Jessicas grotta

"Annie, Heavens dotter, tvingas än en gång tillbaka till Farthinggale Manor, det gamla hus där hon flera år tidigare hölls inspärrad efter den fruktansvärda bilolyckan då hennes föräldrar omkom.

 

 

I dagboken läser Annie om hur Leigh upplever pappans svek och om de hemskheter som hon utsätts för av sin styvfar. Leighs förtvivlan är oerhört stor och då inte heller hennes mamma visar någon som helst förståelse för sin unga dotter, rymmer hon. På vägen stöter hon ihop med Luke Casteel som arbetar vid en cirkus, och detta möte förändrar hennes liv på ett genomgripande sätt..."

 

 

 

När jag började läsa En väv av drömmar  trodde jag att det inte skulle vara en bok för mig. Ganska snabbt förstod jag att jag hade fel. Det här är en berättelse som berör mig på så många sätt! En väv av drömmar är spännande, trots att Virginia Andrews skriver på ett sätt som gör att man känner på sig att något ska hända och att man även kan gissa sig till vad det är som ska hända. Fast Virginia Andrews gör det på ett så pass skickligt sätt, att man knappt kan slita sig från berättelsen.

 

Av rädsla för att eventuellt avslöja för mycket, vill jag inte närmare gå in på handlingen. Däremot vill jag säga att de vuxnas egoism i boken gör mig förbannad och samtidigt får jag magont. Hur kan man bete sig på det här sättet? Hur kan man utsätta någon annan för detta?

 

Bokens inledning fick mig att fundera på om detta möjligtvis var en senare del i någon serie, vilket jag nu i skrivande stund också har kollat upp. Tydligen är detta del fem (och därmed den sista) i serien om Heaven. Att detta är sista delen i en serie stör faktiskt inte själva huvudberättelsen särskilt mycket. Det var enbart inledningen och avslutningen som fick mig att känna mig förvirrad.

 

Jag kommer definitivt försöka få tag på de övriga fyra delarna i serien och läsa även dem. Serien inleds tydligen med Flickan från himlen.

 

Dagens citat:

"Om du önskar finna sanningen, då måste ”du” försvinna."
(Papaji)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie