Jessicas grotta

Jag lyssnade nyligen på det femtonde avsnitten av podden Drivkraften och i det avsnittet sade Agnes Skyman Ståhl en sak som jag till fullo håller med om: att man troligtvis aldrig kan bli helt frisk från sin ätstörning, men att man däremot lär sig leva med den och hantera den. Jag är relativt "fri" från min ätstörning (kanske rättare sagt: jag har lärt mig hantera den), men jag medger att det fortfarande kommer dagar då jag tycker att jag är stort som ett hus och börjar i tankarna planera träning och hur jag ska lägga upp de kommande middagarna för att "råda bot" på denna tjockhet. Dessa tankar kommer framförallt när jag är stressad eller när jag har mina små (nuförtiden mer sällan - tack och lov) återfall ned i depressionens mörker. Dock märker jag ganska snabbt vad det är jag håller på med och försöker bryta mig fri från dessa tankar och istället tänka att jag faktiskt är vacker så som jag är.

 

Fast trots att jag har lärt mig att hantera dessa ätstörda tankar, kan det räcka med kommentarer från omgivningen för att jag ska falla dit igen. På hyresnämnden kunde jag ibland få frågan om jag trodde att jag var en skogsarbetare, med tanke på hur mycket mat jag hade tagit med mig? Naturligtvis menade de inget illa och de visste heller inte om min ätstörningshistorik. Mina kvinnliga kollegor var bara så besatta av vikt och sade alltid något om att börja banta så snart vi satt och fikade. Så trots att dessa kommentarer högg till i mig och fick mig att börja fundera över mina matvanor, gjorde de inte så mycket skada. Det gör däremot de kommentarer som jag emellanåt får från en person - som faktiskt känner till min ätstörningsproblematik, även om vi egentligen inte står varandra särskilt nära.

 

 

 

Jag tror inte att personen egentligen menar något illa, men att säga till en ätstörd person när man fikar tillsammans, att den ätstörde "lyckades trycka i sig hela [vad det nu var man åt]", är inte bra. Även om man inte menar något illa, gör en sådan kommentar skada. Jag fick den kommentaren i förra veckan efter att vi ätit middag tillsammans och vi hade lämnat restaurangen. Efter själva middagen hade vi även beställt dessert och jag hade - till skillnad från mitt middagssällskap - ätit upp min dessert. Det var egentligen ingen märkvärdig portion, men kommentaren fick mig genast att skämmas och känna mig äcklig. Dock sade jag inget till personen, utan försökte att skaka av mig känslorna som kommentaren efterlämnade.

 

Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är inte att klaga och få dig att tycka synd om mig. Jag vill bara få andra att förstå att det inte är lämpligt att hålla på att kommentera andras matvanor - såvida de inte uppenbart skadar personen ifråga. Om jag hade varit väldigt överviktig, hade jag haft mer förståelse för den här personens kommentar. Man kan aldrig i förväg veta vilken historik en person har, om man nu inte känner varandra så pass bra. Därför vet man heller inte hur ens kommentar kan komma att påverka personen ifråga. Nu lyckades jag skaka av mig kommentaren innan den han bita sig fast hos mig, men alla ätstörda personen är inte så starka. Jag var inte det tidigare.

 

Så snälla, kommentera inte andras matvanor eller ätbeteenden - så länge dessa inte uppenbart skadar personen som har dem. Ens ord kan göra mer skada än vad man tror.