Så lite som krävs för att få mig ur balans
Jag har suttit länge och funderat på om jag ska skriva det här inlägget eller inte. Vill jag verkligen vara så utlämnande och blotta mina svagheter? Efter noggrant övervägande blir svaret ja. Ända sedan depressionen (eller åtminstone sedan mina försök att bli fri från den) har jag valt att vara öppen med mitt mående. Förhoppningarna är flera. Kanske kan jag hjälpa andra i samma situation att känna sig mindre ensamma och konstiga. Kanske kan jag själv få hjälp från andra i samma situation. Kanske kan jag få annat perspektiv på saker och ting.
Depressionen har verkligen satt krokben för mig i olika sammanhang. Blotta tanken på att träffa andra människor utöver älsklingen, kan ge mig riktig ångest. Inte enbart obehagskänslor och olust. Jag pratar om riktig ångest. Till och med tanken på att träffa mina närmsta vänner Hanan och Cherry brukar ge mig det. Hade det inte varit för det dåliga samvetet som genast slår till, skulle jag antagligen ha avbokat flera av våra träffar. Men jag försöker härda ut och det brukar ju alltid bli trevligt att träffa dem. :-)
Hur som helst, den senaste händelsen som fick mig att må riktigt dåligt, var när jag bestämde mig för att svara på ett Twitterinlägg. Bakgrunden är följande. Tisdagen den 13 september i år, blev en guldsmedsbutik i centrala Falkenberg utsatt för en grov stöld (från början rapporterade media om att det var ett rån, men polisen rubricerade om det som grov stöld). Polisen har efter det gått ut med bilder på gärningsmannen och bett om hjälp. En kväll såg jag ett Twitterinlägg där någon försökte göra sig rolig över att Expressen pixlat mannens ansikte i sin artikel om att polisen går ut med bild på gärningsmannen och ber om hjälp. Just det inlägget var det inget fel på - jag tyckte att det var ganska roligt, precis som vissa av kommentarerna.
Dock var det en kommentar som stack ut och fick det att klia i fingrarna på mig. Personen skrev följande:
"Skulle tro att detta är anledningen till många ouppklarade brottsfall. Hoppas polisen inser problemet snarast."
Visst, om man endast sett Expressens artikel kan man ju tro att polisen är så dum. Fast de som har sett Hallands Nyheters artiklar, vet att polisen mycket väl gått ut med opixlade bilder. Det var det jag ville svara på. Jag ville försvara polisen.
Länge satt jag och funderade på om jag skulle ge mig in i diskussionen eller bara låta allt vara. Till slut kunde jag inte hålla mig, utan skickade iväg mitt svar. Det var då mitt lilla helvete började. Jag fick med ens panik, hjärtklappning och ville bara sjunka genom golvet. Vad hade jag gjort?! Varför ville jag visa mig viktig? Varför kunde jag inte bara hålla tyst? Ingen bryr ju sig om mina åsikter. Detta, plus en hel del andra tankar for genom mitt huvud och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Tur att det var strax innan läggdags, för då slapp jag må dåligt under en längre stund.
Efter att ha sovit på saken, undrar jag varför mina åsikter skulle vara mindre värda än andras? Varför ska inte jag få kunna skriva svar på inlägg om jag vill? Jag mår ju inte så här när jag kommenterar blogginlägg. Ungefär samma sak hände efter Hallands första bokmässa, som då ägde rum i Halmstad. HallandsPosten (eller om det var Hallands Nyheter?) höll en kort "intervju" med mig i egenskap av besökare på bokmässan, men när jag och älsklingen sedan gav oss av bröt jag ihop. Jag satt en lång stund i bilen på ICA Maxi Högskolans parkering och grät och mådde väldigt dåligt.
Detta är absolut något som jag behöver jobba med. Jag måste lära mig att det är okej för mig att ta plats och göra mig hörd. Jag menar, det klarar jag ju så fint här på bloggen. ;-) Varför skulle det vara annorlunda i andra sammanhang?
Dagens citat:
"Vansinne är ärftligt – man får det av sina barn."
(Sam Levenson)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Jag kan inte svara på varför du känner som du gör i de sammanhangen du skriver om, men jag kan säga att din åsikt är inte mindre värd än andras.
Hoppas att det kommer kännas någorlunda bra till nästa helg då vi ska träffas. Vi kan ju höras på tåget och prata om det skulle göra skillnad :)