Jessicas grotta

Två dagar innan julafton visade TV6 filmen Avatar. Eftersom jag hade rätt mycket att göra, småtittade jag mest på vissa scener i förbifarten. Det var först när eftertexterna visades som jag hade tid att stanna upp och jag stod nästan som förhäxad på vardagsrumsgolvet. När eftertexterna visas spelas nämligen Leona Lewis låt I see you. Att jag blev som förhäxad beror på att jag översköljdes av en mängd känslor och minnen.

 

Jag tror att filmen kom runt 2009 och på den tiden var jag faktiskt en annan Jessica. Jag var gladare och inte i närheten av någon depression. Jag hade tid och ork till saker. Jag kunde fortfarande känna tillit. Jag hade anledning att oftast känna mig värdefull (även om jag delvis ändå alltid klankat ned på mig). Jag var mer hel.

 

 

 

 

Den här låten tryckte på den knapp inom mig som fick mig att oerhört starkt sakna den tiden och den person jag var då. Mitt gladare jag. Mitt mer hela jag. För idag är jag långt ifrån hel och slåss mot så pass många inre demoner att jag blir matt av blotta tanken. Men på den tiden då jag och älsklingen såg den här filmen på bio, kändes livet så mycket enklare. Och det saknar jag. I den stunden, när jag stod mitt i vardagsrummet med ögonen fästa på tv:n, ville jag så oändligt gärna hitta tillbaka till den jag var då. Jag kan inte säga att jag skulle vilja vrida tillbaka klockan, för det vill jag inte i och med att det skulle betyda att jag inte längre skulle vara mamma till tösen. <3 Och tösen är absolut inget jag ångrar. Däremot att hitta tillbaka till den jag var då. Det borde väl inte vara en omöjlighet?

 

Eller är det en omöjlighet? Jagar jag ett luftslott och lurar mig själv? Är den Jessica som jag var på den tiden sedan länge död och begraven? Jag vill inte tro det. Jag vill hellre tro att hon bara sover och väntar på att jag ska väcka henne. Frågan är bara hur.

 

 

Ha det så bra

Kramar

Jessie