Jessicas grotta

Rädda mig

Magen är i uppror. Världen snurrar alldeles för fort, eller är det endast i hennes eget huvud? Hon tar tag i väggen med ena handen för att få någon form av fäste. En naiv tro att allt ska stanna upp. Fast egentligen vet hon att det inte fungerar. Det enda som fungerar och skulle ställa allt till rätta är att be honom om det otänkbara. Det som hon inte kan förmå sig att göra.
 
Hon tar djupa andetag och försöker tänka lugnande tankar. Tänka på annat än det som väntar. Ganska snart inser hon att det inte fungerar och den insikten får hjärtat att åter rusa i ren panik.
 
Långsamt sätter hon sig ned på golvet och sneglar åt hans håll. Orden ligger på tungan och väntar på att få ta skuttet ut. Väntar på att få bli sagda. Fast hon kan inte göra så. Det är inte rätt att begära det av honom. Han har redan klargjort sin ståndpunkt. Dessutom vill hon inte visa svag inför honom.Inte vara till besvär.  Hon vill inte att han ska se hur detta påverkar henne. Förminskar henne. Gör henne bräcklig och sårbar. Han skulle bara tycka att det är löjligt av henne. Säga att det inte är så farligt. Att hon förstorar saker och ting.
 
Egentligen vet hon att han skulle ha rätt. Hon vet att hotet endast existerar i hennes huvud. Att alla andra klarar av att genomföra det. Varför skulle inte även hon kunna klara det?
 
 
 
För att hotet i hennes huvud är tillräckligt verkligt för henne för att få henne ur balans. Trots att alla andra tjatar på henne om att hon behöver utsätta sig för sådana här situationer för att en gång för alla bli fri från dessa tankar och känslor, är det så svårt. Hon vill vara som alla andra. Hon vill vara stark. Men just nu är det inte möjligt för henne. Just nu är hon svag.
 
Tårarna är farligt nära att komma nu. Hon sväljer upprepade gånger och hoppas på att de ska försvinna. Inte nu. Han får inte se henne så här svag. Hon vill vara stark inför honon. Vara värdig hans kärlek. Visa att hon kan stå på egna ben och inte jämt klänga sig fast vid honom.
 
Fast det enda hon önskar just nu är att han ska rädda henne. Finnas där vid hennes sida och skingra det farliga mörkret omkring henne. Hålla om henne och viska att allt kommer bli bra. Hålla henne i handen och visa att han finns där. I alla lägen.
 
Hon torkar ögonen med baksidan av tanken och bannar sig själv för dessa tankar. Nu är hon orättvis. Han finns där för henne. Att säga annat vore lögn. Det är bara den här gången han hellre vill vara någon annanstans. Det är bara den här gången hon behöver klara sig själv. Varför kan hon inte unna honom det? Varför måste hon jämt vara så förbannat egoistisk?
 
För att hon är rädd. Rädd för att mörkret ska omsluta henne och aldrig mer skingras. Utan honom är den risken stor. Fast hon vågar inte säga det till honom. Vågar inte be det som hennes hjärta önskar mest av allt.
 
Hon reser sig på ostadiga ben och tar flera djupa andetag. Klistrar på en mask och låtsas som att allt är bra och att hon är stark. Om hon låtsas tillräckligt mycket, måste det väl bli sanning någon gång. Inte sant?


Dagens citat:

"Bästa sättet att få ett arbete att verka svårt är att skjuta upp det."
(Winston Churchill)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: