Gå till botten med problemet

Efter att ha läst Malin Roséns bok Från dödstankar till livsglädje och pratat med psykologen som jag fått träffa via mödravården, har jag insett att jag aldrig tog min ätstörning på så stort allvar som jag borde ha gjort när den bröt ut 2009/2010. Jag trodde att jag lyckades bli av med problematiken genom att försöka acceptera min kropp som den var och tycka om mig själv. Det enda jag gjorde var som att sätta plåster på cancer.
 
Det jag istället borde ha gjort, var att gå till botten med mitt problem och ta reda på varför jag har dessa tankar och känslor. Jag har därför börjat skrapa på ytan och insett att det finns en del för mig att jobba på. Eftersom mitt tillvägagångssätt eventuellt kan vara en hjälp för andra, tänkte jag idag dela med mig kort om hur jag hittills har gått tillväga och de frågor som jag ställt till mig själv.
 
 
 
 
Det som händer med mig när ätstörningen visar sig, är att jag känner avsky och äckel inför mig själv.
 
Okej, så jag känner äckel och avsky. Varför gör jag det?
 
Därför att jag känner mig tjock (eller i varje fall rädsla för att bli tjock) och att äta kan resultera i att jag kan gå upp i vikt och på så vis bli tjock. Jag har förvisso inte några problem med att andra människor är stora, men jag klarar inte av tanken och känslan av att jag själv skulle vara tjock.
 
Varför är jag så rädd för att bli "tjock"? Vad skulle vara farligt med att vara "tjock"?
 
Svaret på just den här frågan kan delas upp i flera delar (har jag nu förstått) och åtminstone ett par delar är av så pass privat natur att jag väljer att inte skriva dessa här. En annan del av svaret är att jag vill vara vacker och snygg och för att jag ska kunna vara det, krävs att jag är smal (enligt min hjärna) - trots att jag egentligen tycker att alla människor är vackra var och en på sitt sätt, oavsett kroppsstorlek. Skönhet sitter trots allt i betraktarens ögon. Mitt behov av att vara vacker och snygg i andras ögon, har sin grund i alla de år då jag mobbades och dagligen fick veta av mina "klasskamrater" att jag inte dög, att jag var ful etc. Att dagligen få veta och uppleva att ingen vill ta i en ens med tång, är hårt. Framförallt när det enda man vill är att passa in och känna gemenskap.
 
 
 
 
Sedan kan man fortsätta att ställa den typen av frågor till sig själv för att komma djupare ned i problemet, så att man förstår vad problemet bottnar i. Jag har som sagt än så länge endast skrapat på ytan, men jag kommer ta mig tid att gå till botten med min ätstörningsproblematik och sedan jobba med den därifrån. Det sista jag vill är att överföra min störda syn på mat och vikt till vårt barn. Vårt barn ska lära sig att alla är vackra på sitt sätt. Att det inte spelar någon roll hur man ser ut - det är insidan som är viktigast.
 
Redan nu ser jag att en lösning på problemet - som med så många andra av mina problem - är att stärka min självkänsla. Dålig självkänsla kan sannerligen ställa till med mycket elände i ens liv.


Dagens citat:

"Om vi lär oss att använda de mera subtila delarna av vårt medvetande, kommer vi att kunna utnyttja det för många fler ändamål. Egenskaper som har sin rot i medvetandet kan utökas utan gräns."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie