Några tankar om otrohet
När jag lyssnade på ett avsnitt av podden Dilemma, kom frågan om otrohet upp. Det hela handlade om att en kille hade haft sex med sin flickväns mamma, som resulterat i att mamman blivit gravid och ville behålla barnet. Hon tänkte låtsas som att det var hennes man som var pappa till barnet. Killen undrade om han skulle berätta detta för flickvännen eller helt enkelt låta bli. Då sade en i Dilemma-panelen att man aldrig ska berätta om otrohet.
Till en början blev jag arg över detta uttalande, eftersom det känns otroligt fel att ha det som princip. Sedan började jag fundera kring det hela.
Jag är av åsikten att man ska vara ärlig. I min värld räknas inte vita lögner som "riktiga" lögner och ett exempel på en vit lögn kan vara om man förbereder och planerar en överraskning åt någon och då kan bli tvungen att tänja på sanningen för att kunna bevara överraskningen tills vidare. Jag har svårt för personer som ljuger och om jag kommer på en person med att ljuga, brukar jag oftast klippa kontakten med denne - beroende på vad lögnen handlade om.
I vissas öron kan detta låta präktigt, men jag har aldrig varit otrogen. Om jag någon gång skulle känna stark dragning till någon annan, skulle jag naturligtvis berätta det för älsklingen först. Jag skulle aldrig ge hän åt sådana drifter innan jag diskuterat saken med älsklingen. För det måste ju finnas en anledning till att känna dragning till någon annan och om det inte är en tillfällig/flyktig sådan, bör man först reda ut varför man känner som man gör innan man går till handling. Naturligtvis menar jag inte att det bara är att vara otrogen om det skulle vara en tillfällig dragning, men tillfälliga dragningar är lättare att motstå än långvariga.
Det ska även medges att jag skulle ha blivit väldigt sårad om älsklingen berättat att han varit otrogen. Just det är också en anledning till att jag inte kommer vara otrogen, eftersom jag inte skulle vilja utsätta älsklingen för den smärtan.
Vad är då bäst, om man har detta i åtanke? Att vara ärlig om otroheten och därigenom såra någon annan eller ljuga och på så sätt "skona" personen ifråga?
Jag lever i tron att sanningen kommer fram förr eller senare, så det är bara fånigt att tro att man kan "komma undan" med en sådan lögn. Dessutom tror jag också att skadan bara blir större om man försöker undanhålla sanningen till en början, när den väl kryper fram. För sitt eget samvetes skull tror jag även att det är bättre att ta tjuren vid hornen och lägga korten på bordet på en gång.
Fast om vi säger att älsklingen hade varit otrogen mot mig - hade jag då velat veta det eller hade jag föredragit att leva i ovisshet?
Det är faktiskt en knivig fråga. Otrohet från älsklingens sida skulle såra mig djupt och troligtvis vara svårt att läka, även om det skulle finnas anledning att förlåta honom och försöka gå vidare med vårt äktenskap. Jag är tyvärr den sortens person där saker och ting biter sig fast väldigt hårt hos och stannar kvar länge. Ändå skulle jag nog föredra att han berättade om det, istället för att undanhålla - kanske främst för att jag vet att det blir mycket värre när sanningen kommer fram senare. Eller så tycker jag helt enkelt om att plåga mig själv, för det är ingen tvekan om saken att det skulle få mig att må dåligt.
Detta är naturligtvis en bedömningsfråga som var och en själv får avgöra. Min egen åsikt är dock att man alltid ska vara ärlig och berätta för sin partner om man har varit otrogen. Ärlighet varar längst.
Dagens citat:
"Kärleken är ädel, eftersom den är så allomfattande."
(Mäster Eckhart)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie