har det varit ljudböcker som gäller. Men som sagt, nu ska jag ta mig i kragen och börja lyssna mer aktivt på poddar. Jag kommer efter hand att skriva om de poddar som jag själv gillar och gärna vill tipsa dig om.
 
 
Idag tänkte jag tipsa om podden Drivkraften - en podd om personlig utveckling, mental träning och hälsa. Det är Malin Rosén som driver den här podden och jag tycker att hon gör ett riktigt bra jobb. Kanske är hon lite för ivrig emellanåt och avbryter sina inbjudna gäster med sina egna funderingar m.m., men förhoppningsvis lugnar det ned sig med tiden. Det är intressanta gäster som hon bjuder in och vissa avsnitt har fått mig att själv fundera över min egen utveckling och mentala hälsa. Jag har till och med fått några tips på hur jag själv kan tänka eller göra. Särskilt avsnitt ett och två var väldigt intressanta för mig. Lyssna gärna du också!
 
Brukar du lyssna på poddar? Finns det någon podd som du tycker är bra och vill tipsa om? :-)
 
 


Dagens citat:

"Ett ord liknar biet, det har honung och gadd."
(Talmud)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jag döper dig härmed till ...

Mitt Pokémon Go-spelande har visserligen minskats rätt mycket sedan i somras, men fortfarande tycker jag att det är otroligt kul att döpa de små liven. Älsklingen bara skrattar åt mig när jag glatt visar upp det senaste namnet i samlingen. Aja, så länge jag kan roa någon är det väl bra. Här kommer ett litet urval från de olika små dop som jag haft hemma under senaste tiden;
 
 
 
 
 
Döper du dina pokémoner? :-) Har du i så fall något exempel på namn du gett dem?


Dagens citat:

"Idel solsken gör öken."
(Arabiskt ordspråk)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jävla John (Eva Dozzi)

Uppläsare: Eva Dozzi
 
"Året är 1963 och Beatles är på sitt första Sverigebesök. På hotellet arbetar Katja, som pluggar musik, extra som hotellstäderska. En kväll blir hon uppkallad på ett av rummen för att städa upp efter en av killarna i bandet. Där möter hon en stupfull John Lennon. Och det blir ett möte ingen av dem kan glömma, och som får konsekvenser för både John och Katja många år framåt."
 
 
 
Eva Dozzis Jävla John är en fantasifull och en ganska intressant vinkling av hur John Lennon hade kunnat vara. Jag måste dessvärre erkänna att jag inte känner till särskilt mycket av Beatles, även om jag har hört vissa låtar. Fast efter att ha lyssnat på den här boken, blev jag definitivt sugen på att läsa på om dem och leta upp deras låtar.
 
Berättelsen är indelad i tre delar. För mig var de två första delarna mest intressanta och de fick mig också att skratta till då och då. Även om jag förstår att den tredje delen var nödvändig, tyckte jag att boken tappade fart i den tredje delen och kändes lite smått utdragen. Jag var inte heller särskilt förtjust i att Eva Dozzi blandade svenska och engelska hej vilt i berättelsen. Med tanke på att medlemmarna i Beatles var engelsmän och att en stor del av berättelsen utspelar sig i England, känns det onödigt att hon skrev vissa ord/meningar på engelska, som för att förklara att de pratade på engelska. Det förstår man ändå. Väljer man att skriva en berättelse på svenska, tycker jag att den ska vara på svenska. Dock kunde jag gå med på att Eva Dozzi skrev ut när den där sjömannen som lotsade Katja och John ut i Stockholms skärgård, försökte prata engelska. Fast det var mest för humorns skull, med tanke på att han inte kunde tala särskilt bra engelska. Fast det är bara min egen åsikt.
 
Som helhet var Jävla John en intressant berättelse med viss mått av spänning, men tyvärr lyckades jag aldrig tycka om Katja. Jag tyckte synd om henne och blev ganska arg på henne emellanåt, men tyckte om henne gjorde jag aldrig. Hon var helt enkelt inte min typ.
 
Något annat som fick mig att fundera, är huruvida det verkligen är okej för Eva Dozzi att framställa John Lennon på det sätt hon gör. Visst var det roligt att läsa om en annan sida av honom än den som uppenbarligen förmedlats, men om man väljer att skriva om verkliga människor bör man vara väldigt försiktig.
 
Det här ljudboksexemplaret har jag lånat på Varbergs bibliotek.


Dagens citat:

"Verkligheten är bara en illusion, om än en mycket långlivad sådan."
(Albert Einstein)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

100 mål att nå

Förra året satte jag som bekant upp några mål för mig själv, som jag hade för avsikt att försöka nå under det här året. Hur det har blivit med de målen kommer jag i slutet av året att redogöra för.
 
Nu håller jag hur som helst på att sätta upp lite nya mål för mig. Rättare sagt, jag håller på att knåpa ihop 100 st mål. Idén fick jag från Evah och tänkte att det kunde vara nyttigt för mig. Det blir ju lite av en träning att försöka tänka i andra banor än vad jag är van vid. Fast det är svårt att få ihop 100 olika mål. Jag har nog bara skrivit upp cirka tjugo stycken, om ens det.
 
Jag väljer att inte avslöja mina mål tills vidare. Jag vill försöka få ihop listan först och därefter kanske jag redogör för några stycken, eftersom en hel del av dessa mål är så pass personliga att jag helst vill hålla dem för mig själv.
 
 
 
Ett problem som jag tampas med när jag håller på med den här listan, är känslan av att jag tror att jag är något eller till och med känslan att det inte är lönt att sätta upp det eller det målet eftersom jag ändå inte är tillräckligt bra för det. Ja, det handlar givetvis om att min självkänsla är rätt nere i botten. Fortfarande. Eller så är det kanske snarare att jag inte vågar se mig själv ur andras perspektiv. Jag menar, fortfarande kan jag gå runt med tanken och känslan att jag inte är värd att bli älskad av andra - och ändå är jag gift med en underbar person som på alla sätt och vis försöker visa för mig hur mycket jag betyder för honom och hur bra han tycker att jag är.
 
Min förhoppning är att den här listan kan börja få mig att se mig ur andra perspektiv och verkligen tro på mig själv. Varför skulle inte jag kunna göra det ena eller andra? Varför ska inte jag få drömma? Varför ska jag hålla mig gömd i skuggan och inte vilja uppnå saker? Jag vet, det är bara jag själv som hindrar mig och jag vet inte riktigt varför. Eller, innerst inne vet jag att det har med min dåliga självkänsla att göra, då jag i många år fick höra att jag inte var värd något etc. Trots att jag försöker jobba på det, känns det många gånger som att jag står och trampar på samma ställe. Att jag inte har kommit någon vart. Att jag tänker negativa tankar om mig gör älsklingen endast ledsen och han har flera gånger påpekat att när jag säger sådana där saker är det som om jag hånar honom. Jag talar ju illa om något (någon!) han tycker om. Och han har rätt.
 
Jag ska se till att bli klar med den där listan med 100 mål. Jag ska en gång för alla ta tag i min självkänsla och mitt mående. Jag ska bli stark. Det förtjänar jag.


Dagens citat:

"Jag var starkast när jag skrattade åt min svaghet."
(Elmer Diktonius)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ibland finns det inga fasta priser

En av de vanligaste frågorna som jag får när folk ringer till byrån och vill ha hjälp, är hur mycket deras ärende kan komma att kosta. Spelar ingen roll om det är upprättande av testamente eller en vårdnadstvist. De potentiella klienterna vill gärna veta i förväg hur mycket det kommer att kosta och det kan jag faktiskt förstå. Problemet är bara att när det gäller advokat-/juristhjälp, finns det oftast inga fasta kostnader.
 
Visst, nuförtiden har det dykt upp vissa byråer som har satt ett fast pris för vissa tjänster, men hos de allra flesta advokater och jurister är det timkostnad som gäller och det går inte att i förväg säga hur många timmar som kommer att läggas ned i ett visst ärende. Allt beror på. Dock är detta inget svar som de potentiella klienterna tycker om att höra och brukar kontra med att fråga hur många timmar ett sådant ärende "vanligtvis tar". Få ingen chock nu, men inte ens det går att säga exakt. Varje ärende är unikt. I vissa ärenden behöver fler timmar läggas ned, i andra färre.
 
Ibland händer det också - beroende på vad det är för ett ärende - att min chef inte tar någon särskilt timkostnad, utan hon anpassar priset efter klienten. Det kan jag ju inte i förväg säga att hon kommer att göra - för det vet jag ju inte förrän vi ska fakturera.
 
 
 
 
Man måste alltså vara beredd på att det kommer att kosta en hel del pengar om man väljer att anlita advokat i ett ärende. Den lägsta timkostnaden som vi tar är den så kallade rättshjälpstaxan (vilken tillämpas i brottmål och vårdnadsärenden), vilket 2016 är 1.654 kr per timme, inkl. moms. Om man vill ha hjälp med testamenten etc., ligger timkostnaden oftast på 2.125 kr per timme, inkl. moms. Om man inte har hög inkomst kan man eventuellt få rättshjälp i vårdnadsärenden (samt några andra, men då ska det vara ett mål i tingsrätten). Om man har hemförsäkring och har haft det sammanhängande under två år, kan man få rättsskydd (dock är det oftast i vårdnadsärenden och rättsskyddet förutsätter också att det föreligger en tvist vid domstol). Båda dessa innebär att man betalar en viss del av kostnaden själv medan staten (rättshjälp) och försäkringsbolaget (rättsskydd) betalar resterande. Rättshjälpen varierar beroende på ens inkomst m.m. Självrisken för rättsskyddet ligger på 20% av kostnaden, med lägsta kostnad på 1.500 kr. Med lägsta kostnad menar jag att om det man ska betala understiger 1.500 kr, betalar man 1.500 kr.
 
Jag kan som sagt förstå att folk gärna vill ha ett pris på en gång, men när man anlitar den här sortens tjänster kan man inte alltid räkna med att kunna få ett totalpris i förväg. Allt beror på vad som händer i ärendet och hur mycket/litet jobb som måste läggas ned.


Dagens citat:

"Vad gamla gubbar vill med sin girighet, förstår jag inte. Finns det något galnare än att samla mera färdkost ju mera färden närmar sig sitt slut?"
(Marcus Tullius Cicero)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Kanske inte ett så lämpligt tillfälle att komma med ett bra erbjudande ...

Det var ganska länge sedan jag var arg eller irriterad på SJ, men för ett tag sedan blev jag rätt så surmulen när jag fick ett av deras medlemsutskick via e-post. Nej, det var inte just att jag fick det där utskicket. De tackar jag inte nej till, för det händer faktiskt att man kan få ett relativt bra erbjudande om man planerar att resa med tåg. Så vart det även den här gången, men problemet var att jag redan hade bokat tågbiljetter.
 
Jaha, det är väl inte hela världen? Hmm, kanske inte. Fast när man snabbt har räknat ut att man hade kunnat få exakt samma biljetter för ungefär halva priset, då tror jag inte att många är särskilt glada. Jag var inte det. Jag var så upptrissad att jag till och med höll på och skulle ringa SJ, men tack vare (ja, för den här gången tyckte jag att det var tur) den långa telefonkön till SJ och några lugnande ord från älsklingen, lät jag bli.
 
 
 
Nej, jag vet att SJ inte kan göra något åt att jag var ute i god tid och bokade mina biljetter. Jag får skylla mig själv. Fast det känns lite surt att få ett sådant erbjudande precis efter att man bokat biljetter. Som den flitiga SJ-resenären jag var en gång i tiden, vet jag att med SJ gäller det att vara ute i god tid om man vill ha hyfsat billiga biljettpriser. Ju längre man väntar, desto dyrare blir det. Fast den här gången hade jag tjänat på att vänta ett par dagar ...
 
Ja, detta var bara ett inlägg för att få ut min frustration. Som tur är har jag i skrivande stund lugnat mig tillräckligt och är inte alls arg. Jag är tacksam för att jag fick hyfsat billiga biljetter ändå, om man jämför med vad jag brukar få betala i vanliga fall. Det är alltid något.
 
Har du varit med om något liknande som du vill dela med dig av?


Dagens citat:

"Lätt att vara vänlig även mot fienden – av karaktärslöshet."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Kan agenturer vara en väg?

 
 
Efter att ha lyssnat på avsnitt 6 av Skrivarpodden, har jag lite löst funderat på om agenturer kan vara en idé även om man är outgiven.
 
Har du några egna tankar och funderingar kring detta?


Dagens citat:

"Om vi inte känner tacksamhet för det vi redan har, hur kan vi då tro att vi skulle bli nöjda med mer?"
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!