Träning under graviditet
Enligt sjukvården är det bra att träna när man är gravid och man rekommenderas därför till detta. Dock finns det vissa övningar och träningsmoment som man bör undvika (exempelvis att inte stå upp vid spinning) och man måste också se till att inte ha för hög puls för länge.
Eftersom detta som sagt är min första graviditet, valde jag att boka tid hos en personlig tränare för att få råd om hur jag bör tänka när det gäller träningen under graviditeten. Den personliga tränaren som jag fick tid hos strax innan årsskiftet, är specialiserad på just kvinnohälsovård. Tillsammans gick vi igenom några övningar och hon satte därefter ihop ett litet program med pilatesövningar som kan vara bra för mig under graviditeten - vilket jag tidigare skrivit ett inlägg om.
Dock är det långt ifrån alla i min närhet som är förtjusta i att jag fortsätter att träna och menar att det vore bäst om jag upphör med träningen tills efter förlossningen. En person i min närhet (som för övrigt inte tränar själv) ifrågasatte den personliga tränarens kompetens när jag sade emot dennes "råd" om att sluta träna och jag hänvisade till vad den personliga tränaren sagt. Personen undrade även upprört om tränaren själv varit gravid?! En annan i min närhet menade att eftersom detta är min första graviditet, kan jag inte veta vad jag klarar av i mitt nuvarande tillstånd och därför borde jag inte träna. Fast då undrar jag följande - om jag inte försöker träna, hur ska jag då till nästa gång veta vad jag klarar eller inte klarar av ..?
Naturligtvis vet jag att dessa personer egentligen menar väl och att de är rädda om mig och det lilla liv jag har i magen. Jag vet detta. Ändå kan jag inte låta bli att bli irriterad över alla dessa pekpinnar - framförallt från personer som själva aldrig har hållit på med träning, bortsett från en och annan promenad.
Ja, detta är min första graviditet och därför kan jag inte i förväg veta vad jag klarar av eller inte klarar av. Att jag dessutom råkade ut för tidig foglossning gör inte det hela bättre. Fast vet du vad? Kroppen är väldigt duktig på att signalera när jag försöker göra något som jag inte klarar av. Obehag och smärta är sådana tecken.
När jag började träna zumba 2015, fanns det en gravid deltagare som var med på passen ända fram till sommaren - och vid det laget var hon höggravid. Jag räknade därför med att förhoppningsvis själv kunna fortsätta den här terminen med i alla fall zumba. När zumban byttes ut mot danzy step i januari var jag med på det första passet, men fick sedan erkänna mig besegrad eftersom jag under det passet kände av tecken på foglossning (i mitt fall var det huggande smärta längs hela ryggslutet). Dock har jag fortsatt med vanlig danzy (som är en variant av zumba - i vart fall när en viss instruktör har passet), när foglossningen inte varit för påtaglig.
På cirkelpassen lär jag mig efter hand som tiden går vilka övningar som funkar och vilka som inte funkar. Om det är något som jag inte klarar av (exempelvis hopp eller att ligga på mage), ber jag om en ersättningsövning.
Jag är inte dum. Jag utsätter inte mig för onödiga risker. Varför har andra runt omkring svårt att kunna acceptera att jag själv är kapabel till att bedöma vad min kropp klarar av eller ej? Jag är trots allt en vuxen kvinna och jag har dessutom rådgjort med kunniga personer på området (det vill säga både med personlig tränare som är inriktad på kvinnohälsovård - däribland graviditeter - och med sjukgymnast).
Jag kommer alltså att fortsätta med träningen tills kroppen säger ifrån och jag kommer fortsätta att anpassa övningarna på cirkelpassen efter hand som tiden går - oavsett vad andra säger. För att citera min filosofilärare på gymnasiet: "Du kan inte ha ont i mina tänder."
Dagens citat:
"I den mänskliga naturen står vi varandra nära; i vårt handlande går vi skilda vägar."
(Konfucius)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Det handlar nog som du säger om att de är rädda med dig, i kombination med okunskap